Jeremia 8 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

1 Då ska fienden öppna gravarna efter Judas kungar, furstar, präster, profeter och andra Jerusalems invånare. 2 Deras ben ska grävas upp och spridas ut på marken inför sol, måne och stjärnor, dessa gudar som de har älskat och tillbett, säger Herren. Deras ben kommer inte att samlas upp eller begravas igen, utan ligga som avskräde överallt. 3 De som fortfarande finns kvar i detta ogudaktiga land ska längta efter att få dö, hellre än att behöva leva på den plats dit jag kommer att skicka dem, säger härskarornas Gud.

Bedragna av villolärare

4-5 Än en gång ger jag dem det här budskapet från Herren: När en människa faller, reser hon sig då inte upp igen? När hon befinner sig på fel väg och upptäcker sitt misstag, vänder hon då inte tillbaka till vägskälet där hon tog miste? Men Jerusalem fortsätter på fel väg, trots att jag varnat dem. 6 Jag lyssnar till deras samtal, och vad är det jag får höra? Är det någon som sörjer över synden? Är det någon som säger: "Vilken fruktansvärd synd jag har begått"? Nej, alla rusar på som hästar i strid. 7 Storken känner tiden för sin flyttning, och det gör också turturduvan, tranan och svalan. De återvänder alla varje år, vid den tid som Gud har bestämt. Men mitt folk känner inte till Herrens lagar. 8 Hur kan ni säga: "Vi är visa, vi har Herrens lag", när era skriftlärde har förvrängt den till lögn? 9 Dessa visa män ska få stå sitt kast och gå i fällan, för de har förkastat Herrens ord. Är de då så visa? 10 Jag ska ge deras hustrur och egendomar åt andra. Alla, från den minste till den störste, profeter och präster, har bara en enda sak i huvudet. De är ute efter det som inte tillhör dem och drar sig inte för att ljuga och bedra. 11 De ger mitt folk fel behandling när de försäkrar att allt står väl till, trots att det inte alls är så. 12 Skäms de för att de tillber avgudar? Nej, inte det minsta. De har ingen skam i kroppen och vet inte ens vad det är att rodna! Därför ska jag se till att de får ligga bland de fallna. Jag ska låta död komma över dem. 13 Jag ska ta deras skördar ifrån dem. Det blir inga fikon och inget vin, och deras fruktträd ska dö. Allt det goda jag har gett dem är snart förlorat. 14 Då kommer folket att säga: "Varför ska vi vänta på döden här? Låt oss gå till de befästa städerna. För Herren, vår Gud, har uttalat domen över oss och gett oss en giftbägare att tömma på grund av all vår synd. 15 Vi väntade på fred, men den kom aldrig. Vi räknade med läkedom, men upplevde bara skräck." 16 Krigslarm hörs från norr uppe vid Dan. Hela landet darrar inför den annalkande armén. Fienden kommer för att inta hela landet och allting i det, både städer och folk. 17 Jag kommer att sända fientliga trupper som giftiga ormar mot er, och då hjälper det inte vad ni än gör. 18 Mitt hjärta är nära att brista. Var ska jag finna tröst i min sorg? 19 Hör hur mitt folk gråter i främmande land!"Var är Herren?" frågar de. "Har Gud övergett oss och vår kung?" Varför måste de göra mig så uppretad med sina utskurna avgudabilder och främmande gudar? 20 Skördetiden är slut, sommaren är över och vi är i fångenskap. 21 Jag gråter över mitt folks lidande. Jag står fullkomligt lamslagen och stum av sorg. 22 Finns det ingen bot att få i Gilead? Finns det ingen läkare där, som kan hjälpa? Varför gör inte Gud något? Varför hjälper han inte sitt folk?

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

1 In jener Zeit - Spruch des HERRN - wird man die Gebeine der Könige von Juda, die Gebeine seiner Beamten, die Gebeine der Priester, die Gebeine der Propheten und die Gebeine der Einwohner Jerusalems aus ihren Gräbern holen. (Bar 2:24) 2 Man wird sie hinstreuen vor die Sonne, den Mond und das ganze Himmelsheer, denen ihre Liebe galt, denen sie dienten und nachliefen, die sie befragten und vor denen sie sich niederwarfen. Sie werden weder gesammelt noch bestattet werden. Dünger auf dem Acker werden sie sein. (5 Mos 4:19) 3 Besser als das Leben wäre der Tod auch für den Rest, für alle, die übrig bleiben von diesem bösen Geschlecht an allen Orten, überall, wohin immer ich sie verstoße - Spruch des HERRN der Heerscharen.

Abkehr und Bestrafung des Volkes

4 Du sollst zu ihnen sagen: So spricht der HERR: / Wer hinfällt, steht der nicht wieder auf? Wer vom Weg abkommt, / kehrt der nicht wieder zurück? 5 Warum wendet dieses Volk sich ab, / verharrt Jerusalem in der Abkehr? Warum halten sie am Irrtum fest, / weigern sich umzukehren?^[1] 6 Ich horche hin und höre: / Schlechtes reden sie, / keiner bereut sein böses Tun und sagt: / Was habe ich getan? Jeder wendet sich ab und läuft weg, / schnell wie ein Ross, das im Kampf dahinstürmt. 7 Selbst der Storch am Himmel kennt seine Zeiten; / Turteltaube, Schwalbe und Drossel halten die Frist ihrer Rückkehr ein; / mein Volk aber kennt nicht die Rechtsordnung des HERRN. 8 Wie könnt ihr sagen: Weise sind wir / und die Weisung des HERRN ist bei uns? Fürwahr, siehe: Der Lügengriffel der Schreiber / hat es zur Lüge gemacht. 9 Zuschanden werden die Weisen, / sie sind bestürzt und werden gefangen. Siehe, das Wort des HERRN haben sie verworfen / und wessen Weisheit haben sie noch? 10 Darum gebe ich ihre Frauen an Fremde, / ihre Felder an Eroberer, denn vom Kleinsten bis zum Größten sind sie alle nur auf Gewinn aus; / vom Propheten bis zum Priester betrügen sie alle. 11 Den Zusammenbruch der Tochter, meines Volkes, / möchten sie leichthin heilen, indem sie sagen: / Friede, Friede! - Doch da ist kein Friede. 12 Schämen müssten sie sich, weil sie Gräuel verüben. / Doch sie schämen sich nicht; / Scham ist ihnen unbekannt. Deshalb müssen sie mit denen fallen, / die fallen, sobald ich sie zur Verantwortung ziehe, / werden sie stürzen, spricht der HERR. 13 Ich will sie ernten und ihnen ein Ende machen - Spruch des HERRN. / Keine Trauben sind am Weinstock, keine Feigen am Feigenbaum / und das Laub ist verwelkt. / Darum habe ich für sie Verwüster bestellt. 14 Warum sitzen wir da? Sammelt euch! / Hinein in die befestigten Städte! Dort werden wir umkommen; / denn der HERR, unser Gott, lässt uns umkommen. Er lässt uns Giftwasser trinken, / weil wir gesündigt haben gegen den HERRN. (Jer 4:5) 15 Wir hofften auf Frieden, / doch es gibt nichts Gutes; auf die Zeit der Heilung, / doch siehe: Schrecken! 16 Man hört von Dan her das Schnauben seiner Rosse, / vom lauten Wiehern seiner Hengste bebt das ganze Land. Sie kommen und fressen das Land und seine Fülle, / die Stadt und ihre Bewohner.^[2] 17 Denn siehe, ich sende giftige Schlangen unter euch, / gegen die es keine Beschwörung gibt, sie werden euch beißen - / Spruch des HERRN. 18 Meine einzige Freude ist der Kummer; / mein Herz ist krank.^[3] 19 Siehe, die Tochter, mein Volk, / schreit um Hilfe aus einem fernen Land: Ist denn der HERR nicht in Zion / oder ist sein König nicht dort? Warum haben sie mir wehgetan / mit ihren Götterbildern, mit den fremden Götzen?^[4] 20 Die Ernte ist vorüber, der Sommer ist zu Ende, / wir aber, wir sind nicht gerettet worden. 21 Wegen des Zusammenbruchs der Tochter, meines Volkes, / bin ich zerbrochen, / traurig bin ich, Entsetzen hat mich gepackt. 22 Gibt es denn keinen Balsam in Gilead, / ist dort kein Wundarzt? Warum schließt sich denn nicht / die Wunde der Tochter, meines Volkes? (Jer 46:11) 23 Ach, wäre mein Haupt doch Wasser, / mein Auge ein Tränenquell: Tag und Nacht beweinte ich / die Erschlagenen der Tochter, meines Volkes.