Jeremia 18 | Nya Levande Bibeln

Nya Levande Bibeln

Man vill tysta Jeremia

1 Här följer ett annat budskap till Jeremia från Herren: 2 Gå ner till krukmakarens verkstad, så ska jag tala till dig där! 3 Jag gjorde som han sa till mig och hittade krukmakaren i arbete vid sin drejskiva. 4 Men krukan som han höll på att forma blev inte som han hade tänkt sig. Därför gjorde han en klump av den och började om igen. 5 Då sa Herren: 6 Kan inte jag göra med Israel som krukmakaren har gjort med sin lera? Precis som leran han formar är ni i min hand. 7 När jag avgör om ett bestämt land eller ett särskilt rike ska förgöras 8 och folket då omvänder sig från sin ondska, ska jag inte förgöra det som jag planerat. 9 Om jag lovar att jag ska göra ett bestämt land starkt och mäktigt, 10 och folket då vänder sig bort från mig och vägrar att lyda, då ändrar jag mig och välsignar inte det landet som jag sagt att jag skulle. 11 Gå därför och varna hela Juda och Jerusalem och säg: Hör Herrens ord. Jag planerar att låta er få uppleva olycka i stället för välsignelse. Vänd om, var och en av er, från era onda vägar och gör det som är rätt! 12 Men de svarade: "Du predikar i onödan. Vi tänker inte göra det Gud säger. Vi kommer att fortsätta att leva precis som vi vill, fria från tvång, i vår envishet och ondska!" 13 Då sa Herren: Inte ens bland hedningarna har man hört något sådant! Mitt folk har gjort något som är så fruktansvärt att man inte kan förstå det. 14 Snön smälter aldrig högst uppe på bergen i Libanon. De kalla, friska strömmarna från klipporna på berget Hermon torkar aldrig ut. 15 Dem kan man lita på. Men se på mitt folk! De har övergett mig och vänt sig till döda avgudar som får dem att falla där de går fram på sina gamla och osäkra stigar. 16 Därför ska deras land bli ödelagt. Alla som passerar genom det ska gapa av förvåning och skaka på huvudet åt den förödelse som drabbat det. 17 Jag ska förskingra mitt folk framför fienden, som östanvinden blåser upp damm. Under alla deras olyckor ska jag vända dem ryggen och vägra att befatta mig med deras nöd. 18 Då sa folket: "Kom, nu gör vi slut på Jeremia. Vi har våra egna präster, visa män och profeter och behöver inga råd från honom. Låt oss täppa till munnen på honom, så att han inte längre kan opponera sig mot oss eller besvära oss igen!" 19 Herre, hjälp mig! Se vad de planerar att göra med mig! 20 Ska de få löna gott med ont? De har lagt ut en fälla för att döda mig, fastän jag har talat väl om dem inför dig och försökt försvara dem mot din vrede. 21 Herre, låt deras barn svälta ihjäl och överlämna dem själva åt svärdet. Låt deras hustrur bli änkor och barnlösa! Låt deras män dö i epidemier och deras unga män i strid! 22 Låt mig få höra skriken från deras hem, när soldater plötsligt anfaller dem. De har grävt en grop som de räknar med att jag ska falla i, och de har lagt fällor där jag ska gå. 23 Herre, du känner till hur de planerar att mörda mig. Förlåt dem inte och utplåna inte deras synd, utan låt dem förgås, och handla mot dem i din vrede.

Einheitsübersetzung 2016

från Katholisches Bibelwerk

Gleichnis vom Töpfer

1 Das Wort, das vom HERRN an Jeremia erging: 2 Mach dich auf und geh zum Haus des Töpfers hinab! Dort will ich dir meine Worte mitteilen. 3 So ging ich zum Haus des Töpfers hinab und siehe, er arbeitete gerade mit der Töpferscheibe. 4 Missriet das Gefäß, das er aus Ton machte, in der Hand des Töpfers, so machte der Töpfer daraus wieder ein anderes Gefäß, ganz wie es ihm gefiel. 5 Da erging an mich das Wort des HERRN: 6 Kann ich nicht mit euch verfahren wie dieser Töpfer, Haus Israel? - Spruch des HERRN. Siehe, wie der Ton in der Hand des Töpfers, so seid ihr in meiner Hand, Haus Israel. (Jes 45:9; Rom 9:21) 7 Bald drohe ich einem Volk oder einem Reich, es auszureißen, niederzureißen und zu vernichten. (Hes 33:11) 8 Kehrt aber das Volk, dem ich gedroht habe, um von seinem bösen Tun, so reut mich das Unheil, das ich ihm zugedacht habe. 9 Bald sage ich einem Volk oder einem Reich zu, es aufzubauen und einzupflanzen. 10 Tut es aber dann, was mir missfällt, und hört es nicht auf meine Stimme, so reut mich das Gute, das ich ihm zugesagt habe. 11 Und nun sag zu den Leuten von Juda und zu den Einwohnern Jerusalems: So spricht der HERR: Siehe, ich bereite Unheil gegen euch vor und fasse einen Plan gegen euch. Kehrt doch um, ein jeder von seinem bösen Weg, und bessert euer Verhalten und euer Tun! 12 Aber sie werden sagen: Vergebliche Mühe! Wir wollen unseren eigenen Plänen folgen und jeder von uns will nach der Verstocktheit seines bösen Herzens handeln. (Jer 6:16; Jer 11:8) 13 Deshalb spricht der HERR: Fragt unter den Völkern, wer je Ähnliches gehört hat! Ganz Abscheuliches hat die Jungfrau Israel getan. 14 Weicht denn der Schnee des Libanon vom Felsgestein? Oder versiegen die fremden, kalten Wasserströme? 15 Mein Volk aber hat mich vergessen; den Nichtsen bringen sie Rauchopfer dar. Doch diese lassen sie straucheln auf ihren Wegen, den altgewohnten Bahnen, sodass sie auf ungebahnten Pfaden gehen müssen. 16 Sie machen ihr Land zu einem Ort des Entsetzens, zum Gespött für immer. Jeder, der dort vorbeikommt, wird sich entsetzen und den Kopf schütteln. (Jer 19:8; Jer 49:17; Jer 50:13) 17 Wie der Ostwind zerstreue ich sie vor dem Feind. Ich zeige ihnen den Rücken und nicht das Gesicht am Tag ihres Verderbens.

Vierte Konfession des Propheten Jeremia

18 Sie aber sagten: / Kommt, lasst uns gegen Jeremia Pläne schmieden! Denn nie wird dem Priester die Weisung ausgehen, / dem Weisen der Rat und dem Propheten das Wort. Kommt, wir wollen ihn mit Worten schlagen / und auf keines seiner Worte achten. 19 Gib du, HERR, Acht auf mich / und höre das Gerede meiner Widersacher! 20 Darf man Gutes mit Bösem vergelten? / Doch sie haben mir eine Grube gegraben. Gedenke, dass ich vor dir stand, / um Gutes über sie zu reden / und deinen Zorn von ihnen abzuwenden! 21 Darum gib ihre Kinder dem Hunger preis / und liefere sie der Gewalt des Schwertes aus! Ihre Frauen sollen kinderlos / und zu Witwen werden, ihre Männer soll der Tod treffen, / ihre jungen Männer sollen erschlagen werden vom Schwert in der Schlacht. 22 Geschrei soll man hören aus ihren Häusern, / wenn du plötzlich Kriegshorden über sie kommen lässt. Denn sie haben mir eine Grube gegraben, um mich zu fangen, / und meinen Füßen haben sie Schlingen gelegt. 23 Du aber, HERR, / du kennst all ihre Mordpläne gegen mich. Gewähre keine Versöhnung für ihre Schuld, / lösch bei dir ihre Sünde nicht aus! Lass sie zu Fall kommen vor deinem Angesicht, / handle an ihnen zur Zeit deines Zorns! (Luk 23:34)