1Ormen var det listigaste av alla djur som Herren Gud hade skapat. Ormen kom till kvinnan och sa: "Jaså, verkligen? Får ni inte äta av någon frukt i trädgården? Säger Gud att ni inte får äta något av det?"2-3"Naturligtvis får vi äta frukten", svarade kvinnan. "Det är bara av trädet mitt i trädgården som vi inte får äta. Gud säger att vi inte får äta eller ens röra dess frukt, för då kommer vi att dö."4"Det är lögn!" väste ormen. "Ni kommer inte att dö!5Gud vet mycket väl att i samma ögonblick som ni äter av den kommer ni att bli som han. Era ögon kommer att öppnas, och ni kommer att kunna skilja mellan gott och ont!"6Kvinnan lät sig övertygas. Frukten såg god och saftig ut! Och den skulle ju ge henne vishet! Därför åt hon lite av den och gav en bit till sin man, som också smakade på den.7Men när de åt av frukten blev de plötsligt medvetna om att de var nakna och blev generade. Därför band de ihop fikonlöv runt höfterna för att skyla sig.8När de den kvällen hörde Herren Gud vandra omkring i trädgården gömde de sig bland träden.9Herren Gud ropade till Adam: "Varför gömmer du dig?"10Adam svarade: "Jag hörde att du kom och ville inte att du skulle se mig naken".11"Vem har talat om för dig att du är naken?" frågade Herren Gud. "Har du ätit av frukten från trädet som jag varnade dig för?"12"Ja", erkände Adam, "Kvinnan, som jag fick av dig gav mig en bit, och jag åt."13Då frågade Herren Gud kvinnan: "Hur kunde du göra något sådant?""Ormen lurade mig", svarade hon.14Därför sa Herren Gud till ormen: "Det här ska bli ditt straff: Jag skiljer dig från alla husdjur och vilda djur på hela jorden. Jag förbannar dig. Du ska kräla på marken så länge du lever, och du ska äta jord.15Från och med nu kommer du och kvinnan att vara fiender, och samma förhållande ska gälla mellan din avkomma och hennes barn. Barnet kommer att krossa ditt huvud, medan du kommer att hugga det i hälen."16Sedan sa Gud till kvinnan: "Du kommer att föda barn med smärta och plågor. Trots detta kommer du att välkomna din mans kärlek, och han ska råda över dig."17Till Adam sa Gud: "Eftersom du lyssnade till din hustru och åt frukten, fast jag hade sagt att du inte fick det, låter jag en förbannelse vila över marken. Hela ditt liv kommer du att få slita för ditt uppehälle.18Marken ska ge dig tistlar och törnen, och du ska äta dess örter.19Hela livet ända tills du dör kommer du att få kämpa för att bruka den. Sedan kommer du att återvända till den jord du kom ifrån, för du skapades av jord, och till jorden ska du återvända."20Mannen kallade sin hustru Eva, som betyder den livgivande, för han sa: "Hon ska bli mor till hela människosläktet."21Och Herren Gud gav Adam och hans hustru kläder av djurhudar.22Sedan sa Herren Gud: "Eftersom mannen har blivit som vi är och kan skilja det goda från det onda, vad kommer då att hända om han äter av frukten på Livets Träd och lever i evighet?"23Därför visade Herren Gud ut honom ur Edens trädgård och skickade bort honom för att bruka den jord som han hade skapats av.24På så sätt drev Herren ut honom, och öster om Edens trädgård placerade Gud mäktiga änglar med flammande svärd för att skydda vägen till Livets Träd.
1Die Schlange war schlauer als alle Tiere des Feldes, die Gott, der HERR, gemacht hatte. Sie sagte zu der Frau: Hat Gott wirklich gesagt: Ihr dürft von keinem Baum des Gartens essen?[1] (Upp 12:9)2Die Frau entgegnete der Schlange: Von den Früchten der Bäume im Garten dürfen wir essen;3nur von den Früchten des Baumes, der in der Mitte des Gartens steht, hat Gott gesagt: Davon dürft ihr nicht essen und daran dürft ihr nicht rühren, sonst werdet ihr sterben. (1 Mos 2:17)4Darauf sagte die Schlange zur Frau: Nein, ihr werdet nicht sterben. (2 Kor 11:3)5Gott weiß vielmehr: Sobald ihr davon esst, gehen euch die Augen auf; ihr werdet wie Gott und erkennt Gut und Böse. (Jes 14:14)6Da sah die Frau, dass es köstlich wäre, von dem Baum zu essen, dass der Baum eine Augenweide war und begehrenswert war, um klug zu werden. Sie nahm von seinen Früchten und aß; sie gab auch ihrem Mann, der bei ihr war, und auch er aß. (Vish 2:23; Syr 25:24)7Da gingen beiden die Augen auf und sie erkannten, dass sie nackt waren. Sie hefteten Feigenblätter zusammen und machten sich einen Schurz.8Als sie an den Schritten hörten, dass sich Gott, der HERR, beim Tagwind im Garten erging, versteckten sich der Mensch und seine Frau vor Gott, dem HERRN, inmitten der Bäume des Gartens.9Aber Gott, der HERR, rief nach dem Menschen und sprach zu ihm: Wo bist du? (1 Mos 4:9)10Er antwortete: Ich habe deine Schritte gehört im Garten; da geriet ich in Furcht, weil ich nackt bin, und versteckte mich.11Darauf fragte er: Wer hat dir gesagt, dass du nackt bist? Hast du von dem Baum gegessen, von dem ich dir geboten habe, davon nicht zu essen?12Der Mensch antwortete: Die Frau, die du mir beigesellt hast, sie hat mir von dem Baum gegeben. So habe ich gegessen.13Gott, der HERR, sprach zu der Frau: Was hast du getan? Die Frau antwortete: Die Schlange hat mich verführt. So habe ich gegessen. (1 Mos 4:10)14Da sprach Gott, der HERR, zur Schlange:
Weil du das getan hast, bist du verflucht / unter allem Vieh und allen Tieren des Feldes. / Auf dem Bauch wirst du kriechen / und Staub fressen alle Tage deines Lebens. (Mik 7:17)15Und Feindschaft setze ich zwischen dir und der Frau, / zwischen deinem Nachkommen und ihrem Nachkommen. / Er trifft dich am Kopf / und du triffst ihn an der Ferse. (Upp 12:17)16Zur Frau sprach er:
Viel Mühsal bereite ich dir und häufig wirst du schwanger werden. / Unter Schmerzen gebierst du Kinder. / Nach deinem Mann hast du Verlangen / und er wird über dich herrschen.17Zum Menschen sprach er: Weil du auf die Stimme deiner Frau gehört und von dem Baum gegessen hast, von dem ich dir geboten hatte, davon nicht zu essen,
ist der Erdboden deinetwegen verflucht. / Unter Mühsal wirst du von ihm essen alle Tage deines Lebens. (1 Mos 5:29; Job 5:7)18Dornen und Disteln lässt er dir wachsen / und die Pflanzen des Feldes wirst du essen. (Job 31:40)19Im Schweiße deines Angesichts / wirst du dein Brot essen, / bis du zum Erdboden zurückkehrst; / denn von ihm bist du genommen, / Staub bist du / und zum Staub kehrst du zurück. (1 Mos 2:7; Ps 90:3; Pred 3:20)20Der Mensch gab seiner Frau den Namen Eva, Leben, denn sie wurde die Mutter aller Lebendigen.21Gott, der HERR, machte dem Menschen und seiner Frau Gewänder von Fell und bekleidete sie damit.22Dann sprach Gott, der HERR: Siehe, der Mensch ist wie einer von uns geworden, dass er Gut und Böse erkennt. Aber jetzt soll er nicht seine Hand ausstrecken, um auch noch vom Baum des Lebens zu nehmen, davon zu essen und ewig zu leben.23Da schickte Gott, der HERR, ihn aus dem Garten Eden weg, damit er den Erdboden bearbeite, von dem er genommen war.24Er vertrieb den Menschen und ließ östlich vom Garten Eden die Kerubim wohnen und das lodernde Flammenschwert, damit sie den Weg zum Baum des Lebens bewachten.