Marek 5 | Bible Kralická :: ERF Bibleserver

Bible Kralická

1 Tedy přeplavili se přes moře do krajiny Gadarenských. 2 A jakž vyšel z lodí, hned se s ním potkal člověk z hrobů, maje ducha nečistého. 3 Kterýž bydlil v hrobích, a aniž ho kdo již mohl řetězy svázati, 4 Nebo často jsa pouty a řetězy okován, polámal řetězy a pouta roztrhal, a žádný nemohl ho zkrotiti. 5 A vždycky ve dne i v noci na horách a v hrobích byl, křiče a tepa se kamením. 6 Uzřev pak Ježíše zdaleka, běžel a poklonil se jemu, 7 A křiče hlasem velikým, řekl: Co jest tobě do mne, Ježíši, Synu Boha nejvyššího? Zaklínám tě skrze Boha, abys mne netrápil. 8 (Nebo pravil jemu: Vyjdiž, duchu nečistý, z člověka tohoto.) 9 I otázal se ho: Jakť říkají? A on odpovídaje, řekl: Množství jméno mé jest, neb jest nás mnoho. 10 I prosil ho velmi, aby jich nevyháněl z té krajiny. 11 Bylo pak tu při horách stádo vepřů veliké pasoucích se. 12 I prosili ho všickni ti ďáblové, řkouce: Pusť nás do vepřů, ať do nich vejdeme. 13 I povolil jim hned Ježíš. A vyšedše duchové nečistí, vešli do vepřů. I běželo to stádo s vrchu dolů do moře, (a bylo jich ke dvěma tisícům,) i ztonuli v moři. 14 Ti pak, kteříž ty vepře pásli, utekli a oznámili to v městě i ve vsech. I vyšli lidé, aby viděli, co je se to stalo. 15 I přišli k Ježíšovi, a uzřeli toho, kterýž byl trápen od ďábelství, an sedí, odín jsa a maje zdravý rozum, toho totiž, kterýž měl tmu ďáblů. I báli se. 16 A kteříž to viděli, vypravovali jim, kterak se stalo tomu, kterýž měl ďábelství, i o vepřích. 17 Tedy počali ho prositi, aby odšel z krajin jejich. 18 A když vstoupil na lodí, prosil ho ten, kterýž trápen byl od ďábelství, aby byl s ním. 19 Ježíš pak nedopustil mu, ale řekl jemu: Jdi k svým do domu svého, a zvěstuj jim, kterak jest veliké věci učinil tobě Hospodin, a slitoval se nad tebou. 20 I odšel, a počal ohlašovati v krajině Desíti měst, kterak veliké věci učinil mu Ježíš. I divili se všickni. 21 A když se přeplavil Ježíš na lodí zase na druhou stranu, sšel se k němu zástup mnohý. A on byl u moře. 22 A aj, přišel jeden z knížat školy Židovské, jménem Jairus, a uzřev jej, padl k nohám jeho, 23 A velmi ho prosil, řka: Dcerka má skonává. Prosím, pojď, vlož na ni ruce, aby uzdravena byla, a budeť živa. 24 I šel s ním, a zástup mnohý šel za ním, i tiskli jej. 25 (Tedy žena jedna, kteráž tok krve měla dvanácte let, 26 A mnoho byla trápena od mnohých lékařů, a vynaložila všecken statek svůj, a nic jí bylo neprospělo, ale vždy se hůře měla, 27 Uslyšavši o Ježíšovi, přišla v zástupu pozadu, a dotkla se roucha jeho. 28 Neb řekla byla: Dotknu-li se jen roucha jeho, uzdravena budu. 29 A hned přestal jest krvotok její, a pocítila na těle, že by uzdravena byla od neduhu svého. 30 A hned Ježíš poznav sám v sobě, že jest moc vyšla z něho k uzdravení, obrátiv se v zástupu, řekl: Kdo se dotekl roucha mého? 31 I řekli mu učedlníci jeho: Vidíš, že tě zástup tiskne, a pravíš: Kdo se mne dotekl? 32 I hleděl vůkol, aby ji uzřel, která jest to učinila. 33 Ta pak žena s bázní a s třesením, věduci, co se stalo při ní, přistoupila a padla před ním, a pověděla mu všecku pravdu. 34 On pak řekl jí: Dcero, víra tvá tě uzdravila, jdiž u pokoji, a buď zproštěna od trápení svého.) 35 A když on ještě mluvil, přišli někteří z domu knížete školy, řkouce: Dcera tvá umřela, proč již zaměstknáváš Mistra? 36 Ježíš pak, hned jakž uslyšel to, což oni mluvili, řekl knížeti školy: Neboj se, toliko věř. 37 I nedal žádnému za sebou jíti, jediné Petrovi, Jakubovi a Janovi, bratru Jakubovu. 38 I přišel do domu knížete školy, a viděl tam hluk, ano plačí a kvílí velmi. 39 I všed tam, řekl jim: Co se bouříte a plačete? Neumřelať jest děvečka, ale spí. 40 I posmívali se jemu. On pak vyhnav všecky, pojal toliko otce a matku děvečky, a ty, kteříž s ním byli, i všel tam, kdež děvečka ležela. 41 A vzav ruku děvečky, řekl jí: Talitha kumi, jenž se vykládá: Děvečko, (toběť pravím,) vstaň. 42 A hned vstala děvečka, a chodila; nebo byla ve dvanácti letech. I zděsili se divením převelikým. 43 A přikázal jim pilně, aby žádný o tom nezvěděl. I rozkázal jí dáti jísti.

nuBibeln

od Biblica

Jesus befriar en man som är besatt av onda andar

1 Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa^[1]. 2 När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande 3 och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. 4 Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. 5 Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar. 6 Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. 7 ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, 8 för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.” 9 Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion^[2], för vi är många.” 10 Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området. 11 Där gick en stor svinhjord och betade på berget. 12 Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, 13 och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. 14 Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. 15 När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. 16 Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. 17 Men då bad folket Jesus att lämna deras område. 18 När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. 19 Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.” 20 Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet^[3] vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade.

Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka

21 När Jesus hade åkt tillbaka till andra sidan sjön, samlades mycket folk omkring honom. Och medan han var där på stranden, 22 kom en synagogföreståndare som hette Jairos dit. Så fort han fick syn på Jesus, föll han ner framför honom 23 och vädjade: ”Min lilla dotter håller på att dö. Jag ber dig, kom och lägg händerna på henne så att hennes liv kan räddas.” 24 Jesus gick genast med honom, följd av mycket folk som trängde på från alla håll. 25 Där fanns också en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. 26 Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. 27 Nu hade hon hört om Jesus och trängde sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, 28 för hon sa: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” 29 Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande. 30 Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” 31 Hans lärjungar sa till honom: ”Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!” 32 Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det. 33 Kvinnan blev förskräckt,^[4] eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. 34 Då sa Jesus till henne: ”Min dotter, din tro har gjort dig frisk^[5]. Gå i frid! Bli helad från ditt lidande!” 35 Medan Jesus fortfarande talade, kom det en budbärare från synagogföreståndarens hus och meddelade: ”Din dotter har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre.” 36 Men Jesus brydde sig inte om deras ord, utan sa till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd! Tro bara.” 37 Sedan lät han bara Petrus, Jakob och Johannes, Jakobs bror, följa med. 38 När de kom fram till synagogföreståndarens hem, såg Jesus en upprörd skara som grät och klagade högljutt. 39 Och han gick in till dem och sa till dem: ”Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover.” 40 Då hånskrattade de åt honom, men han körde ut dem allihop och tog med sig flickans föräldrar och lärjungarna och gick in i rummet där flickan låg. 41 Så tog han flickan i handen och sa till henne: ”Talita koum!^[6]” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp!) 42 Och flickan, som var tolv år gammal, reste sig genast upp och började gå omkring. De blev mycket häpna, 43 men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta.