1I mluvil Hospodin k Mojžíšovi: Jdi, vstup odsud, ty i lid, kterýž jsi vyvedl z země Egyptské do země, kterouž jsem přisáhl Abrahamovi, Izákovi a Jákobovi, řka: Semeni tvému dám ji,2(A pošli před tebou anděla, a vyženu Kananea, Amorea, Hetea, Ferezea, Hevea a Jebuzea,)3Do země oplývající mlékem a strdí. Neboť sám nevstoupím s tebou, proto že lid tvrdé šíje jsi, abych nezahubil tebe na cestě.4A uslyšav lid řeč tuto přezlou, zámutek nesli, aniž vzal kdo okrasy své na sebe.5Nebo byl řekl Hospodin Mojžíšovi: Mluv synům Izraelským: Vy jste lid tvrdé šíje; jakž jen jedinou vstoupím mezi vás, zahladím vás. Protož již, slož okrasu svou s sebe, a zvím, co učiniti mám s tebou.6I svlékli s sebe synové Izraelští okrasy své u hory Oréb.7Mojžíš pak vzav stánek, rozbil jej sobě vně za stany, vzdáliv se od táboru, a nazval jej stánkem úmluvy. Tedy kdokoli hledal Hospodina, ven choditi musil k stánku úmluvy, kterýž byl vně za stany.8K tomu také, když vycházel Mojžíš k stánku, povstával všecken lid a stál každý u dveří stanu svého, a hleděli za Mojžíšem, dokudž nevšel do stánku.9Bývalo pak toto, že když vcházíval Mojžíš do stánku, sstupoval sloup oblakový, a stával u dveří stánku, a mluvil s Mojžíšem.10A všecken lid vida sloup oblakový, an stojí u dveří stánku, povstávali všickni, a klaněli se každý u dveří stanu svého.11A mluvíval Hospodin k Mojžíšovi tváří v tvář, tak jako mluví člověk s přítelem svým. Potom navracel se do táboru, ale služebník jeho Jozue, syn Nun, mládenec, neodcházel z stánku.12I řekl Mojžíš Hospodinu: Pohleď, ty velíš mi, abych vedl lid tento, a neoznámils mi, koho pošleš se mnou, ještos pravil: Znám tě ze jména, k tomu také nalezl jsi milost přede mnou.13Již tedy, jestliže jsem jen nalezl milost před tebou, oznam mi, prosím, cestu svou, abych tě poznal, a abych nalezl milost před tebou; a pohleď, že národ tento jest lid tvůj.14I odpověděl: Tvář má předcházeti vás bude, a dámť odpočinutí.15I řekl: Nemá-liť předcházeti nás tvář tvá, nevyvozuj nás odsud.16Nebo po čem poznáno bude zde, že jsem nalezl milost před tebou, já i lid tvůj? Zdali ne po tom, když půjdeš s námi, a když odděleni budeme, já a lid tvůj, ode všeho lidu, kterýž jest na tváři země?17I řekl Hospodin Mojžíšovi: I tu také věc, kterouž jsi pravil, učiním; nebo jsi nalezl milost přede mnou, a znám tě ze jména.18Řekl opět: Okažiž mi, prosím, slávu svou.19Kterýž odpověděl: Já způsobím to, aby šlo mimo tebe před tváří tvou všecko dobré mé, a zavolám ze jména: Hospodin před tváří tvou. Smiluji se, nad kýmž se smiluji, a slituji se, nad kýmž se slituji.20Řekl také: Nebudeš moci viděti tváři mé; neboť neuzří mne člověk, aby živ zůstal.21I to řekl Hospodin: Aj, místo u mne, a staneš na skále.22A když tudy půjde sláva má, postavím tě v rozsedlině skály, a přikryji tě rukou svou, dokudž nepřejdu.23Potom odejmu ruku svou, i uzříš hřbet můj, ale tvář má nebude spatřína.
1HERREN sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar.2Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna.3Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”4När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.5HERREN hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.”6Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.
Uppenbarelsetältet utanför lägret
7Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”[1], utanför lägret. Den som ville rådfråga HERREN fick gå ut till uppenbarelsetältet.8Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet.9När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan HERREN talade med Mose.10När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält.11HERREN talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.
Mose vill se Gud
12Mose sa till HERREN: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja.13Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”14Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”15Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till,16för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”17HERREN svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”18Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!”19HERREN svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn[2] HERREN för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.20Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”21Sedan sa HERREN: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig.22När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi.23Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”