1I trvala dlouho válka mezi domem Saulovým a domem Davidovým. David pak čím dále tím více se silil, ale dům Saulův čím dále tím se více umenšoval.2I zrodili se Davidovi synové v Hebronu, z nichž prvorozený jeho byl Amnon z Achinoam Jezreelské;3A druhý po něm Cheleab z Abigail, ženy někdy Nábale Karmelského; třetí pak Absolon, syn z Maachy dcery Tolmai krále Gessur;4A čtvrtý Adoniáš syn Haggit, a pátý Sefatiáš syn Abitál;5Šestý pak Jetram z Egly manželky Davidovy. Ti se zrodili Davidovi v Hebronu.6I stalo se, když byla válka mezi domem Saulovým a mezi domem Davidovým, a Abner statečně zastával domu Saulova,7(Měl pak byl Saul ženinu, jejíž jméno bylo Rizpa, dcera Aja), že řekl Izbozet Abnerovi: I proč jsi všel k ženině otce mého?8Tedy rozhněvav se Abner velmi pro slova Izbozetova, řekl: I zdali já jsem psí hlava, kterýž jsem proti Judovi dnes učinil milosrdenství s domem Saule otce tvého, s bratřími jeho i příbuznými jeho, a nevydal jsem tě v ruku Davidovu, a však vyhledáváš na mně dnes nepravosti té ženy.9Toto učiň Bůh Abnerovi a toto mu přidej, jestliže nedopomohu k tomu Davidovi, jakož jemu přisáhl Hospodin,10Aby přeneseno bylo království od domu Saulova, a upevněn byl trůn Davidův nad Izraelem i nad Judou, od Dan až do Bersabé.11A nemohl k tomu nic více odpovědíti Abnerovi, proto že se ho bál.12A tak poslal Abner posly k Davidovi na místě svém, řka: Čí jest země? A aby řekli: Učiň smlouvu se mnou, a aj, ruka má bude s tebou, abych obrátil k tobě všecken Izrael.13Jemuž odpověděl: Dobře. Jáť učiním s tebou smlouvu, a však jedné věci od tebe žádám, totiž, abys neviděl tváři mé, leč prvé dáš přivésti Míkol dceru Saulovu, když bys chtěl přijíti, abys viděl tvář mou.14I poslal David posly k Izbozetovi synu Saulovu, aby řekli: Dej mi ženu mou Míkol, kterouž jsem sobě zasnoubil ve stu obřízek Filistinských.15Poslav tedy Izbozet, vzal ji od muže Faltiele syna Lais.16Šel pak s ní muž její, a jda za ní až do Bahurim, plakal. Tedy řekl jemu Abner: Jdi, navrať se zase. I navrátil se.17Potom Abner učinil řeč k starším Izraelským, řka: Předešle stáli jste o to, aby David byl králem nad vámi.18Protož nyní vykonejtež to; neboť jest Hospodin mluvil o Davidovi, řka: Skrze ruku Davida služebníka svého vysvobodím lid svůj Izraelský z ruky Filistinských, a z ruky všech nepřátel jeho.19To též mluvil Abner i k Beniaminským. Potom odšel Abner, aby mluvil k Davidovi v Hebronu všecko, což se za dobré vidělo Izraelovi a všemu domu Beniamin.20Když tedy přišel Abner k Davidovi do Hebronu a s ním dvadceti mužů, učinil David Abnerovi i mužům, kteříž s ním byli, hody.21I řekl Abner Davidovi: Vstanu a půjdu, abych shromáždil ku pánu svému králi všecken lid Izraelský, kteříž vejdou s tebou v smlouvu, a budeš kralovati nade všemi, jakož toho žádá duše tvá. I propustil David Abnera, kterýž odšel v pokoji.22A aj, služebníci Davidovi a Joáb vraceli se z vojny, kořisti veliké s sebou nesouce. Ale Abnera již nebylo s Davidem v Hebronu, nebo byl ho propustil, a již odšel v pokoji.23Joáb tedy i všecko vojsko, kteréž bylo s ním, přišli tam. I oznámili Joábovi, řkouce: Byl zde Abner syn Nerův u krále, ale propustil jej, a odšel v pokoji.24Protož všed Joáb k králi, řekl: Co jsi učinil? Aj, přišel byl Abner k tobě; proč jsi ho pustil, aby zase odšel?25Znáš Abnera syna Nerova. Proto, aby podvedl tebe, přišel, a aby vyšpehoval vycházení tvé i vcházení tvé, a zvěděl všecko, co ty činíš.26Tedy vyšed Joáb od Davida, poslal posly za Abnerem, kteříž ho přivedli zase od čisterny Sírach, o čemž David nic nevěděl.27A když se navrátil Abner do Hebronu, uvedl ho Joáb do prostřed brány, aby s ním mluvil tiše. I udeřil ho v páté žebro, a umřel pro krev Azaele bratra jeho.28To když potom David uslyšel, řekl: Čist jsem já i království mé před Hospodinem až na věky od krve Abnera syna Nerova.29Nechať přijde na hlavu Joábovu i na všecken dům otce jeho, a nechť není prázden dům Joábův toho, jenž by trpěl tok, aneb malomocného a na hůl se podpírajícího, aneb padajícího od meče a nemajícího chleba.30A tak Joáb a Abizai bratr jeho zamordovali Abnera, proto že byl zabil Azaele bratra jejich v Gabaon v bitvě.31I řekl David Joábovi a ke všemu lidu, kterýž byl s ním: Roztrhněte roucha svá, a přepašte se pytli, a plačte před Abnerem. Král pak David šel za márami.32A když pochovávali Abnera v Hebronu, pozdvih král hlasu svého, plakal nad hrobem Abnerovým, plakal také všecken lid.33V tom naříkaje král pro Abnera, řekl: Tak-liž jest měl umříti Abner, jako umírá nějaký ničemný člověk?34Ruce tvé nebyly svázány a nohy tvé měděnými poutami nebyly sevříny, ale padl jsi jako ten, kdož padá od lidí nešlechetných. Tedy ještě více všecken lid plakal nad ním.35Potom přišel všecken lid, a měli k tomu Davida, aby jedl chléb ještě záhy. Ale David přisáhl, řka: Toto ať mi učiní Bůh a toto přidá, jestliže prvé, než slunce zapadne, okusím chleba aneb čehokoli jiného.36Což když poznal všecken lid, líbilo se jim to; a všecko, což činil král, líbilo se všemu lidu.37I poznal všecken lid a všecken Izrael v ten den, že nepošlo to od krále, aby zabili Abnera syna Nerova.38Řekl pak král služebníkům svým: Nevíte-liž, že kníže, a veliké, padlo dnes v Izraeli?39A já ještě nyní mdlý jsem, jakožto pomazaný král, muži pak tito, synové Sarvie, jsou mi nepovolní. Odplatiž Hospodin tomu, kdož zle činí, vedlé zlosti jeho.
1Kriget mellan Sauls ätt och Davids blev långvarigt. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas position blev allt svagare.2David fick ett flertal söner medan han bodde i Hebron. Den förstfödde hette Amnon, och han föddes av Achinoam från Jisreel.3Hans andre son hette Kilav, och han föddes av Avigajil, änkan till Naval från Karmel. Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till Talmaj, kungen av Geshur.4Den fjärde sonen var Adonia, som föddes av Haggit. Den femte var Shefatja, son till Avital,5och den sjätte Jitream, son till Davids hustru Egla. Alla dessa söner föddes åt David i Hebron.
Avner förhandlar med David
6Allt eftersom kriget fortsatte, stärkte Avner sin position hos Sauls ätt.7Saul hade haft en bihustru vid namn Rispa, Ajas dotter, och när nu Ish-Boshet anklagade Avner för att ha legat med sin fars bihustru,8blev Avner rasande för Ish-Boshets beskyllning. ”Är jag en hund från Juda? Jag har varit lojal mot din far, Sauls familj, hans bröder och vänner och inte överlämnat dig åt David och så anklagar du mig för en kvinnas skull!9Gud får straffa Avner om jag inte gör allt som HERREN med ed har lovat David:10att låta kungamakten tas från Sauls ätt och sätta David på tronen i Israel och i Juda, från Dan till Beer Sheva![1]”11Ish-Boshet vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Avner.12Efter det sände Avner budbärare till David för att säga: ”Vems land är detta? Slut förbund med mig, så ska jag hjälpa dig att få hela Israel på din sida!”13David svarade: ”Jag ingår gärna förbund med dig, men jag vägrar förhandla, om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter.”14David sände sedan följande besked till Ish-Boshet: ”Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filistéers förhudar.”15Då lät Ish-Boshet hämta henne från hennes man Paltiel, Lajishs son,16som gråtande följde henne ända till Bachurim. Där befallde Avner honom att återvända hem och då gjorde han det.17Avner hade talat med Israels äldste och sagt: ”Under lång tid har ni önskat att få David till kung.18Nu är det dags att handla, för HERREN har sagt: ’Det är genom min tjänare David som jag ska rädda mitt folk Israel från filistéerna och alla andra fiender.’ ”19Avner talade också med benjaminiterna.[2] Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David vad Israel och Benjamins stam kommit fram till.20Tjugo män följde med Avner till David i Hebron och David ordnade med en fest för dem.21Avner sa till David: ”Jag vill gå och sammankalla hela Israels folk till dig, min herre och kung, så att de ingår förbund med dig, så att du får regera över allt, precis som du i ditt hjärta önskar.” David lät Avner gå därifrån i lugn och ro.
Joav dödar Avner
22Davids män och Joav kom just då tillbaka från en plundringsfärd och hade mycket byte med sig. Avner var inte kvar hos David i Hebron, eftersom denne hade låtit honom gå i lugn och ro därifrån.23Joav kom med hela sin här och fick reda på att Avner, Ners son, just hade varit hos kungen och fått gå därifrån i lugn och ro.24Joav gick in till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Här kommer Avner till dig, vad menar du med att bara låta honom gå?25Du känner ju Avner, Ners son. Förstår du inte att han kom för att bedra dig och spionera på alla dina förehavanden?”26Joav lämnade David och skickade sedan budbärare för att hinna upp Avner. De hann ifatt honom vid Siras brunn och han återvände med dem. Men David visste ingenting om detta.27När Avner kom till Hebron, tog Joav honom åt sidan vid stadsporten som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället stack han honom ett dödande hugg i magen för att hämnas sin bror Asael.28När David fick höra vad som hänt, sa han: ”HERREN vet att jag och mitt kungadöme för alltid är oskyldiga till Avners, Ners sons, död.29Joav och hans släkt må bära skulden till hans död! Må det i deras släkt från och med nu alltid finnas någon med öppna sår eller spetälska, någon som går på kryckor, någon som faller i strid eller sådana som saknar mat!”30Joav och hans bror Avishaj dödade alltså Avner, eftersom han dödat deras bror Asael i slaget vid Givon.31Sedan sa David till Joav och alla dem som var med honom: ”Riv sönder era kläder! Ta på er säckkläder och gå framför Avners bår och håll dödsklagan!” Kung David följde också efter båren.32De begravde Avner i Hebron och kungen och allt folket grät och sörjde.33Kungen sjöng också en klagosång: ”Varför måste Avner dö som en laglös?34Dina händer var inte bundna, dina fötter inte i bojor. Du föll som man faller för onda män.” Och allt folket grät än en gång för hans skull.35Sedan kom man med mat till David och försökte få honom att äta medan det fortfarande var dag, men han svor: ”Gud må straffa mig både nu och för alltid om jag smakar vare sig bröd eller något annat förrän solen gått ner!”36Folket fick snart reda på detta och uppskattade hans handlande. Ja, allt vad David gjorde uppskattades av folket.37Den dagen förstod hela folket där och i Israel att David inte på något sätt var skyldig till mordet på Avner, Ners son.38David sa till sina män: ”Förstår ni vilken mäktig ledare och stor man som har fallit i Israel i dag?39Men jag är alltför svag, även om jag är smord till kung, för att göra något åt de där starka männen, Serujas söner. HERREN får straffa de onda för deras onda gärningar!”