1Přednímu zpěváku Jedutunovi, žalm Davidův.2Řekl jsem: Ostříhati budu cest svých, abych nezhřešil jazykem svým; pojmu v uzdu ústa svá, dokudž bude bezbožník přede mnou.3Mlčením byl jsem k němému podobný, umlčel jsem se i spravedlivého odporu, ale bolest má více zbouřena jest.4Hořelo ve mně srdce mé, roznícen jest oheň v přemyšlování mém, tak že jsem mluvil jazykem svým, řka:5Dej mi znáti, Hospodine, konec života mého, a odměření dnů mých jaké jest, abych věděl, jak dlouho trvati mám.6Aj, na dlaň odměřil jsi mi dnů, a věk můj jest jako nic před tebou, a jistě žeť není než pouhá marnost každý člověk, jakkoli pevně stojící. Sélah.7Jistě tak pomíjí člověk jako stín, nadarmo zajisté kvaltuje se; shromažďuje, a neví, kdo to pobéře.8Načež bych tedy nyní očekával, Pane? Očekávání mé jest na tebe.9A protož ode všech přestoupení mých vysvoboď mne, za posměch bláznu nevystavuj mne.10Oněměl jsem, a neotevřel úst svých, proto že jsi ty učinil to.11Odejmi ode mne metlu svou, nebo od švihání ruky tvé docela zhynul jsem.12Ty, když žehráním pro nepravost tresceš člověka, hned jako mol k zetlení přivodíš zdárnost jeho; marnost zajisté jest všeliký člověk. Sélah.13Vyslyšiž modlitbu mou, Hospodine, a volání mé přijmi v uši své; neodmlčujž se kvílení mému, nebo jsem příchozí a podruh u tebe, jako i všickni otcové moji. [ (Psalms 39:14) Ponechej mne, ať se posilím, prvé než bych se odebral, a již zde více nebyl. ]
1För körledaren, till Jedutun[1]. En psalm av David. (1Pa 16,41)2Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.”3Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott,[2] ökade ångesten bara inom mig.4Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala:5”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet.6Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla7Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.8Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig.9Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar![3]10Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta.11Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand.12När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla13Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder.14Vänd bort din blick från mig, så att jag får glädjas innan jag går bort och inte längre finns till.”