1Pravduť pravím v Kristu a neklamámť, čemuž i svědomí mé svědectví vydává v Duchu svatém,2Žeť mám veliký zámutek a ustavičnou bolest v srdci svém.3Nebo žádal bych já sám zavrženým býti od Krista místo bratří svých, totiž příbuzných svých podle těla.4Kteřížto jsou Izraelští, jejichžto jest přijetí za syny, i sláva, i smlouvy, i Zákona dání, i služba Boží, i zaslíbení.5Jejichž jsou i otcové, a ti, z nichžto jest Kristus podle těla, kterýž jest nade všecky Bůh požehnaný na věky. Amen.6Avšak nemůže zmařeno býti slovo Boží. Nebo ne všickni, kteříž jsou z Izraele, Izraelští jsou.7Aniž proto, že jsou símě Abrahamovo, hned také všickni jsou synové, ale v Izákovi nazváno bude tvé símě.8To jest, ne všickni ti, jenž jsou synové těla, jsou také synové Boží, ale kteříž jsou synové Božího zaslíbení, ti se počítají za símě.9Nebo toto jest slovo zaslíbení: V týž čas přijdu, a Sára bude míti syna.10A netoliko to, ale i Rebeka z jednoho počavši, totiž z Izáka, otce našeho, toho důvodem jest.11Nebo ještě před narozením obou těch synů, a prve nežli co dobrého nebo zlého učinili, aby uložení Boží, kteréžto jest podle vyvolení, a tak ne z skutků, ale z toho, jenž povolává, pevné bylo,12Řečeno jest jí: Větší sloužiti bude menšímu,13Jakož psáno jest: Jákoba jsem miloval, ale Ezau nenáviděl jsem.14I což tedy díme? Zdali nespravedlnost jest u Boha? Nikoli.15Nebo Mojžíšovi dí: Smiluji se nad tím, komuž milost učiním, a slituji se nad tím, nad kýmž se slituji.16A tak tedy neníť vyvolování na tom, jenž chce, ani na tom, jenž běží, ale na Bohu, jenž se smilovává.17Nebo dí Písmo faraonovi: Proto jsem vzbudil tebe, abych na tobě ukázal moc svou a aby rozhlášeno bylo jméno mé po vší zemi.18A tak tedy nad kýmž chce, smilovává se, a koho chce, zatvrzuje.19Ale díš mi: I pročež se pak hněvá? Nebo vůli jeho kdo odepřel?20Ale ó člověče, kdo jsi ty, že tak odpovídáš Bohu? Zdaž hrnec dí hrnčíři: Pročs mne tak udělal?21Zdaliž hrnčíř nemá moci nad hlinou, aby z jednostejného truple udělal jednu nádobu ke cti a jinou ku potupě?22Což pak divného, že Bůh, chtěje ukázati hněv a oznámiti moc svou, snášel ve mnohé trpělivosti nádoby hněvu, připravené k zahynutí.23A takž také, aby známé učinil bohatství slávy své při nádobách milosrdenství, kteréž připravil k slávě.24Kterýchžto i povolal, totiž nás, netoliko z Židů, ale také i z pohanů,25Jakož i skrze Ozé dí: Nazovu nelid můj lidem mým, a nemilou nazovu milou.26A budeť na tom místě, kdež řečeno bylo jim: Nejste vy lid můj, tuť nazváni budou synové Boha živého.27Izaiáš pak volá nad Izraelem, řka: Byť pak byl počet synů Izraelských jako písek mořský, ostatkové toliko spaseni budou.28Nebo pohubení učiní spravedlivé, a to jisté, pohubení zajisté učiní Pán na zemi, a to jisté.29A jakož prve pověděl Izaiáš: Byť byl Pán zástupů nepozůstavil nám semene, jako Sodoma učiněni bychom byli, a Gomoře byli bychom podobni.30Což tedy díme? Že pohané, kteříž nenásledovali spravedlnosti, dosáhli spravedlnosti, a to spravedlnosti té, kteráž jest z víry;31Izrael pak následovav zákona spravedlnosti, k zákonu spravedlnosti nepřišel.32Proč? Nebo ne z víry, ale jako z skutků Zákona jí hledali. Urazili se zajisté o kámen urážky,33Jakož psáno jest: Aj, kladu na Sionu kámen urážky a skálu pohoršení, a každý, kdož uvěří v něj, nebude zahanben.
1Jag talar sanning i Kristus och ljuger inte. Mitt eget samvete och den heliga Anden försäkrar att det är så här:2Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest.3Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus, om det bara kunde hjälpa mina bröder, mina landsmän.4De är israeliter, de har fått rätten att bli hans barn och få del av hans härlighet. De har fått förbunden, lagen, tempeltjänsten och löftena.5De är ättlingar till våra förfäder, och från dem härstammar Kristus själv som människa, han som är över allting, Gud välsignad i evighet, amen. (Gn 32,27)6Guds ord har ju inte blivit om intet. Israel[1] är nämligen inte alla som härstammar från Israel. (Gn 32,27)7På samma sätt är inte alla Abrahams efterkommande hans barn. Det sägs ju: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.” (Gn 21,12)8Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som är Guds barn, utan de som är födda enligt löftet räknas som hans efterkommande.9Löftet var detta: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag, och då ska Sara ha en son.” (Gn 18,10; Gn 18,14)10Men inte bara det, Rebecka fick två barn med en och samme man, vår far Isak.11Redan innan de hade gjort vare sig gott eller ont – för att Guds val skulle stå fast12och gärningar inte skulle betyda något, utan bara han som kallar – sades det till Rebecka: ”Den äldre ska tjäna den yngre.” (Gn 25,23)13Så är det också skrivet: ”Jag älskade Jakob men hatade Esau.” (Mal 1,2)14Men vad innebär då detta? Är Gud orättvis? Nej, naturligtvis inte!15Han säger ju till Mose: ”Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill.” (Ex 33,19)16Det beror inte på människans vilja eller strävan utan på Guds nåd.17I Skriften sägs det nämligen till farao: ”Jag har låtit dig uppstå just med avsikten att jag ville visa min makt genom dig, för att mitt namn skulle bli förkunnat överallt på jorden.” (Ex 9,16)18Gud förbarmar sig alltså över vem han vill, och han gör hjärtat hårt hos vem han vill.[2]
Gud är fri att välja sitt folk
19Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?”20Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?”21Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk?22Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under?23Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet?24Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk.25Det sägs så här genom Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.” (Oz 2,23)26Och: ”Där det sades till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.” (Oz 1,10)27Jesaja utropar om Israel: ”Även om israeliterna är talrika som havets sand, ska bara en rest av dem bli räddad,28för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.”[3] (Iz 10,22)29Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om härskarornas[4] Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss, hade vi blivit som Sodom och skulle likna Gomorra.” (Iz 1,9)
Israels folk vägrar att tro
30Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro.31Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen.32Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten,33som Skriften talar om: ”Se! Jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som man faller på. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.” (Iz 8,14; Iz 28,16)