1Onoho dne zpívala Debora a Barák, syn Abinoamův, tuto píseň:2Vůdcové když vedou v Izraeli, když jeho lid je ochotný – veleben budiž Hospodin!3Slyšte to, králové, vladaři, naslouchejte, já Hospodinu zazpívám, Hospodinu, Bohu Izraele, chci zpívat žalm!4Když vytáhls, Hospodine, ze Seíru, z edomské pláně když kráčel jsi, země se třásla, nebesa dštila, z mraků voda padala.5Před Hospodinem se třásly hory, před Hospodinem ze Sinaje, před Bohem Izraele.6Za dnů Šamgara, syna Anatova, za dnů Jaeliných zpustly silnice a ten, kdo na cesty vydával se, stezkami klikatými šel.7Opuštěni byli sedláci v Izraeli, opuštěni, než jsi, Deboro, povstala, než matka v Izraeli povstala.8Bůh určil vůdce nové, když v branách byly boje. Najde se ale štít nebo kopí mezi čtyřiceti tisíci v Izraeli?9Srdcem jsem s těmi, kdo velí Izraeli, s těmi z lidu, kdo jsou ochotní – veleben budiž Hospodin!10Vy jezdci na plavých oslicích, kteří sedíte v sedlech zdobených, vy, kdo se ubíráte cestami – rozvažujte.11Slyšte hlas pěvců, co mezi napajedly vyprávějí o Hospodinových vítězstvích, o vítězstvích izraelských sedláků. Tehdy opět lid Hospodinův k branám sestoupil.12Vzhůru, vzhůru, Deboro, vzhůru, vzhůru, píseň pěj! Povstaň, Baráku, synu Abinoamův, chop se zajatců!13Zbytek vznešených tehdy sestoupil, Hospodinův lid ke mně sestoupil proti udatným.14Z Efraima ti, kdo Amaleka vykořenili, tvému lidu byl v patách Benjamín, z Machira sestoupili ti, kdo velí, ze Zabulona, kdo nosí velitelskou hůl.15Vůdcové z Isachara při Deboře byli, Isachar držel s Barákem, když poslán byl tehdy do údolí, hned za ním šel. V Rubenových rodech byly velké domluvy.16Pročpak jsi zůstal mezi ohradami? Abys poslouchal dobytka bučení? V Rubenových rodech byly velké omluvy.17Gileád vězel v Zajordání a Dan – proč stěhoval se k lodím? Ašer si zůstal na pobřeží, u svých přístavů hoví si.18Zabulon je lid, jenž pohrdá smrtí, Neftalí na bojiště vyrazil!19Přišli králové, bojovali, bojovali tehdy králové kanaánští v Taanachu u megidské vody, stříbro za kořist však neměli.20Z nebe se do boje daly hvězdy, proti Siserovi válčily ze svých drah.21Kíšonský potok ty krále smetl – valící se proud potoka Kíšonu. Šíje silných pošlapej!22Jaký dusot kopyt koní, prudký, prudký hřebců trysk!23„Proklejte Meroz,“ praví anděl Hospodinův, „jeho obyvatele vydejte prokletí, za to, že nepřišli na pomoc Hospodinu, na pomoc Hospodinu proti udatným!“24Požehnaná mezi ženami buď Jael, manželka Kenijce Chebera, požehnaná buď mezi ženami ve stanech!25Požádal o vodu, dala mu mléko, ve vzácné číši přinesla smetanu.26Levou rukou sáhla po kolíku, pravicí po těžkém kladivu. Dala Siserovi ránu, rozbila hlavu, spánky skrz naskrz probila.27K nohám jí klesl, svalil se a ležel, k nohám jí klesl, svalil se, tam, kde klesl, svalil se zavražděn.28Za oknem vyhlíží matka Siserova, za okenní mříží naříká: Proč už tak dlouho jeho vůz nejede? Proč se zvuk jeho vozů tak dlouho zdržuje?29Odpovídají její nejmoudřejší kněžny to, co si sama opakuje dokola:30Jistě jdou po kořisti, jistě se dělí, jedna dvě ženské pro každého hrdinu! Barevné látky – kořist pro Siseru, kořist barevných látek, samá výšivka, jedna dvě vyšívané látky co kořist na má ramena.31Takto ať, Hospodine, zhyne každý, kdo je tvůj nepřítel! Ti, kdo tě milují, ať jsou však jako slunce, když vychází v síle své! Země pak měla mír čtyřicet let.
1Debora och Barak, Avinoams son, sjöng den dagen denna sång:2”När Israels furstar visar vägen och folket villigt offrar sig, prisa HERRENS namn!3Hör, ni kungar, lyssna ni härskare! Jag ska sjunga inför HERREN och spela inför Israels Gud.4Du, HERRE, ledde oss ut ur Seir och fram över Edoms slätter, marken skakade, från himlen strömmade regnet ner och vatten strömmar ur molnen.5Bergen skälvde inför HERREN, den Väldige på Sinai, HERREN, Israels Gud.6På Shamgars, Anats sons, och Jaels tid låg vägarna öde. Vandrarna valde vindlande stigar.7Israel saknade ledare, tills Debora trädde fram, tills hon blev en mor för Israel.8När Israel valde nya gudar kom striden fram till stadsportarna.[1] Varken sköld eller spjut fanns. Israels 40 000 saknade vapen.9Mitt hjärta vänder sig till Israels ledare och till alla som villigt följer dem! Prisa HERREN!10Prisa honom, alla ni som rider på vita åsnor, och sitter på dyrbara mattor och alla ni som går till fots!11Sångarna sjunger lovsång vid brunnen, sången om HERRENS rättfärdiga gärningar, hur han räddade Israel med sina krigare. HERRENS folk tågade in genom portarna.12Vakna, Debora, vakna och sjung! Stå upp, Barak! Du, Avinoams son, för bort dina fångar!13Männen som fanns kvar marscherade ner till de tappra. HERRENS folk kom till mig med sina mäktiga.14Män kom från Efraim, med rotfäste i Amalek, och Benjamin, som följde efter dig med dina skaror. Från Makir kom furstar och från Sebulon män med ledarstav.15Isaskars furstar följde Debora och Barak ner i dalen. Men Rubens stam höll grundliga rådslag.16Varför satt du hemma bland fållorna[2] och lyssnade på herdeflöjter? Rubens stam höll grundliga rådslag.17Gilead stannade på andra sidan Jordan. Varför blev Dan kvar vid sina fartyg? Och Asher blev kvar vid stranden i lugn och ro.18Men Sebulons och Naftalis stammar riskerade livet på stridsfältets höjder.19Kanaans kungar stred vid Tanak nära Megiddos källor men de blev utan silver och utan byte.20Till och med himlens stjärnor stred mot Sisera.21Den brusande floden Kishon, urtidsfloden förde bort dem. Dra vidare, var stark min själ!22Hör hovtrampet från fiendens hingstar! Se hur stridshästarna jagar fram!23Men HERRENS ängel befallde att förbanna Meros. ’Förbanna dess inbyggare’, sa han. ’De kom inte till HERRENS hjälp, till HERRENS och hjältarnas hjälp.’24Välsignad bland kvinnorna ska Jael vara, keniten Hevers hustru, ja, välsignad mer än andra kvinnor som bor i tält.25Han bad om vatten, men hon gav honom mjölk i en dyrbar skål, hon bjöd honom på tjockmjölk.26Hennes hand grep efter tältpluggen, hennes högra hand efter hammaren, och med snickarens hammare slog hon honom i huvudet, genomborrade Siseras tinning.27Han sjönk ner vid hennes fötter, låg stilla och var död.28Siseras mor såg väntande ut genom fönstret och hon ropade: ’Varför dröjer hans vagn så länge? Var är klappret av hovar?’29Då svarar hennes hovdam, och själv ger hon samma svar:30’Bytet de skiftar är stort, en flicka åt var man eller två, dyrbara mantlar åt Sisera och vackra tyger, brokiga dukar, en eller två åt den som tog byte. Allt detta som byte!’31HERRE, så ska alla dina fiender förgås, men de som älskar HERREN ska stråla av kraft som den uppgående solen!” Därefter fick landet fred i fyrtio år.