1Izrael byl tenkrát bez krále. Hluboko v Efraimských horách bydlel jeden levita. Našel si družku z judského Betléma,2ale ta se s ním pohádala a odešla od něj do domu svého otce v judském Betlémě. Když už tam byla nějaké čtyři měsíce,3její muž se rozhodl, že půjde za ní, vlídně s ní promluví a přivede ji zpět. Měl s sebou svého mládence a pár oslů. Ta dívka ho pozvala dál, a když ho její otec uviděl, radostně ho uvítal.4Jeho tchán, dívčin otec, ho zdržoval, takže u něj zůstal tři dny. Jedli tam, pili a nocovali.5Čtvrtého dne ráno si přivstali a zeť se zvedal, že už půjde. Dívčin otec mu ale řekl: „Posilni se trochou jídla, než půjdete.“6A tak se posadili a oba spolu jedli a pili. Potom mu dívčin otec řekl: „Prosím, laskavě tu ještě přespi a pohov si.“7On už se zvedal, že půjde, ale tchán na něj naléhal, takže tam znovu zůstal na noc.8Ráno pátého dne si přivstal, že půjde. Dívčin otec mu ale řekl: „Prosím, pořádně se posilni.“ A než oba pojedli, zdrželi se až do odpoledne.9Tehdy muž vstal, že se svou družkou a mládencem půjdou. Dívčin otec, jeho tchán, mu ale řekl: „Podívej se, den už se chýlí k večeru. Zůstaňte prosím na noc. Vždyť už se smráká. Přespi tu a pohov si. Zítra si přivstanete, vydáte se na cestu a dorazíte domů.“10On už tam ale nehodlal strávit další noc, a tak se zvedl a se svým párem oslů v postrojích a se svou družkou vyrazil k Jebusu (což je Jeruzalém).11Když míjeli Jebus, bylo už dost pozdě. Mládenec proto svému pánu řekl: „Pojď, prosím, odbočme do toho jebusejského města a přenocujme tam.“12Jeho pán mu odpověděl: „Nepůjdeme do cizího města, které nepatří Izraelcům. Budeme pokračovat do Gibeje.13Pojď,“ pobídl mládence, „dojdeme do Gibeje nebo až do Rámy. V jednom z těch měst přespíme.“14A tak šli dál. Když přicházeli k benjamínské Gibeji, slunce už zapadalo,15a tak odbočili, aby tam přenocovali. Když levita vešel do Gibeje, posadil se na městském prostranství, ale nikdo je na noc nepozval k sobě domů.16A hle, jeden stařík se večer vracel z práce na poli. Pocházel z Efraimských hor a v Gibeji bydlel jako přistěhovalec (místní totiž byli Benjamínci).17Když se rozhlédl, uviděl na městském prostranství pocestného. „Kam jdeš a odkud přicházíš?“ zeptal se stařík.18„Jsme na cestě z judského Betléma hluboko do Efraimských hor, odkud pocházím,“ odpověděl mu. „Šel jsem do judského Betléma a teď se vracím domů.[1] Nikdo mě ale k sobě nepozval.19Máme slámu i obrok pro své osly, mám i chléb a víno pro sebe, zde pro tvou služebnici i pro mládence, který tvého služebníka provází. Nic víc nepotřebujeme.“20„Buď vítán,“ řekl mu stařík. „Postarám se o všechno, co potřebuješ. Jen prosím nenocuj tady venku.“21Vzal je k sobě domů, nasypal oslům, umyli si nohy a pak jedli a pili.22A jak si tak hověli, náhle dům obstoupili místní ničemové. Začali tlouct do dveří a křičet na starého hospodáře: „Vyveď toho mužského, co přišel k tobě domů, ať si ho užijeme!“23Hospodář k nim vyšel ven se slovy: „To ne, bratři! Nedělejte prosím nic zlého! Ten muž je přece mým hostem! Neprovádějte takovou hanebnost.24Je tu má dcera, ještě panna, a také jeho družka. Hned je vyvedu! Zneuctěte je, udělejte s nimi, co se vám zlíbí. Jen ale neprovádějte žádnou hanebnost tomu muži!“25Nemínili ho však poslouchat. Levita nakonec vzal svou družku a vystrčil ji k nim ven. Znásilňovali ji a týrali celou noc až do rána. Pustili ji, až když začalo svítat.26Nad ránem se žena vrátila. Až do rozednění zůstala ležet u dveří domu, kde byl její pán.27Její pán ráno vstal, otevřel dveře domu, aby vyrazil na cestu, a hle – jeho družka leží u dveří domu s rukama na prahu.28„Vstávej,“ řekl jí, „jdeme.“ Žádná odpověď. Naložil ji tedy na osla, sebral se a šel domů.29Když dorazil domů, vzal nůž a rozřezal svou družku i s kostmi na dvanáct kusů. Ty pak rozeslal po všech končinách Izraele.30Kdokoli to spatřil, říkal: „Něco tak neslýchaného se nestalo ode dne, kdy Izraelci vyšli z Egypta. Přemýšlejte! Poraďte se! Udělejte něco!“
1Vid den tiden, innan Israel hade någon kung, fanns det en man i Levis stam som bodde längst bort i Efraims bergsbygd. Han tog en kvinna från Betlehem i Juda med sig hem som bihustru.2Men hon var otrogen och gick därifrån och återvände hem till sin far där hon bodde i fyra månader.3Då gav sig hennes man iväg för att övertala henne att komma tillbaka och han tog med sig en tjänare och två åsnor. Hon bjöd in honom i sin fars hus och han var mycket glad att få träffa honom.4Svärfadern, flickans far, bad honom att stanna och han blev kvar där i tre dagar. De åt och drack och sov över där.5På den fjärde dagen var han tidigt uppe och gjorde sig färdig för att ge sig iväg, men flickans far ville att de skulle äta innan de gav sig iväg.6De båda slog sig då ner och åt och drack tillsammans. Sedan bad han honom att stanna ännu en dag så att de kunde fortsätta att umgås.7Först ville mannen gå, men eftersom hans svärfar var så angelägen, gav han slutligen med sig och stannade.8På morgonen den femte dagen var de uppe tidigt igen för att ge sig iväg, men flickans far föreslog nu också: ”Du kan väl stanna till eftermiddagen och styrka dig med något.” Och de båda slog sig ner och åt.9När han och hans hustru och tjänare sedan gjorde sig färdiga för avfärd, sa hans svärfar: ”Det börjar bli ganska sent. Stanna här i natt, så kan vi ha trevligt i kväll och sedan kan ni resa hem tidigt i morgon bitti.”10Men nu gick mannen inte att övertala. Han gav sig iväg och med sina sadlade åsnor och med sin bihustru gick han mot Jevus, dvs. Jerusalem.11De närmade sig Jevus mot kvällen. ”Nu är det sent”, sa hans tjänare till honom. ”Kan vi inte stanna här i jevuséernas stad i natt?”12”Nej”, svarade mannen. ”Vi kan inte stanna i denna främmande stad där det inte finns några israeliter. Vi måste fortsätta till Giva.”13Han sa vidare till sin tjänare: ”Vi kan försöka hinna fram till Giva eller Rama och övernatta på någon av de platserna.”14De fortsatte alltså och solen gick ner just som de kom till Giva, en stad som tillhörde Benjamins stam.15De drog in där för natten och stannade till på torget, men ingen erbjöd dem rum för natten.16Då kom en gammal man förbi på väg hem från sitt arbete ute på fälten. Han var från Efraims bergsbygd men bodde nu i Giva där det för övrigt bara fanns benjaminiter.17När han fick syn på de resande på torget, frågade han dem varifrån de kom och vart de skulle.18”Vi är på väg hem från Betlehem i Juda”, svarade mannen. ”Vi ska längst bort i Efraims bergsbygd där jag bor. Jag har varit i Betlehem i Juda och är nu på väg till HERRENS hus. Ingen har bjudit in oss över natten,19men det går ingen nöd på oss, för vi har tillräckligt med foder åt våra åsnor och mat och dryck åt oss, dina tjänare – mig själv, min kvinna och den unge man som följer med mig.”20”Du är välkommen till mitt hem”, sa den gamle mannen. ”Låt mig få sörja för alla dina behov! Här på torget kan ni ju inte stanna.”21Han tog honom med sig hem, gav åsnorna att äta och resenärerna fick tvätta sina fötter. Sedan åt och drack de.22Just som de satt där och mådde gott, kom en grupp onda män till huset och omringade det och började bulta på dörren. De ropade till den gamle mannen som ägde huset: ”Skicka ut mannen som kommit till ditt hus! Vi vill ligga med honom.”23Värden gick ut för att samtala med dem. ”Nej, mina bröder, begå inte en sådan usel handling med min gäst! Gör inte en sådan skamlig gärning!24Ta i stället min dotter som är oskuld och den här mannens bihustru! Jag ska föra ut dem till er, så kan ni kränka dem och göra vad ni vill med dem. Men ni får inte göra en sådan skamlig gärning mot denne man.”25Men de ville inte höra på honom. Då tog den gästande mannen sin bihustru och förde ut henne till dem. De våldtog och kränkte henne hela natten och först i gryningen lät de henne gå.26Hon kom i gryningen och föll ihop utanför huset där hennes man befann sig och låg där tills det blev ljust,27och när hennes man på morgonen steg upp och öppnade dörren, fann han henne liggande där med händerna på tröskeln.28”Res dig nu, så ska vi ge oss i väg”, sa han. Men han fick inte något svar. Då lade han henne över åsnan och tog henne med sig hem.29När han kom hem, tog han en kniv och styckade hennes kropp i tolv delar och sände en del till varje stam i Israel.30Alla som såg det sa: ”Någonting så fruktansvärt har inte hänt sedan Israel lämnade Egypten. Begrunda det! Vi måste göra någonting åt det, men säg oss vad!”