1A když takto mluvili k lidu, přišli na ně kněží s velitelem chrámové stráže a se saduceji.2Nemohli totiž snést, že učí lid a že v souvislosti s Ježíšem hlásají vzkříšení z mrtvých.3Zatkli je, a protože už byl večer, nechali je do druhého dne ve vězení.4Mnozí, kdo tu řeč slyšeli, však uvěřili, takže jejich počet dosáhl asi pěti tisíc mužů.5Nazítří se v Jeruzalémě sešli židovští hodnostáři, starší a znalci Písma,6velekněz Annáš a také Kaifáš, Jan, Alexandr a ostatní z velekněžského rodu.7Postavili Petra s Janem doprostřed a vyslýchali je: „Jakou mocí a v čím jménu jste to udělali?“8Tehdy jim Petr, naplněn Duchem svatým, řekl: „Vůdcové lidu a starší Izraele,9jsme tu dnes vyslýcháni kvůli dobrému skutku, jímž bylo uzdravení nemocného člověka.10Proto vám všem i celému izraelskému lidu oznamuji, že tento člověk před vámi stojí zdravý ve jménu Ježíše Krista Nazaretského, jehož jste vy ukřižovali a jehož Bůh vzkřísil z mrtvých.11To je ten ‚kámen vámi staviteli zavržený, jenž se stal kamenem úhelným.‘[1]12V nikom jiném není spása – na světě není lidem dáno jiné jméno, v němž bychom mohli být spaseni!“13Když vůdcové viděli Petrovu a Janovu smělost a zjistili, že jsou to neučení a prostí lidé, žasli a poznali na nich, že byli s Ježíšem.14Když se podívali na toho uzdraveného muže, jak tam s nimi stojí, neměli co na to říci.15Poručili jim, ať odejdou z radní místnosti, a začali se radit:16„Co s těmi lidmi uděláme? Celý Jeruzalém ví, že se skrze ně stal zjevný zázrak, a my to nemůžeme popřít.17Aby se to ale mezi lidmi přestalo šířit, pohrozme jim, ať už o tom jménu s nikým nemluví.“18A tak je zavolali a přikázali jim, ať už o Ježíšově jménu vůbec nemluví ani neučí.19Petr a Jan jim odpověděli: „Myslíte, že je v Božích očích správné, abychom poslouchali vás více než Boha?20Nemůžeme nemluvit o tom, co jsme viděli a slyšeli.“21Když ale nemohli najít nic, za co by je potrestali, znovu jim pohrozili a s ohledem na lid je propustili. Všichni totiž oslavovali Boha za to, co se stalo –22člověk přes čtyřicet let chromý byl zázračně uzdraven!
Dej nám smělost
23Poté, co byli propuštěni, přišli ke svým a vyprávěli, co jim řekli vrchní kněží a starší.24Když to bratři uslyšeli, svorně pozvedli hlas k Bohu: „Panovníku, ty jsi stvořil nebe i zemi, moře i všechno, co je v nich.25Ty jsi skrze Ducha svatého řekl ústy svého služebníka, našeho otce Davida: ‚Proč se národy vzbouřily a lidé vymýšleli marnosti?26Králové země povstali a vládcové se spřáhli proti Hospodinu a proti jeho Pomazanému.‘[2]27A opravdu, Herodes a Pontius Pilát se spřáhli s pohany a s lidem Izraele proti tvému svatému služebníku Ježíši, jehož jsi pomazal,28a provedli, co tvá ruka a tvá vůle předurčila, že se má stát.29Pohleď nyní na jejich výhrůžky, Hospodine, a dej svým služebníkům, ať mluví tvé slovo se vší smělostí.30Vztahuj svou ruku k uzdravování a dej, ať se ve jménu tvého svatého služebníka Ježíše dějí znamení a zázraky!“31Místo, na kterém se shromáždili, se po jejich modlitbě zatřáslo. Všichni byli naplněni Duchem svatým a začali směle mluvit Boží slovo.
Jedno srdce, jedna duše
32Celé to množství věřících mělo jedno srdce a jednu duši. Nikdo nic nenazýval svým vlastním majetkem, ale měli všechno společné.33Apoštolové vydávali svědectví o vzkříšení Pána Ježíše s velikou mocí a na všech spočívala veliká milost.34Nikdo mezi nimi netrpěl nouzi, protože ti, kdo vlastnili pole nebo domy, je prodávali a utržené peníze přinášeli35k nohám apoštolů. Z toho se pak rozdělovalo každému, jak kdo potřeboval.36Joses, který od apoštolů dostal jméno Barnabáš (což v překladu znamená Syn potěšení), levita původem z Kypru,37prodal své pole, přinesl peníze a položil je k nohám apoštolů.
1Medan Petrus och Johannes fortfarande talade till folket, kom prästerna, officeren vid tempelvakten och saddukeerna[1] fram till dem.2De var mycket upprörda över att de undervisade folket och utifrån Jesus förkunnade uppståndelsen från de döda.3Därför grep de Petrus och Johannes och satte dem sedan i fängelse över natten eftersom det hunnit bli kväll.4Men många som hade lyssnat till budskapet började tro och antalet troende hade nu stigit till omkring 5 000 män.5Följande dag samlades de högsta styresmännen och folkets ledare och de skriftlärda i Jerusalem.[2]6Översteprästen Hannas var där, liksom Kajafas, Johannes, Alexandros och alla övriga från översteprästernas släkt.7De lät sedan hämta Petrus och Johannes och frågade dem: ”Genom vilken kraft och i vems namn har ni gjort det här?”8Då fylldes Petrus av den heliga Anden och svarade dem: ”Ni styresmän och ledare för folket!9Om vi idag frågas ut om en god gärning mot en handikappad man och på vilket sätt han blev frisk,10ska både ni och alla andra i Israel veta att det är i nasarén Jesus Kristus namn som den här mannen står framför er fullständigt frisk. Ni korsfäste Jesus, men Gud uppväckte honom från de döda.11Han är ’den sten som inte dög åt er byggnadsarbetare har blivit en hörnsten.[3]’12Räddningen finns inte hos någon annan och det finns inget annat namn bland människor under hela himlen som kan rädda oss.”13När de såg hur modiga Petrus och Johannes var och att de tydligen var vanliga enkla människor utan högre utbildning,[4] blev de mycket förvånade. De visste bara att dessa hade varit tillsammans med Jesus.14Men eftersom de kunde se mannen stå där bredvid dem fullt frisk, kunde de inget säga.15Därför skickade de ut dem ur rådssalen och började diskutera med varandra.16De sa: ”Vad ska vi göra med de här människorna? Vi kan ju inte neka till att de har gjort ett stort tecken och alla i Jerusalem känner redan till det.17Men vi kanske kan hindra att detta sprids ännu mer bland folket. Vi varnar dem för att i fortsättningen tala till någon mer i det namnet.”18Sedan kallade de in Petrus och Johannes igen och befallde dem att aldrig mer tala eller undervisa i namnet Jesus.19Men Petrus och Johannes svarade: ”Tänk efter själva, om det är rätt inför Gud att lyda er istället för honom?20Nej, vi kan inte låta bli att berätta om allt det som vi har sett och hört.”21Då hotade rådet dem än en gång men släppte dem sedan. De visste inte hur de skulle straffa dem för alla hyllade Gud för det som hade skett.22Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år gammal.
De troende ber om frimodighet
23Så snart Petrus och Johannes blev fria, sökte de upp de sina och berättade allt vad översteprästerna och folkets ledare hade sagt.24Och när de andra hörde dem, började alla gemensamt ropa högt till Gud och sa: ”Herre, du som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem![5]25Du lät den heliga Anden tala genom vår förfader David, din tjänare: ’Varför gör folken uppror? Varför smider de meningslösa planer?26Jordens kungar reser sig; makthavarna samlas mot Herren och mot hans Smorde.’[6]27De slog sig verkligen samman i den här staden mot din heliga tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus, de andra folken och Israels folk,28de har gjort vad du i din makt och med din vilja hade förutbestämt.29Herre, se nu hur de hotar oss! Så hjälp nu dina tjänare att frimodigt förkunna ditt budskap!30Visa din makt och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din heliga tjänare Jesus namn!”31När de hade slutat be, skakade platsen där de var samlade och alla fylldes av den heliga Anden och förkunnade Guds budskap frimodigt.
De troende delar allt med varandra
32Alla de troende var enade till hjärta och själ och ingen tyckte att det han ägde var hans eget utan alla delade med sig av vad de hade.33Apostlarna vittnade med stor kraft om att Herren Jesus hade uppstått från de döda och Gud var mycket nådig mot dem alla.34Ingen av dem saknade något. Alla som ägde mark eller hus sålde det och kom med vad de fått35och lämnade pengarna framför apostlarna. De delades sedan ut åt var och en allt efter deras behov.36Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, ”Tröstens son”,37sålde också en åker som han ägde och lämnade pengarna framför apostlarna.