1Potom přišli někteří z Judska a začali bratry učit: „Pokud se nedáte obřezat podle Mojžíšova způsobu, nemůžete být spaseni.“2Pavel a Barnabáš s nimi proto vedli nemalý spor a hádku, a tak bylo rozhodnuto, že Pavel, Barnabáš a někteří další půjdou s touto otázkou za apoštoly a staršími do Jeruzaléma.[1]3Vysláni církví tedy procházeli Fénicií a Samařím a vyprávěli o obrácení pohanů a přinášeli všem bratrům velikou radost.4Když dorazili do Jeruzaléma, byli přijati církví, apoštoly i staršími a vyprávěli jim, co skrze ně Bůh udělal.5Povstali však někteří věřící ze sekty farizeů a říkali, že pohané se musí obřezávat a že se jim má přikázat, ať zachovávají Mojžíšův zákon.6Apoštolové a starší se tedy sešli, aby tu věc zvážili.7Po velikém dohadování vstal Petr a promluvil k nim: „Bratři! Sami víte, že Bůh z nás už dávno vybral mě, aby pohané slyšeli slovo evangelia z mých úst a uvěřili.[2]8Bůh, který zná lidská srdce, jim tehdy vydal svědectví, když jim dal Ducha svatého tak jako nám.9Vírou očistil jejich srdce a neučinil žádný rozdíl mezi námi a jimi.10Proč tedy teď pokoušíte Boha? Proč nakládáte učedníkům jho, které nemohli unést ani naši otcové ani my?11Věříme přece, že jsme stejně jako oni spaseni milostí Pána Ježíše.“12Celé shromáždění zmlklo a poslouchali Barnabáše a Pavla, kteří vyprávěli, jaká znamení a zázraky skrze ně Bůh konal mezi pohany.13Když domluvili, vzal si slovo Jakub: „Poslouchejte mě, bratři.14Šimon tu vyprávěl, jak Bůh poprvé navštívil pohany, aby z nich přijal svůj vlastní lid.15S tím se plně shodují slova proroků, neboť je psáno:16‚Znovu se vrátím a obnovím zbořený stan Davidův. Jeho trosky obnovím a vztyčím jej,17aby ostatní lidé hledali Hospodina – všichni pohané mé jméno nesoucí, praví Hospodin, který činí tyto věci,‘[3]18věci, které oznamoval už před věky.[4]19Proto soudím, abychom pohanům, kteří se obracejí k Bohu, nečinili potíže.20Napišme jim však, ať se vyhýbají modloslužbě, smilstvu, masu zardoušených zvířat a krvi.21Mojžíš má přece odedávna kazatele po všech městech, kde ho čtou v synagogách každou sobotu.“
Dopis věřícím z pohanů
22Apoštolové a starší se shodli s celou církví, že do Antiochie pošlou s Pavlem a Barnabášem své zástupce. Byli to přední bratři Juda (zvaný také Barsabáš) a Silas.23Po nich poslali tento dopis: Apoštolové, starší a všichni bratři zdraví bratry z pohanů v Antiochii, Sýrii a Kilikii.24Slyšeli jsme, že vás někteří od nás znepokojili a zmátli, když vám říkali, že se musíte dát obřezat a zachovávat Zákon. K ničemu takovému jsme je nepověřili.25My shromáždění jsme se svorně shodli, že k vám pošleme své zástupce spolu s našimi milovanými Barnabášem a Pavlem,26kteří pro jméno našeho Pána Ježíše Krista nasadili své životy.27Posíláme k vám Judu a Silase, kteří vám to vše ústně potvrdí:28Shodli jsme se s Duchem svatým, že na vás nebudeme vkládat žádné další břemeno kromě těchto nezbytných věcí:29vyhýbejte se modloslužbě, krvi, masu zardoušených zvířat a smilstvu. Uchráníte-li se těchto věcí, uděláte dobře. Buďte zdrávi.30Vysláni na cestu přišli do Antiochie, svolali shromáždění a předali dopis.31Bratři ho přečetli a měli z toho povzbuzení radost.32Juda se Silasem (kteří byli také proroci) pak mnoha slovy povzbuzovali a posilovali bratry.33[34] A když tam strávili nějaký čas, bratři je v pokoji vyslali zpět k apoštolům.[5]35Pavel a Barnabáš zůstali v Antiochii také a spolu s mnoha dalšími vyučovali a kázali Pánovo slovo.
Pavlova druhá cesta
36Po nějaké době Pavel řekl Barnabášovi: „Pojďme se vrátit a navštívit naše bratry ve všech městech, kde jsme kázali Pánovo slovo, ať zjistíme, jak se mají.“37Barnabáš chtěl, aby s sebou vzali i Jana Marka,38ale Pavlovi se to nezdálo, protože je v Pamfylii opustil a nešel s nimi do díla.39Vznikl z toho tak ostrý spor, že se spolu rozešli. Barnabáš vzal s sebou Marka a odplul na Kypr,40kdežto Pavel si vybral Silase, a když ho bratři svěřili Boží milosti, vydal se na cestu.41Procházel Sýrii a Kilikii a posiloval církve.
1Några kom då från Judeen och började lära bröderna att de inte kunde bli räddade om de inte lät omskära sig[1] som seden var enligt Mose.2Men Paulus och Barnabas gick emot dem vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med apostlarna och församlingsledarna där.3Församlingen utrustade dem för resan och de gav sig iväg genom Fenikien och Samarien där de berättade om hedningar som hade vänt om, vilket gjorde de troende mycket glada.4När de kom fram till Jerusalem, blev de mottagna av församlingen och apostlarna och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade gjort genom dem.5Men då reste sig några från fariseernas parti som blivit troende och förklarade att hedningarna måste omskäras och krävas följa Moses lag.6Apostlarna och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan.7Efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet att Gud för länge sedan utsåg mig bland er till att förkunna evangelium för hedningar, så att de också skulle kunna tro.8Och Gud som känner allas hjärtan har visat att han har tagit emot dem genom att ge dem den heliga Anden precis som till oss.9Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan renade deras hjärtan genom tron.10Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken vi eller våra förfäder har kunnat bära?11Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus nåd.”12Efter det blev det tyst på diskussionen och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de tecken och under som Gud hade gjort genom dem bland andra folk.13När de hade slutat, reste sig Jakob[2] och sa: ”Bröder, lyssna på mig!14Simon[3] har berättat hur Gud för första gången såg till att han fick ett eget folk bland hedningarna.15Det stämmer väl överens med det budskap som står skrivet hos profeterna:16’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hydda.[4] Jag ska resa upp det som ligger i ruiner,17så att alla andra människor kan söka Herren, alla de folk över vilka mitt namn har utropats.[5] Så säger Herren, som gjorde allt detta18känt för länge sedan.’[6]19Jag anser därför att vi inte ska ställa så många krav på hedningar som vänder sig till Gud.20Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som orenats genom avgudadyrkan, att de ska avhålla sig från sexuell omoral och från att äta kött från kvävda djur samt blod.[7]21För Mose har man förkunnat överallt i alla städer under alla tider och han läses i synagogorna varje sabbat.”
Brevet från församlingen i Jerusalem
22Sedan beslöt apostlarna och ledarna tillsammans med hela församlingen att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas. Det blev två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas.23Så här löd det brev de fick med sig: Från apostlarna och församlingsledarna, till bröderna av hednisk härkomst i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar!24Vi har fått veta att några från oss har skapat oro och förvirring bland er med vad de har sagt men dessa män var inte utsända av oss.25Vi beslöt därför enhälligt att utse representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus,26dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull.27Våra representanter, Judas och Silas, kommer att framföra detsamma som vi skriver.28Den heliga Anden och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än detta nödvändiga:29att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och sexuell omoral. Om ni noga följer detta, handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott!30De sändes iväg och reste till Antiochia där man kallade samman de troende till ett möte och överlämnade brevet.31När man läste brevet blev alla glada över detta uppmuntrande besked.32Judas och Silas som själva var profeter talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem.33-34När de hade varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem och församlingen i Antiochia önskade dem frid.[8]35Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren.
Paulus och Barnabas skiljs åt
36Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Borde vi inte åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren för att se hur det går med de troende?”37Barnabas föreslog att de skulle ta med sig Johannes som kallades Markus.38Men Paulus var emot detta eftersom denne hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete.39De blev så oeniga om detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Markus och seglade till Cypern.40Paulus däremot valde Silas som medhjälpare och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herrens nåd, gav han sig iväg.41Han reste genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.