1V roce, kdy zemřel král Uziáš,[1] jsem spatřil Pána sedícího na vznešeném a vyvýšeném trůnu a lem jeho roucha naplňoval chrám.2Nad ním se vznášeli serafové, každý se šesti křídly: dvěma si zakrývali tvář, dvěma si zakrývali nohy a dvěma létali.3Jeden ke druhému přitom volali: „Svatý, svatý, svatý je Hospodin zástupů, jeho sláva naplňuje všechnu zem!“4Hlasem toho volání se chvěly čepy veřejí a chrám se naplnil dýmem.[2]5Tehdy jsem zvolal: „Běda mi – teď zahynu! Jsem člověk s nečistými rty, žiji uprostřed lidu s nečistými rty, a přitom jsem na vlastní oči spatřil Krále, Hospodina zástupů!“6Vtom ke mně přiletěl jeden ze serafů, v ruce žhavý uhlík vzatý kleštěmi z oltáře.7Dotkl se mých úst a řekl: „Hle, tento uhlík se dotkl tvých rtů; tvá vina byla odstraněna a tvůj hřích očištěn.“8Potom jsem uslyšel Pánův hlas: „Koho pošlu? Kdo nám půjde?“ „Zde jsem, pošli mě!“ odpověděl jsem.9Tehdy řekl: „Jdi a vyřiď tomuto lidu: ‚Slyšte a poslouchejte, ale nerozumějte, hleďte a dívejte se, ale nevězte!‘10Zatvrď srdce tohoto lidu, zacpi jim uši a zavři oči, aby očima neuviděli, ušima neuslyšeli, srdcem nepochopili a neobrátili se, aby nebyli uzdraveni.“11Zeptal jsem se: „Na jak dlouho, Pane?“ a on odpověděl: „Dokud se města nestanou troskami, v nichž se nebydlí, dokud nebudou domy bez lidí a země obrácená v sutiny.12Dokud Hospodin nevyžene lidi pryč, takže tu zemi všichni opustí.13Kdyby v ní zůstala i jen desetina, musí být znovu vypleněna. Ale jako dub, jako mocný strom zanechá pahýl, když je poražen, tak je svaté símě oním pahýlem.“
1Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp.2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de.3De ropade till varandra: ”Helig, helig, helig är härskarornas HERRE, hela jorden är full av hans härlighet.”4Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök.5Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas HERRE.”6Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång.7Han rörde med det vid mina läppar och sa: ”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.”8Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!”9Då sa han: ”Gå och säg till det här folket: ’Lyssna, lyssna, men fatta inget! Titta, titta, men se inget!’10Gör det här folkets hjärta hårt. Stäng deras öron och tillslut deras ögon, så att de inget kan se och inget höra, så att de inget förstår och inte vänder om och blir botade.”11Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade: ”Tills städerna ligger i ruiner utan invånare, husen står tomma, och fälten är skövlade.12HERREN ska föra var och en långt bort, och det ska bli en stor ödeläggelse i landet.13När en tiondel är kvar där, ska också den ödeläggas, som en terebint eller en ek, vars stubbe finns kvar efter att den fällts. Den stubben är en helig säd.”