1Ortel nad Údolím vidění:[1] Co je ti, že jsi celé vystoupilo na střechy,2město plné křiku a bouření, město hýření? Tví mrtví nebyli mečem zabiti, v boji nepadli.3Všichni tví vůdci se rozprchli, bez výstřelu z luku byli zajati. Všichni tví utečenci byli spoutáni, jakkoli daleko utekli.4A proto říkám: „Nechte mě, abych se hořce vyplakal. Utěšit se mě nesnažte – můj lid stihla záhuba!“5Pán, Hospodin zástupů, způsobil v Údolí vidění den hrůzy, porážky a zmatení, den boření hradeb a křiku mezi horami.6Elam svůj toulec uchopil, muži na vozech a na koních, i Kír ukázal svůj štít!7Vozy zaplavily tvá krásná údolí, brány obklopili jezdci na koních –8Juda byl zbaven ochrany! V ten den ses ohlížel po zbraních Lesního paláce.[2]9Prohlédli jste mnohé trhliny ve Městě Davidově a shromáždili jste vodu v Dolní nádrži.10Sečetli jste jeruzalémské domy a některé jste zbořili, abyste zpevnili hradby,11a mezi obě hradby jste napustili vodu ze Staré nádrže.[3] Neohlíželi jste se však po Tvůrci města; nevšímali jste si Toho, kdo je odedávna budoval!12Pán, Hospodin zástupů, vás volal toho dne: „Plačte a truchlete, oholte hlavy, pytlem se oblečte!“13A hle – radost a veselí, porážení dobytka, zabíjení ovcí, masné hody, vinné pitky: „Jezme a pijme, vždyť zítra zemřeme!“14Hospodin zástupů mi řekl do uší: „Ten hřích vám nebude odpuštěn až do smrti.“ Tak praví Pán, Hospodin zástupů.
Ortel nad Šebnou a Eliakimem
15Toto praví Pán, Hospodin zástupů: Jdi říci tomu slouhovi, správci paláce Šebnovi:16Co tu pohledáváš? Co myslíš, že tu znamenáš, že sis tu dokonce i hrobku vytesal? Vytesal sis hrobku pěkně ve výšce, místo odpočinku sis vykutal ve skále.17Jen se, ty hrdino, podívej, jak tě Hospodin pevně popadne, jak prudce s tebou zatřese!18Zavine tě do klubíčka jako míč, zakutálí tě do širé krajiny. Tam umřeš i s chloubou svých vozů – domu svého pána jsi dělal ostudu!19Z tvého postavení tě vyženu, budeš zbaven svého úřadu!20V ten den povolám svého služebníka Eliakima, syna Chilkiášova,21obléknu mu tvé roucho a opášu ho tvou šerpou. Do jeho rukou předám tvou pravomoc a stane se otcem obyvatel Jeruzaléma a domu Judova.22Na jeho rámě vložím klíč domu Davidova; když otevře, nikdo nezavře, a když zavře, nikdo neotevře.23Zapustím ho jako hřeb v pevné zdi a stane se trůnem chlouby svého otcovského domu.24Na něm bude viset všechna váha jeho otcovského domu, jeho ratolestí a výhonků – všemožné drobné nádobí od pohárků až po džbány.25V ten den, praví Hospodin zástupů, onen hřeb zapuštěný v pevné zdi povolí, vylomí se a spadne a náklad na něm visící se roztříští. Tak promluvil Hospodin.
1Profetia om Synernas dal: Vad är det som händer dig? Varför springer alla upp på taken?2Du stad full av larm och oväsen och triumf! Dina slagna har inte slagits med svärd, och de har inte dött i strid.3Alla dina ledare har tagit till flykten. De har tillfångatagits utan båge. Alla som du grep tillfångatogs, fastän de flydde långt bort.4Därför säger jag: ”Låt mig få vara ensam och gråta bittert! Försök inte trösta mig när mitt folk går under!”5En dag med förvirring, tumult och skräck kommer från Herren, härskarornas HERRE, i Synernas dal med nerbrutna murar och rop upp mot berget.6Elam tar kogret, sina vagnsmän och ryttare, och Kir har blottat skölden.7Dina ljuvliga dalar är fulla av vagnar, och ryttare har ställt upp sig vid porten.8Juda blottläggs och blir utan skydd. Du ser dig den dagen om efter vapen i Skogshuset.9Ni ser att det finns många rämnor i Davids stad, och ni samlar upp vattnet i Nedre dammen.10Ni räknar husen i Jerusalem och river ner dem för att laga muren.11Ni bygger en ny damm mellan murarna för vattnet från Gamla dammen. Men ni ser inte upp till honom som gjort detta, till den som för länge sedan planerat det här.12Herren, härskarornas HERRE, kallar er den dagen till att gråta och sörja och till att raka era huvuden och klä er i säcktyg.13Men i stället blir det glädje och firande, slakt av oxar och lamm, köttätande och vindrickande: ”Låt oss äta och dricka, imorgon ska vi ju ändå dö!”14Härskarornas HERRE har uppenbarat för mig, låtit mig höra: ”Denna er skuld ska inte försonas så länge ni lever,” säger Herren, härskarornas HERRE.
Shevna och Eljakim
15Så säger Herren, härskarornas HERRE, till mig: ”Gå till förvaltaren Shevna, palatsets föreståndare, och säg:16Vad gör du här, och vem har du här för att du ska hugga ut en grav åt dig här, göra åt dig en grav högt uppe, en boning i klippan?17Se, HERREN ska kasta dig långt bort, du mäktige man! Herren ska ta tag i dig[1]18och rulla ihop dig till en boll och kasta dig långt bort till ett stort land, där du ska dö, och där dina hästar och ståtliga vagnar ska bli kvar. Du är en skamfläck för din herres hus!19Jag ska köra ut dig från din plats, dra ner dig från din position.20Den dagen ska jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son.21Jag ska klä honom i din mantel, spänna om honom ditt bälte och ge honom din auktoritet, och han ska bli en far för folket i Jerusalem och Juda.22Jag ska lägga på honom nyckeln till Davids hus. När han öppnar kan ingen stänga, och när han stänger kan ingen öppna.23Jag ska slå in honom som en spik som sitter stadigt på sin plats. Han ska bli som en högaktad tron för sin fars släkt.24Så ska de hänga på honom all ära från hans fars släkt, ätt och avkomlingar, alla mindre kärl, skålar och allehanda krus.[2]25Men den dagen, säger härskarornas HERRE, kommer spiken som satt stadigt på sin plats att lossna. Den bryts av och faller ner. Bördan som hängde på den förstörs, för HERREN har talat.”