Genesis 8 | Bible, překlad 21. století

Bible, překlad 21. století

Nový začátek

1 Bůh však pamatoval na Noema i na všechnu zvěř a dobytek, který s ním byl v arše. Nechal nad zemí vát vítr a voda se utišila. 2 Prameny propasti i nebeské průduchy se zavřely a průtrž z nebe přestala. 3 Voda začala ze země zvolna ustupovat a po sto padesáti dnech konečně opadla. 4 Sedmnáctého dne sedmého měsíce archa spočinula na pohoří Ararat. 5 Voda zvolna opadala až do desátého měsíce. Prvního dne desátého měsíce se ukázaly vrcholky hor. 6 Po čtyřiceti dnech Noe otevřel okno, jež v arše udělal, 7 a vypustil havrana. Ten vylétal a zase se vracel, dokud voda na zemi nevyschla. 8 Potom vypustil holubici, kterou měl s sebou, aby zjistil, zda voda ustoupila z povrchu země. 9 Holubice však nenašla místo, kde by mohla nohama spočinout, a vrátila se k němu do archy, neboť voda ještě pokrývala celý povrch země. Noe tedy vystrčil ruku, chytil ji a vzal ji k sobě do archy. 10 Počkal ještě sedm dní a znovu vypustil holubici z archy. 11 Večer se k němu holubice vrátila a hle, v zobáku měla čerstvý olivový lístek! Tak Noe poznal, že voda ustoupila ze země. 12 Počkal tedy dalších sedm dní, vypustil holubici znovu a už se k němu nevrátila. 13 Šestistého prvního roku Noemova života, prvního dne prvního měsíce, začala voda na zemi vysychat. Noe tedy odsunul příklop archy, podíval se ven a hle, zemský povrch osychal. 14 Dvacátého sedmého dne druhého měsíce byla země suchá. 15 Tehdy Bůh k Noemovi promluvil: 16 „Vyjdi z archy – ty a s tebou tví synové, tvá žena a ženy tvých synů. 17 Vyveď s sebou všechno živé, co máš u sebe – veškeré tvory z ptactva, dobytka i havěti lezoucí po zemi. Ať se hemží na zemi a ať se na zemi plodí a množí.“ 18 Noe tedy vyšel ven a s ním i jeho synové, jeho žena a ženy jeho synů. 19 Všechna zvěř, všechna havěť, každý pták, všechno, co se hýbe po zemi, vyšlo z archy podle svých čeledí. 20 Noe tehdy postavil Hospodinu oltář a vzal ze všech čistých zvířat a ze všeho čistého ptactva a obětoval na oltáři zápalné oběti. 21 Když Hospodin ucítil příjemnou vůni, řekl si v srdci: „Už nikdy kvůli člověku neprokleji zem, i když jsou myšlenky lidského srdce už od mládí zlé. Nikdy už nepobiji vše živé, jako jsem to učinil. 22 Dokud bude trvat země, nikdy nepřestane setba a žeň, chlad a horko, léto, zima ani noc a den.“

nuBibeln

od Biblica

1 Gud tänkte på Noa och alla vilda och tama djur i arken. Han lät en vind blåsa över jorden så att vattnet började sjunka undan. 2 Djupets källor och himlens luckor stängdes, och skyfallen avtog. 3 Vattnet fortsatte att sjunka undan. Efter 150 dagar minskade vattnet så mycket 4 att arken stannade på Araratbergen på sjuttonde dagen i sjunde månaden. 5 På första dagen i tionde månaden hade vattnet minskat så mycket att bergstoppar började bli synliga. 6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort i arken 7 och släppte ut en korp som flög fram och tillbaka tills jorden blivit torr. 8 Sedan skickade Noa också ut en duva för att se om den kunde hitta torr mark, 9 men duvan fann ingen plats att vila på utan återvände till Noa i arken. Vattnet stod fortfarande för högt på jorden. Då sträckte Noa ut sin hand och tog in duvan i arken igen. 10 Sju dagar senare släppte Noa än en gång ut duvan ur arken, 11 och nu återvände fågeln mot kvällen med ett friskt olivlöv i näbben. Då visste Noa att vattnet sjunkit undan. 12 En vecka senare släppte han ut duvan igen och den gången kom den inte tillbaka. 13 I Noas sexhundraförsta år, på första månadens första dag, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort arkens tak och såg att marken hade torkat upp. 14 På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15 Då sa Gud till Noa: 16 ”Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och dina svärdöttrar. 17 Ta med dig ut alla djur som är hos dig, fyrfotadjur, fåglar och markens kräldjur. Det ska bli ett myller av dem på jorden. De ska föröka sig och bli många på jorden.” 18 Noa, hans söner, hans hustru och hans svärdöttrar gick ut. 19 Fyrfotadjuren, kräldjuren och fåglarna, allt som rör sig på jorden lämnade arken, den ena sorten efter den andra. 20 Sedan byggde Noa ett altare åt HERREN. På det offrade han fyrfotadjur och fåglar av alla rena sorter som brännoffer. 21 HERREN kände den behagliga doften och sa för sig själv: ”Jag ska aldrig mer förbanna jorden för människans skull, för människans hjärtas tankar är onda redan från den tidigaste ungdomen. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande som jag nu har gjort. 22 Så länge som jorden finns kvar kommer sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig att upphöra.”