1Po nějaké době Josefovi bylo řečeno: „Hle, tvůj otec je nemocný!“ Vzal tedy s sebou své dva syny, Manasese a Efraima.2A když bylo Jákobovi řečeno: „Hle, přichází k tobě tvůj syn Josef!“ Izrael se vzchopil a posadil se na lůžku.3Jákob pak Josefovi řekl: „Všemohoucí Bůh se mi ukázal v Luzu v kanaánské zemi, požehnal mi4a řekl mi: ‚Hle, způsobím, aby ses rozplodil a rozmnožil. Učiním z tebe svazek národů a tuto zem dám tvému budoucímu semeni do věčného vlastnictví.‘[1]5Nyní tedy přijímám za své oba tvé syny, kteří se ti zde narodili před mým příchodem do Egypta: Efraim a Manases mi budou jako Ruben a Šimeon.6Potomci, které zplodíš po nich, budou tví. Pokud jde o jejich dědictví, budou uvedeni pod jménem svých bratrů.7Chci to tak proto, že mi Ráchel na cestě z Padanu zemřela. Byli jsme už v kanaánské zemi, zbýval jen kousek cesty do Efraty, a tam jsem ji pohřbil, na cestě k Efratě“ (což je Betlém).8Tehdy si Izrael všiml Josefových synů a zeptal se: „Kdo to je?“9Josef svému otci odpověděl: „To jsou moji synové, které mi zde dal Bůh.“ Řekl tedy: „Přiveď je prosím ke mně, ať jim požehnám.“10(Izraelovy oči už byly zesláblé stářím, takže sotva viděl.) Josef je k němu přivedl a on je líbal a objímal.11Tehdy Izrael Josefovi řekl: „Ani jsem nedoufal, že ještě uvidím tvou tvář, a hle, Bůh dal, že vidím i tvé potomky!“12Josef pak oba syny odvedl z jeho klína a poklonil se tváří k zemi.13Pravou rukou postavil Efraima k Izraelově levici a levou postavil Manasese k Izraelově pravici.14Izrael však zkřížil ruce a položil svou pravici na hlavu Efraima, který byl mladší, a svou levici na hlavu Manasese, ačkoli ten byl prvorozený.15A takto Josefovi požehnal: „Bůh, před jehož tváří chodili mí otcové Abraham a Izák, Bůh, jenž byl mým pastýřem po celý můj život až po dnešní den,16Anděl, jenž mě ze všeho zlého vykoupil, nechť požehná těmto chlapcům. Nechť mé jméno díky nim dál zní, tak jako jméno mých otců Abrahama a Izáka, a nechť se na zemi jak potěr rozmnoží!“17Když ale Josef spatřil, že jeho otec položil pravici na Efraimovu hlavu, nelíbilo se mu to. Vzal tedy otcovu ruku, aby ji přenesl z Efraimovy hlavy na Manasesovu,18a řekl svému otci: „Tak ne, otče. Tenhle je prvorozený – jemu polož na hlavu svou pravici!“19Jeho otec to však odmítl: „Vím, synu, vím. I z něho vzejde lid, i on se rozroste. Jeho mladší bratr se však rozroste víc než on a z jeho semene vzejde celé množství národů.“20Toho dne jim požehnal slovy: „Tvým jménem bude žehnat Izrael: ‚Dej Bůh, abys byl jako Efraim a Manases!‘“ A tak dal Izrael přednost Efraimovi před Manasesem.21Potom řekl Josefovi: „Hle, já už umírám, ale Bůh bude s vámi a přivede vás zpět do země vašich otců.22Tobě pak odkazuji o jeden díl země víc než tvým bratrům – Šechem, který jsem získal z rukou Emorejců svým mečem a lukem.“
1En tid därefter fick Josef höra att hans far var sjuk. Han tog med sig dit sina två söner Manasse och Efraim.2När Jakob hörde att hans son Josef hade kommit, samlade han all sin styrka och satte sig upp i sängen3och sa till honom: ”Gud den Väldige visade sig för mig i Lus i Kanaans land. Han välsignade mig4och sa till mig: ’Jag ska göra dig fruktsam, och du ska bli till ett stort folk, och jag ska ge Kanaans land till dig och dina ättlingar som egendom för all framtid.’5Dina två söner, Efraim och Manasse, som föddes här i Egyptens land innan jag kom hit, ska vara mina, och de ska få ärva mig på samma sätt som Ruben och Simon[1].6Men de andra barnen som du får ska bli dina egna, och de ska kallas efter sina bröders namn i deras arvedel av landet[2].7När jag kom från Paddan Aram, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land medan vi ännu var en bit från Efrata. Jag begravde henne där invid vägen till Efrata.” Efrata heter numera Betlehem.8Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?”9Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!”10På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.11Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”12Josef tog pojkarna från Israels knä[3] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken.13Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra.14Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.15Sedan välsignade han Josef och sa: ”Gud, som mina fäder Abraham och Isak levde i gemenskap med, Gud, som har varit min herde hela livet,16ängeln som löst mig från allt ont, må välsigna dessa pojkar. De ska kallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn. Må de föröka sig så att de blir ett stort folk!”17Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället.18”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!”19Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”20Så välsignade han pojkarna denna dag med orden: ”Israels[4] folk ska välsigna varandra genom att säga: ’Gud ska göra dig lik Efraim och Manasse.’ ” Han satte alltså Efraim före Manasse.21Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land.22Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg[5] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”