1Hospodin se pak Abrahamovi ukázal u háje Mamre, když seděl v poledním horku u vchodu do stanu.2Abraham pozvedl oči a hle, stáli před ním tři muži. Jakmile je spatřil, vyběhl jim ze stanového vchodu naproti. Poklonil se až k zemi3a řekl: „Pane můj, prokaž mi prosím laskavost a zastav se u svého služebníka!4Když dovolíš, nechám přinést trochu vody. Umyjete si nohy a odpočinete si pod stromem.5Přinesu kousek chleba a posilníte se, než půjdete dál. Přišli jste přece ke svému služebníkovi.“ „Udělej, jak jsi řekl,“ odpověděli.6Abraham odspěchal do stanu za Sárou a řekl: „Rychle vezmi tři míry[1] jemné mouky, zadělej těsto a upeč chleba!“7Odběhl ke stádu, vzal pěkné útlé tele a dal je služebníkovi, který je odspěchal připravit.8Potom vzal máslo, mléko a dobytče, které připravil, a položil to před ně. Sám pak stál u nich pod stromem, zatímco jedli.9„Kde je tvá manželka Sára?“ zeptali se ho. „Zde ve stanu,“ odpověděl.10Na to host řekl: „Za rok touto dobou se k tobě jistě vrátím a hle, tvá manželka Sára bude mít syna!“ Sára však poslouchala vzadu u vchodu do stanu.11(Abraham i Sára už byli velmi staří a Sára už nebyla v plodném věku.)12Sára se v duchu zasmála: „Teď, když jsem sešlá stářím, mám zakusit rozkoš? Navíc, můj pán je stařec!“13Hospodin se Abrahama zeptal: „Proč se Sára smála a říkala: ‚Copak ještě opravdu mohu rodit, když jsem tak stará?‘14Je snad pro Hospodina něco nemožné? V daný čas, za rok touto dobou, se k tobě vrátím a Sára bude mít syna.“15Sára to ze strachu zapírala: „Nesmála jsem se.“ On ale řekl: „Ba ne, smála ses!“
Deset spravedlivých
16Potom ti muži vstali a zamířili odtud k Sodomě. Abraham šel s nimi, aby je vyprovodil.17Tehdy si Hospodin řekl: „Zatajím snad před Abrahamem, co se chystám udělat?18Vždyť z Abrahama jistě bude věhlasný a mocný národ a v něm dojdou požehnání všechny národy země.19Vyvolil jsem jej, aby přikázal svým synům a své budoucí rodině, ať zachovávají Hospodinovu cestu konáním spravedlnosti a práva, aby Hospodin Abrahamovi splnil, co mu zaslíbil.“20Hospodin řekl: „Křik Sodomy a Gomory je velký a jejich hřích velmi těžký.21Proto sestoupím a uvidím: pokud jednali tak, jak nasvědčuje křik, jenž se mi donesl, je s nimi konec; a pokud ne, poznám to.“22Ti muži odtud pokračovali k Sodomě, ale Abraham ještě zůstal před Hospodinem.23Přistoupil blíž a řekl: „Cožpak smeteš s ničemným také spravedlivého?24Možná, že je v tom městě padesát spravedlivých. Smeteš je také? Neušetříš to místo kvůli padesáti spravedlivým, kteří tam jsou?25Takovou věc bys nikdy neudělal – usmrtit s ničemným také spravedlivého! Tak by byl spravedlivý jako ničemný – to bys neudělal! Cožpak Soudce vší země nebude jednat podle práva?“26Na to Hospodin řekl: „Najdu-li v tom městě, v Sodomě, padesát spravedlivých, ušetřím kvůli nim celé to místo.“27Abraham odpověděl: „Pohleď prosím – odvažuji se mluvit ke svému Pánu, ačkoli jsem prach a popel –28možná, že bude do těch padesáti spravedlivých pět chybět. Zničíš kvůli těm pěti celé město?“ „Nezničím, najdu-li jich tam čtyřicet pět,“ odpověděl.29Abraham k němu promluvil znovu: „Co když se jich tam najde jen čtyřicet?“ „Neudělám to kvůli těm čtyřiceti,“ odpověděl.30„Ať se můj Pán prosím nehněvá, když promluvím,“ řekl Abraham. „Co když se jich tam najde jen třicet?“ „Neudělám to, najdu-li jich tam třicet,“ odpověděl.31„Pohleď prosím, dovolím si znovu promluvit ke svému Pánu,“ řekl Abraham. „Co když se jich tam najde jen dvacet?“ „Nezničím je kvůli těm dvaceti,“ odpověděl.32„Ať se prosím můj Pán nehněvá, když promluvím ještě jednou,“ řekl Abraham. „Co když se jich tam najde jen deset?“ „Nezničím je kvůli těm deseti,“ odpověděl Hospodin.33Tak dokončil rozmluvu s Abrahamem a odešel. Také Abraham se vrátil domů.
1HERREN visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen,2tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.3”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare.4Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet,5och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”6Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått[1] av det bästa mjölet och baka några brödkakor!”7Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den.8Sedan dukade han fram tjockmjölk[2] och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.9”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham.10Då sa han[3]: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom.11Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern.12Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”13Då frågade HERREN Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn?14Finns det något som är omöjligt för HERREN? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.”15Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.16Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.17”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte HERREN.18”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade.19Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på HERRENS väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska HERREN uppfylla vad han lovat Abraham.”
Sodom och Gomorra
20Och HERREN sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt.21Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.”22Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos HERREN.[4]23Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde?24Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull?25Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?”26HERREN svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”27Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska.28Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”29Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”30”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”31Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”32Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”33När HERREN hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.