1Hospodin za Davidem poslal Nátana. Ten k němu přišel a řekl mu: „V jednom městě žili dva muži, jeden bohatý a jeden chudý.2Bohatý měl velikou spoustu ovcí a dobytka.3Chudý neměl nic než jednu malou ovečku, kterou koupil a choval. Vyrůstala u něj s jeho dětmi, z jeho skrovného pokrmu jedla, z jeho poháru pila, v jeho klíně spala, jako by byla jeho dcerou.4Jednou k onomu boháči přišel pocestný. Jemu ale bylo líto vzít a připravit pro hosta jednu ze svých ovcí nebo dobytka, a tak vzal ovečku onoho chudáka a tu tomu příchozímu připravil.“5David se na toho muže hrozně rozhněval. „Jakože je živ Hospodin,“ řekl Nátanovi, „muž, který to spáchal, musí zemřít!6A tu ovečku zaplatí čtyřnásobně – za to, že provedl takovou věc a neměl slitování.“7„Ten muž jsi ty!“ řekl Nátan Davidovi. „Tak praví Hospodin, Bůh Izraele: Já jsem tě pomazal za krále nad Izraelem a já jsem tě vysvobodil ze Saulových rukou.8Dal jsem ti dům tvého pána. I ženy svého pána jsi dostal do klína. Dal jsem ti dům Izraele a Judy. A kdyby ti to bylo málo, přidal bych ti ještě mnohem víc!9Proč jsi pohrdl Hospodinovým slovem? Provedl jsi, co je v jeho očích zlé. Uriáše Chetejského jsi zabil mečem a jeho ženu sis vzal za manželku. Zavraždil jsi ho mečem Amonců!10Proto, že jsi mnou pohrdl a vzal sis za ženu manželku Uriáše Chetejského, se od tvého domu od nynějška nikdy neodvrátí meč.11Tak praví Hospodin: Hle, vzbudím proti tobě zlo z tvého vlastního domu. Před tvýma očima vezmu tvé ženy a dám je tvému bližnímu, aby s nimi spal všem na očích.12Ty jsi to udělal tajně, ale já to udělám veřejně, před celým Izraelem!“13„Zhřešil jsem proti Hospodinu!“ řekl mu na to David. „Ano,“ odpověděl mu Nátan, „ale Hospodin z tebe tvůj hřích sňal. Nezemřeš.14Protože jsi ale tímto činem znevážil Hospodina,[1] musí zemřít tvůj novorozený syn.“15A po těch slovech se Nátan vrátil domů. Hospodin pak postihl dítě, které Davidovi porodila Uriášova manželka, a to onemocnělo.16David kvůli tomu chlapci hledal Boha. Držel půst a v noci ležel na holé zemi.17Stařešinové jeho domu se postavili okolo, aby ho přiměli vstát ze země, ale on nechtěl. Ani pokrm od nich nepřijal.18Po sedmi dnech pak dítě zemřelo. Davidovi služebníci se mu chlapcovu smrt báli oznámit. „Když ještě chlapec žil,“ říkali si, „domlouvali jsme mu, ale nechtěl nás poslechnout. Co až mu řekneme: ‚Dítě umřelo?‘ Mohl by provést něco hrozného!“19David si ale všiml, že si jeho služebníci šeptají, a pochopil, že chlapec zemřel. „Dítě umřelo?“ zeptal se svých služebníků. „Ano, umřelo,“ odpověděli.20Nato David vstal ze země, a když se umyl, pomazal mastí a převlékl, šel se poklonit do Hospodinovy svatyně. Pak se vrátil domů, požádal o pokrm a pojedl.21„Co to děláš?“ řekli mu jeho služebníci. „Dokud chlapec žil, postil ses a plakal, ale jakmile zemřel, vstal jsi a dal ses do jídla!“22„Dokud chlapec žil,“ odpověděl jim, „postil jsem se a plakal, protože jsem si říkal: ‚Kdo ví? Třeba se nade mnou Hospodin slituje a nechá ho naživu.‘23Teď je mrtvý. Proč bych se měl postit? Copak ho mohu přivést zpět? Já půjdu za ním, ale on se ke mně nevrátí.“24Potom David utěšoval svou manželku Batšebu; přišel k ní a miloval se s ní. Když pak porodila syna, dala mu jméno Šalomoun, Pokojný. Hospodin si ho zamiloval25a skrze proroka Nátana sdělil, že pro Hospodina se bude jmenovat Jedidiáš, Miláček Hospodinův.26Joáb mezitím bojoval proti Rabě Amonců. Když to královské město téměř dobyl,27vyslal k Davidovi posly se vzkazem: „Zaútočil jsem na Rabu a dobyl jsem městský zdroj vody.28Vezmi tedy zbytek vojska, oblehni město a dobuď je, abych je nedobyl já a vítězství nebylo připisováno mně.“29David tedy vzal všechno zbývající vojsko a vytáhl proti Rabě. Zaútočil na ni a dobyl ji.30Potom sňal z Molochovy hlavy[2] korunu vážící talent[3] zlata. Měla na sobě drahokam, který pak David nosíval na hlavě. Vyvezl z města také veliké množství kořisti.31Jeho obyvatele odvedl a dal k pile, k železným dlátům a sekyrám; některé poslal do cihelny. Tak naložil se všemi městy Amonců. Potom se David se vším vojskem vrátil do Jeruzaléma.
1HERREN sände Natan till David. När han kom dit sa han: ”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig.2Den rike ägde många får och stora boskapshjordar.3Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter.4Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”5David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant HERREN lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden!6Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt[1], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”7Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! HERREN, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul.8Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar[2] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer.9Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd.10Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’11Så säger HERREN: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen.12Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ”13”Jag har syndat mot HERREN”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och HERREN förlåter dig. Du behöver inte dö.14Men du har gett HERRENS fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.”
Davids och Batsebas barn dör
15Sedan återvände Natan hem. Och HERREN lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt.16David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken.17De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade.18När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom. ”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?”19Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de.20Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i HERRENS hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom.21Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.”22David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer HERREN att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’23Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”24David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. HERREN älskade det barnet25och lät hälsa genom profeten Natan att han för HERRENS skull skulle kallas Jedidjah, HERRENS älskade.
David besegrar ammoniterna
26Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden[3].27Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden.28Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.”29Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den.30David tog kronan från Milkoms[4] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden.31Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.