1Žalm Asafův. Ano, Bůh je dobrý k Izraeli, k těm, kdo čisté srdce chovají!2Mé nohy ale skoro uklouzly, mé kroky málem zbloudily.3Začal jsem totiž závidět pyšným vida blahobyt ničemných:4Žádnou bolestí se netrápí, tělo mají vypasené, bez vady.5Lidské strádání sami neznají, běžnými bídami nejsou stiženi.6Pýchu jak náhrdelník stavějí na odiv, jak šatem se halí vlastní krutostí.7Oči se jim zalévají tučností, mají víc, než si lze představit.8Smějí se, když mluví o neštěstí, ve své povýšenosti hrozí násilím.9Svými ústy po nebi lapají, jazykem smýkají po zemi.10Jeho lid se proto hrne za nimi, řeči o hojnosti lačně hltají,11když jim říkají: „Copak Bůh něco ví? Má snad Nejvyšší o něčem ponětí?“12Nuže, takto se mají ničemní – ve stálém pohodlí kupí bohatství!13Já ale chovám své srdce v čistotě; ruce si myji v nevinnosti – zbytečně!14Stíhán jsem ranami celý den, ráno mě čeká další trest.15Kdybych však mluvil tímto způsobem, k tvým dětem bych se choval nevěrně!16Chtěl jsem to tedy pochopit rozumem, poznal jsem ale, jak je to nesnadné.17Až když jsem vešel do Boží svatyně, jejich osudu jsem začal rozumět:18Na kluzké cesty jsi je postavil, vydals je napospas hrozné záhubě!19V jediném okamžiku budou zahubeni, hrůzy dočista zničí je!20Jako sen po probuzení, Pane, zaženeš jejich přelud, až procitneš!21Když moje srdce hořkost naplnila, v útrobách když mě bolest bodala,22nechápavý jsem byl, nic jsem neznal, jak tupé zvíře jsem ti musel připadat!23Vždycky jsem ale s tebou byl, vždyť jsi mě držel za mou pravici.24Ty mě povedeš svými záměry a nakonec mě přijmeš do slávy.25Koho jiného měl bych na nebi? S tebou netoužím po ničem na zemi!26I když mé tělo i srdce strádají, Bůh je má síla, můj podíl navěky!27Hle, jistě zahynou ti, kdo tě opouštějí, skoncuješ se všemi, kdo jsou ti nevěrní.28Mně je však nejlépe v Boží blízkosti; v Hospodinu, svém Pánu, mám svou skrýš – o všech tvých skutcích proto vyprávím!
Den gudlöses kortvariga framgång och den rättfärdiges eviga lön
1En psalm av Asaf. Gud är sannerligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan.2Men jag höll på att snava, mina fötter höll på att tappa fästet.3Jag var avundsjuk på de högmodiga då jag såg de gudlösas framgång.4De slipper svårigheter ända fram till sin död, de är friska och välmående.5De råkar inte i människans nöd och plågas inte som andra.6Därför är högfärd deras halsband, och våld deras kläder.7Ur deras fetma tittar ögonen fram, deras fantasier har ingen gräns.8De talar föraktfullt och ondsint. De är högfärdiga och förtrycker andra.9De gör anspråk på himlen och talar som om de ägde jorden.10Så återvänder hans folk dit och suger åt sig mängder av vatten.[1]11De frågar: ”Hur kan Gud veta? Skulle den Högste ha den kunskapen?”12Så är det med de gudlösa, ostörda ökar de alltid sin rikedom.13Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent och tvättat mina händer i oskuld.14Jag har plågats dagen lång, bestraffats var morgon.15Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”, skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation.16När jag försökte förstå detta var det alltför mödosamt för mig,17tills jag kom in i Guds helgedom och insåg hur det går med dessa till slut.18Du låter dem vandra på en hal väg, störtar dem i fördärvet19och plötsligt går de under. De tar en ände med förskräckelse.20Det blir som när man vaknar ur en dröm: Du, Herre, reser dig och föraktar dem som om de vore fantasier.[2]21När mitt hjärta var bittert och det sved inom mig,22då var jag oförnuftig och ovetande, som ett djur inför dig.23Ändå är jag alltid hos dig, och du håller min högra hand.24Du leder mig efter ditt råd, och sedan för du mig till härligheten[3].25Vem har jag i himlen utom dig? Och när jag har dig, önskar jag ingenting på jorden.26Min kropp och min själ kan tyna bort, men Gud är min inre klippa och min del för evigt.27Men de som är långt borta från dig kommer att förgås. Du förgör dem som inte är trogna mot dig.28Men det är gott för mig att vara nära Gud. Jag har gjort HERREN Gud till min tillflykt, och jag vill berätta om alla dina gärningar.