1Ortel nad Moábem: V jediné noci vypleněn, Ar Moábský je zahuben! V jediné noci vypleněn, Kir Moábský je zahuben!2Dibonští do svého chrámu stoupají, jdou plakat na své výšiny. Nad osudem Nebó a Medeby Moábci kvílejí. Všechny hlavy oholeny, všechny brady ostříhány,3v pytlovině chodí v ulicích a na střechách i náměstích jen samé kvílení; slzy se valí po tvářích.4Chešbon a Eleale bědují, jejich nářek zní až do Jahcy. Moábští bojovníci křičí na poplach, jejich duše je zděšená.5Mé srdce nad Moábem běduje! K Coaru proudí jeho uprchlíci, až k Eglat-šelišiji. Luchitským svahem s pláčem stoupají, cestou k Choronaim nad zkázou bědují.6Z nimrimských vod zbyla pustina, tráva je spálená, bylina uvadla, zeleň zmizela.7A proto vše, co mohli zachránit, odnesli s sebou přes potok Arabim.8Moábskou zemí obchází jejich křik, až do Eglaim zní jejich kvílení, až do Beer-elim zní jejich kvílení!9Vody Dimonu[1] jsou naplněny krví, já však Dimonu přidám ještě víc – pošlu lva na ty, kdo z Moábu prchli, i na ty, kdo v zemi zůstali.
1Profetia om Moab: Över en natt ska Ar Moab ödeläggas och förstöras och Kir Moab förödas och läggas i ruiner.2Folket i Divon ska gå till sina tempel, till sina offerplatser, för att gråta. Över Nebo och Medeva hörs Moabs klagan. Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.3De går på gatorna klädda i säcktyg. På deras tak och torg klagar alla, och tårarna rinner.4Heshbon och Elale klagar så att det hörs ända bort till Jahas. Därför ropar Moabs soldater, de är fyllda av ångest.5Jag ropar i mitt inre för Moab. Dess flyktingar tar sig till Soar och Eglat Shelishia. Gråtande tar man sig uppför vägen till Luchit, och längs vägen till Horonajim hörs klagan över förödelsen.6Nimrims vatten torkar ut, gräset vissnar bort och växtligheten dör, inget grönt finns kvar.7Så släpar man sina ägodelar och förråd över Pilträdsbäcken.8Klagorop hörs längs hela Moabs gräns, ända bort till Eglajim hörs deras jämmer och klagan ända till Beer Elim.9Dimons vatten fylls av blod, men ännu mer ska jag låta komma över Dimon: ett lejon över dem som överlevt från Moab och över det som är kvar av landet[1].
1Detta är Guds budskap till Moab: Över en natt ska dina städer Ar och Kir läggas i ruiner.2Folket i Dibon ska gå till sina tempel för att gråta över det öde som drabbat Nebo och Medeba. Man ska raka av sig håret och skägget i sorg3och gå omkring på gatorna klädda i säcktyg. Överallt hörs jämmer och klagan.4Klagoropen i Hesbon och Eleale ska höras ända bort till Jahas. Moabs soldater kommer att ropa högt, bleka av skräck.5Jag gråter och sörjer över Moab! Dess folk flyr till Soar och Eglat-Selisia. Gråtande tar man sig uppför vägen till Halluhit, och jämmer och klagan hörs efter vägen till Horonaim.6Till och med floden Nimrim torkar ut! Gräset utmed stranden vissnar bort, och växtligheten dör.7I en desperat flykt släpar man sina ägodelar över Pilträdsbäcken.8Förtvivlade rop hörs längs hela Moabs gräns ända bort till Eglaim och Beer-Elim.9Dimons vatten är rött av blod, men mer ska komma! Lejon ska jaga dem som överlever, både bland de flyende och dem som stannar kvar.