Markus 11 | Einheitsübersetzung 2016

DAS WIRKEN JESU IN JERUSALEM

Der Einzug in Jerusalem

1 Als sie in die Nähe von Jerusalem kamen, nach Betfage und Betanien am Ölberg, schickte er zwei seiner Jünger aus. 2 Er sagte zu ihnen: Geht in das Dorf, das vor euch liegt; gleich wenn ihr hineinkommt, werdet ihr ein Fohlen angebunden finden, auf dem noch nie ein Mensch gesessen hat. Bindet es los und bringt es her! 3 Und wenn jemand zu euch sagt: Was tut ihr da?, dann antwortet: Der Herr braucht es; er lässt es bald wieder zurückbringen. 4 Da machten sie sich auf den Weg und fanden außen an einer Tür an der Straße ein Fohlen angebunden und sie banden es los. 5 Einige, die dabeistanden, sagten zu ihnen: Wie kommt ihr dazu, das Fohlen loszubinden? 6 Sie gaben ihnen zur Antwort, was Jesus gesagt hatte, und man ließ sie gewähren. 7 Sie brachten das Fohlen zu Jesus, legten ihre Kleider auf das Tier und er setzte sich darauf. 8 Und viele breiteten ihre Kleider auf den Weg aus, andere aber Büschel, die sie von den Feldern abgerissen hatten. 9 Die Leute, die vor ihm hergingen und die ihm nachfolgten, riefen: Hosanna! Gesegnet sei er, der kommt im Namen des Herrn! 10 Gesegnet sei das Reich unseres Vaters David, das nun kommt. Hosanna in der Höhe! 11 Und er zog nach Jerusalem hinein, in den Tempel; nachdem er sich alles angesehen hatte, ging er spät am Abend mit den Zwölf nach Betanien hinaus.

Die Verfluchung des Feigenbaums

12 Als sie am nächsten Tag Betanien verließen, hatte er Hunger. 13 Da sah er von Weitem einen Feigenbaum mit Blättern und ging hin, um nach Früchten zu suchen. Aber er fand nichts als Blätter; denn es war nicht die Zeit der Feigenernte. 14 Da sagte er zu ihm: In Ewigkeit soll niemand mehr eine Frucht von dir essen. Und seine Jünger hörten es.

Die Reinigung des Tempels

15 Dann kamen sie nach Jerusalem. Jesus ging in den Tempel und begann, die Händler und Käufer aus dem Tempel hinauszutreiben; er stieß die Tische der Geldwechsler und die Stände der Taubenhändler um 16 und ließ nicht zu, dass jemand irgendetwas durch den Tempelbezirk trug. 17 Er belehrte sie und sagte: Heißt es nicht in der Schrift: Mein Haus soll ein Haus des Gebetes für alle Völker genannt werden? Ihr aber habt daraus eine Räuberhöhle gemacht. 18 Die Hohepriester und die Schriftgelehrten hörten davon und suchten nach einer Möglichkeit, ihn umzubringen. Denn sie fürchteten ihn, weil das Volk außer sich war vor Staunen über seine Lehre. 19 Als es Abend wurde, verließ Jesus mit seinen Jüngern die Stadt.

Der verdorrte Feigenbaum und der Glaube

20 Als sie am nächsten Morgen an dem Feigenbaum vorbeikamen, sahen sie, dass er bis zu den Wurzeln verdorrt war. 21 Da erinnerte sich Petrus und sagte zu Jesus: Rabbi, sieh doch, der Feigenbaum, den du verflucht hast, ist verdorrt. 22 Jesus sagte zu ihnen: Habt Glauben an Gott! 23 Amen, ich sage euch: Wenn jemand zu diesem Berg sagt: Heb dich empor und stürz dich ins Meer! und wenn er in seinem Herzen nicht zweifelt, sondern glaubt, dass geschieht, was er sagt, dann wird es geschehen. 24 Darum sage ich euch: Alles, worum ihr betet und bittet - glaubt nur, dass ihr es schon erhalten habt, dann wird es euch zuteil. 25 Und wenn ihr beten wollt und ihr habt einem anderen etwas vorzuwerfen, dann vergebt ihm, damit auch euer Vater im Himmel euch eure Verfehlungen vergibt.*

Die Frage nach der Vollmacht Jesu

27 Sie kamen wieder nach Jerusalem. Als er im Tempel umherging, kamen die Hohepriester, die Schriftgelehrten und die Ältesten zu ihm 28 und fragten ihn: In welcher Vollmacht tust du das? Wer hat dir diese Vollmacht gegeben, das zu tun? 29 Jesus sagte zu ihnen: Ich will euch eine Frage stellen. Antwortet mir, dann werde ich euch sagen, in welcher Vollmacht ich das tue. 30 Stammte die Taufe des Johannes vom Himmel oder von den Menschen? Antwortet mir! 31 Da überlegten sie und sagten zueinander: Wenn wir antworten: Vom Himmel, so wird er sagen: Warum habt ihr ihm dann nicht geglaubt? 32 Sollen wir also antworten: Von den Menschen? Sie fürchteten sich aber vor den Leuten; denn alle hielten Johannes wirklich für einen Propheten. 33 Darum antworteten sie Jesus: Wir wissen es nicht. Jesus erwiderte: Dann sage auch ich euch nicht, in welcher Vollmacht ich das tue.

Nya Levande Bibeln

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna

1 När de närmade sig Jerusalem och kom till byarna Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina efterföljare 2 och sa: ”Gå in i byn därframme. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och kom hit med den. 3 Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ” 4 De två efterföljarna gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den, 5 sa några som stod där: ”Vad håller ni på med? Tänker ni ta åsnan?” 6 Men efterföljarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem ta den. 7 De ledde sedan åsnan till Jesus, och hans efterföljare la sina mantlar på den och Jesus satte sig på den och red iväg mot staden. 8 Många människor bredde ut sina mantlar som en matta framför honom, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring.* 9 Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: ”Vi hyllar dig!*Vi ärar dig som är sänd av Herren!* 10 Vi ärar dig som ska regera som vår förfader David gjorde! Alla i himlen hyllar dig!” 11 Så red han in i Jerusalem och gick till tempelområdet. Där vandrade han runt och tittade noga på allt, men eftersom det redan var sent på eftermiddagen gick han sedan tillbaka till Betania med sina tolv närmaste efterföljare.

Jesus rensar templet

12 Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig. 13 Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det. Men det fanns bara blad, eftersom det var alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt.* 14 Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer ska någon äta frukt från dig!” Och hans efterföljare hörde honom säga det. 15 När de kom fram till Jerusalem gick han in på tempelområdet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor, 16 och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen.* 17 Sedan undervisade han dem och sa: ”Har inte Gud sagt i Skriften*: ’Mitt hus ska vara en plats där alla folk kan be?’ Men ni har låtit det bli ’ett tillhåll för tjuvar och banditer’.”* 18 När översteprästerna och laglärarna* fick höra vad han gjort, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning. 19 På kvällen lämnade sedan Jesus och hans efterföljare staden.

Jesus förklarar att hans efterföljare kan be om vad som helst

20 När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg Jesus efterföljare att det hade vissnat ända från roten. 21 Då kom Petrus plötsligt ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: ”Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!” 22 Då sa Jesus till sina efterföljare: ”Ni måste lita på Gud helt och fullt. 23 Jag försäkrar er, att om ni verkligen tror av hela ert hjärta och inte tvivlar, så kan ni säga till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet’, och det kommer att bli så. 24 Ja, jag försäkrar er, att om ni bara tror, så kan ni be om vad som helst, och ni ska få det! 25 Men när ni ber till Gud ska ni först förlåta dem ni är arga på. Då ska också er Far i himlen förlåta er era synder.*”

De judiska ledarna ifrågasätter Jesus uppdrag

27 Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och laglärarna* och folkets ledare fram till honom. 28 De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget. 29 ”Det ska jag strax säga er”, sa Jesus, ”om ni bara svarar på en annan fråga först. 30 När Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte? Svara mig på det!” 31 De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. 32 Men kan vi påstå att Gud inte hade sänt honom?” Nej, det vågade de inte, för då skulle folket ställa till besvär. Alla var ju övertygade om att Johannes hade varit en profet som framförde Guds budskap. 33 Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör.”

Markus 11 | Einheitsübersetzung 2016 Nya Levande Bibeln