Apostelgeschichte 20 | Nya Levande Bibeln

Paulus reser till Makedonien och Grekland

1 När allt blivit lugnt igen i Efesos, kallade Paulus samman Jesus efterföljare och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl av dem och började sin resa över till Makedonien. 2 Där reste han från plats till plats och uppmuntrade de troende, och när han kom fram till Grekland 3 stannade han i tre månader. Han skulle just segla vidare till Syrien när han fick reda på att några judar gjort upp planer på att döda honom, och han ändrade därför resrutten och for tillbaka upp genom Makedonien. 4 En hel grupp av män skulle resa med honom ner till Syrien och vidare till Jerusalem. Det var Sopatros, Pyrrhos son, från Beroia, Aristarchos och Secundus från Thessalonike, Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos från provinsen Asien*. 5 Men han lät dem nu segla i förväg över till Troas och vänta på oss* där. 6 Efter påskhögtiden* gick sedan vi andra ombord på ett fartyg i Filippi, och fem dagar senare mötte vi dem i Troas, där vi stannade en vecka.

Paulus i Troas. En ung man uppväcks från de döda

7 På söndagen, när vi hade samlats för att bryta bröd tillsammans, talade Paulus till de troende, och eftersom han skulle resa från Troas nästa dag höll han på ända till midnatt. 8 Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många oljelampor, 9 och en ung man som hette Eutychos hade satt sig i fönstret. Men när Paulus talade så länge råkade han somna och föll ner från tredje våningen och dog. 10 Paulus sprang då ner och la sig över honom och tog honom i sina armar och sa: ”Oroa er inte, han lever!” 11 Och så gick alla tillbaka upp och bröt brödet och åt tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, ja, det hann faktiskt bli morgon innan han till slut lämnade dem. 12 Men den unga mannen som trillat ut genom fönstret fördes hem livs levande till stor lättnad för alla.

Paulus avsked till församlingsledarna i Efesos

13 Paulus tog sedan landvägen över till staden Assos, medan vi andra reste runt med båt. 14 När vi efter ett tag mötte honom i Assos, tog vi honom ombord och reste ner till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi vidare och passerade nästa dag ön Chios. Dagen därpå la vi till vid ön Samos, och en dag senare var vi framme i staden Miletos. 16 Paulus hade bestämt sig för att inte resa till Efesos den här gången, trots att staden låg i närheten. Han ville inte bli uppehållen i provinsen Asien*, eftersom han ville hinna till Jerusalem och fira pingsthögtiden där. Men när vi kom fram till Miletos skickade han i alla fall ett meddelande till församlingsledarna i Efesos och bad dem att komma ner till fartyget för att träffa honom. 18 När de hade anlänt sa han till dem: ”Ni vet om allt jag har gjort ända från den dag då jag först satte min fot i provinsen Asien. 19 Ni vet att jag utan att tänka på mig själv har tjänat Herren Jesus, trots de sorger och prövningar som drabbat mig genom judarnas angrepp. 20 Jag har aldrig tvekat att säga något som kunde vara till nytta för er, utan har undervisat er både offentligt och i hemmen. 21 Jag har allvarligt uppmanat både judar och icke-judar att vända om till Gud och tro på vår Herre Jesus. 22 Men nu drivs jag av Guds Ande* att resa tillbaka till Jerusalem, trots att jag inte vet vad som väntar mig. 23 Det enda jag vet är att Guds heliga Ande i stad efter stad har sagt till mig att fängelse och lidande ligger framför mig. 24 Men för mig är livet inget värt, om jag inte får använda det till att slutföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig. Ända till livets slut vill jag sprida det glada budskapet om Guds kärlek och förlåtelse. 25 Och nu vet jag att ni aldrig kommer att få se mig igen, alla ni som jag har besökt och undervisat om hur ni kunde få bli Guds eget folk. 26 Därför vill jag säga er idag att jag inte är skyldig till om någon av er går evigt förlorad, 27 för jag har utan att tveka meddelat er hela Guds plan om räddning. 28 Se nu noga till hur ni själva lever, och ta väl hand om de människor som Guds heliga Ande har satt er till ledare för. Var som herdar för Guds församling, den hjord som han har köpt med sin egen Sons blod. 29 Jag vet att när jag lämnar er kommer glupska vargar att kasta sig in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. 30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen och försöka få anhängare bland Jesus efterföljare. 31 Var därför på er vakt! Kom ihåg att jag under tre år personligen har undervisat var och en av er, och att jag dag och natt under tårar har förmanat er. 32 Jag ber nu att Gud ska ta hand om er. Glöm inte budskapet om hans kärlek och förlåtelse. Låt det vägleda er, så att er tro blir allt starkare och ni får del av det arv som väntar dem som tillhör Gud. 33 Ni vet att jag aldrig har krävt att få pengar eller kläder av er, 34 utan att jag med egna händer har försörjt både mig själv och mina medhjälpare. 35 Jag ville genom mitt eget handlande visa att man ska hjälpa de fattiga genom hårt arbete. Kom ihåg att Herren Jesus sa: ’Man blir lyckligare av att ge än av att få.’ ” 36 När Paulus sedan slutat tala föll han på knä och bad tillsammans med dem. 37 Då började männen gråta högt och omfamna honom och kyssa honom. 38 Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle ses här i livet. Sedan följde alla honom ner till fartyget.

Lutherbibel 2017

Paulus in Griechenland und Troas

1 Als sich die Empörung gelegt hatte, rief Paulus die Jünger zu sich und tröstete sie, nahm Abschied und brach auf, um nach Makedonien zu reisen. 2 Und als er diese Gegenden durchzogen und die Gemeinden mit vielen Worten ermahnt hatte, kam er nach Griechenland 3 und blieb dort drei Monate. Da ihm aber die Juden nachstellten, als er zu Schiff nach Syrien fahren wollte, beschloss er, durch Makedonien zurückzukehren. 4 Es zogen aber mit ihm Sopater aus Beröa, der Sohn des Pyrrhus, aus Thessalonich aber Aristarch und Sekundus und Gaius aus Derbe und Timotheus, aus der Provinz Asia aber Tychikus und Trophimus. 5 Diese reisten voraus und warteten auf uns in Troas. 6 Wir aber fuhren nach den Tagen der Ungesäuerten Brote mit dem Schiff von Philippi ab und kamen am fünften Tag zu ihnen nach Troas und blieben dort sieben Tage. 7 Am ersten Tag der Woche aber, als wir versammelt waren, das Brot zu brechen, predigte ihnen Paulus, und da er am nächsten Tag weiterreisen wollte, zog er die Rede hin bis Mitternacht. 8 Und es waren viele Lampen in dem Obergemach, wo wir versammelt waren. 9 Es saß aber ein junger Mann mit Namen Eutychus in einem Fenster und sank in einen tiefen Schlaf, weil Paulus so lange redete; und vom Schlaf überwältigt fiel er hinunter vom dritten Stock und wurde tot aufgehoben. 10 Paulus aber ging hinab und warf sich über ihn, umfing ihn und sprach: Macht kein Geschrei; denn seine Seele ist in ihm. 11 Dann ging er hinauf und brach das Brot und aß und redete viel mit ihnen, bis der Tag anbrach; und so zog er hinweg. 12 Sie brachten aber den jungen Mann lebend herein und wurden nicht wenig getröstet.

Die Reise nach Milet

13 Wir aber zogen voraus zum Schiff und fuhren nach Assos und wollten dort Paulus zu uns nehmen; denn er hatte es so befohlen, weil er selbst zu Fuß gehen wollte. 14 Als er nun in Assos zu uns stieß, nahmen wir ihn mit uns und kamen nach Mitylene. 15 Und von dort fuhren wir weiter und kamen am nächsten Tag auf die Höhe von Chios; am folgenden Tag gelangten wir nach Samos und am nächsten Tag kamen wir nach Milet. 16 Denn Paulus hatte beschlossen, an Ephesus vorüberzufahren, um in der Provinz Asia keine Zeit zu verlieren; denn er eilte, am Pfingsttag in Jerusalem zu sein, wenn es ihm möglich wäre.

Die Abschiedsrede des Paulus an die Ältesten von Ephesus

17 Aber von Milet sandte er nach Ephesus und ließ die Ältesten der Gemeinde rufen. 18 Als sie aber zu ihm kamen, sprach er zu ihnen: Ihr wisst, wie ich mich vom ersten Tag an, als ich in die Provinz Asia gekommen bin, die ganze Zeit bei euch verhalten habe, 19 wie ich dem Herrn gedient habe in aller Demut und mit Tränen und unter Anfechtungen, die mir durch die Nachstellungen der Juden widerfahren sind. 20 Ich habe euch nichts vorenthalten, was nützlich ist, dass ich’s euch nicht verkündigt und gelehrt hätte, öffentlich und in den Häusern, 21 und habe Juden und Griechen bezeugt die Umkehr zu Gott und den Glauben an unsern Herrn Jesus. 22 Und nun siehe, durch den Geist gebunden, fahre ich nach Jerusalem und weiß nicht, was mir dort begegnen wird, 23 nur dass der Heilige Geist mir in allen Städten bezeugt, dass Fesseln und Bedrängnisse auf mich warten. 24 Aber ich achte mein Leben nicht der Rede wert, wenn ich nur meinen Lauf vollende und das Amt ausrichte, das ich von dem Herrn Jesus empfangen habe, zu bezeugen das Evangelium von der Gnade Gottes. 25 Und nun siehe, ich weiß, dass ihr mein Angesicht nicht mehr sehen werdet, ihr alle, zu denen ich hingekommen bin und das Reich gepredigt habe. 26 Darum bezeuge ich euch am heutigen Tage, dass ich rein bin vom Blut aller; 27 denn ich habe nicht unterlassen, euch den ganzen Ratschluss Gottes zu verkündigen. 28 So habt nun acht auf euch selbst und auf die ganze Herde, in der euch der Heilige Geist eingesetzt hat zu Bischöfen, zu weiden die Gemeinde Gottes, die er durch sein eigenes Blut erworben hat. 29 Denn das weiß ich, dass nach meinem Abschied reißende Wölfe zu euch kommen, die die Herde nicht verschonen werden. 30 Auch aus eurer Mitte werden Männer aufstehen, die Verkehrtes reden, um die Jünger an sich zu ziehen. 31 Darum seid wachsam und denkt daran, dass ich drei Jahre lang Tag und Nacht nicht abgelassen habe, einen jeden unter Tränen zu ermahnen. 32 Und nun befehle ich euch Gott und dem Wort seiner Gnade, der da mächtig ist, euch zu erbauen und das Erbe zu geben mit allen, die geheiligt sind. 33 Ich habe von niemandem Silber oder Gold oder Kleidung begehrt. 34 Denn ihr wisst selber, dass mir diese Hände zum Unterhalt gedient haben, mir und denen, die mit mir gewesen sind. 35 Ich habe euch in allem gezeigt, dass man so arbeiten und sich der Schwachen annehmen muss im Gedenken an das Wort des Herrn Jesus, der selbst gesagt hat: Geben ist seliger als nehmen. 36 Und als er das gesagt hatte, kniete er nieder und betete mit ihnen allen. 37 Da begannen alle laut zu weinen, und sie fielen Paulus um den Hals und küssten ihn, 38 am allermeisten betrübt über das Wort, das er gesagt hatte, sie würden sein Angesicht nicht mehr sehen. Und sie geleiteten ihn auf das Schiff.

Apostelgeschichte 20 | Nya Levande Bibeln Lutherbibel 2017