4.Mose 14 | Nya Levande Bibeln
1Då började folket att klaga och gråta högt, och de fortsatte hela natten.2Deras röster höjdes i en väldig klagokör mot Mose och Aron."Tänk om vi hade fått dö i Egypten", klagade de, "eller åtminstone här i öknen,3i stället för att bli dödade i det landet. Ja, Herren kommer att döda oss där, och våra hustrur och små barn kommer att bli slavar. Låt oss försöka komma härifrån och återvända till Egypten!"4Det förslaget spred sig i hela lägret, och man ropade: "Vi väljer en ledare som kan föra oss tillbaka till Egypten!"
Mose ber för de upproriska
5Då föll Mose och Aron ner på marken med ansiktena mot jorden,6och två av spejarna, Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rev sönder sina kläder7och sa till allt folket: "Det är ett underbart land vi har framför oss,8och Herren älskar oss. Han kommer att hjälpa oss att komma in i landet, för han har ju gett oss det. Det är oerhört bördigt, ett land som "flyter av mjölk och honung"!9Gör inte uppror mot Herren nu. Ni behöver inte vara rädda för folken som bor där! De blir en munsbit för oss! Vi kommer att klara av dem, för Herren är med oss, och det är oss han beskyddar och inte dem! Sluta nu upp med att vara rädda!"10Men den enda reaktionen på deras vädjan blev att man hotade att stena dem. Då visade sig Herrens härlighet, och Herren sa till Mose: "Hur länge tänker det här folket förakta mig? Kommer dessa människor aldrig att tro mig, trots alla under som de har sett mig göra?12Jag ska göra dem arvlösa och utrota dem i pest, men dig ska jag göra till ett folk, mycket större och mäktigare än de!"13"Men vad ska egyptierna tänka när de får höra talas om det?" frågade Mose Herren. "De känner ju mycket väl till hur du visade din makt och räddade ditt folk.14De har berättat det för invånarna i det här landet, så de är väl medvetna om att du står på Israels sida och att du talar med folket ansikte mot ansikte. De ser molnet och elden över oss, och de vet att det är du som beskyddar oss dag och natt.15Om du nu dödar ditt folk, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga:16'Herren var tvungen att döda dem, därför att han inte kunde ta hand om dem i öknen. Han var inte så stark att han kunde leda dem in i det land som han hade lovat att ge dem.'17Herre, visa nu din väldiga makt och ditt tålamod genom att förlåta oss våra synder, och visa oss din kärlek. Förlåt oss! Vi vet att du inte kan låta synden få vara ostraffad, utan du straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generation.19Jag vädjar till dig, Herre: förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd och kärlek. Förlåt dem, så som du har förlåtit dem förut, allt sedan vi lämnade Egypten."
Guds straff - fyrtio år i öknen
20Då sa Herren: "Jag ska förlåta dem, som du har begärt. Men jag lovar vid mitt eget namn, att lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet,22lika visst ska ingen av dessa som sett min härlighet, och som tio gånger har vägrat lyda mig, och som har sett alla de under jag gjort både i Egypten och i öknen,23ingen av dem ska få se det land som jag lovat deras förfäder.24Men med min tjänare Kaleb är det annorlunda. Han har lytt mig. Honom ska jag leda in i det land han har undersökt, och hans ättlingar ska också få sin del av landet.25Men eftersom Israels folk är så uppskrämt av amalekiterna och kananeerna som bor i dalarna, så måste ni i morgon vända tillbaka ut i öknen, i riktning mot Röda havet."26"Hur länge tänker detta folk fortsätta att klaga på mig?" sa Herren när han talade med Mose och Aron. "Jag har hört allt de sagt.28Men säg så här till dem: 'Herren lovar att han ska göra just det som ni fruktat för.29Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er som är tjugo år eller äldre, och som har klagat på mig,30ska få komma in i det utlovade landet utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.31Ni sa att era barn skulle bli slavar åt landets folk. Ja, nu tänker jag föra era barn in i landet i stället för er. De ska få ärva det som ni förkastade,32och era döda kroppar ska bli kvar i öknen.33Och era barn ska tvingas att bli herdar i öknen i fyrtio år. På det sättet ska ni få betala för er trolöshet, ända tills den sista av er ligger död i öknen.34Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar, men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd, och jag ska lära er vad det betyder att förkasta mig. Jag, Herren, har talat. Och kom ihåg att alla som varit med och sammansvurit sig mot mig ska dö här i öknen.' "36De tio spejarna som hade förorsakat upproret mot Herren genom att skrämma folket, blev därefter dödade inför Herren. Det var bara Josua och Kaleb som fick leva.39Sedan blev det en oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade för folket vad Gud hade sagt.
Folket går vidare utan Gud
40Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot det utlovade landet."Här är vi nu!" sa de. "Vi förstår att vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss."41"Det är för sent", sa Mose. "Ni lyder inte Herren och följer inte hans order om att gå tillbaka ut i öknen.42Ni kommer att krossas av fienden om ni försöker genomföra era planer, för Herren är inte med er.43Ni vet väl att amalekiterna och kananeerna finns där! Nu när ni har övergett Herren kommer han att överge er."44Men de fortsatte in i bergsbygden, trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret.45Då kom amalekiterna och kananeerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.
Lutherbibel 2017
Streit über den Einzug ins Land
1Da fuhr die ganze Gemeinde auf und schrie, und das Volk weinte in jener Nacht.2Und alle Israeliten murrten gegen Mose und Aaron, und die ganze Gemeinde sprach zu ihnen: Ach dass wir gestorben wären in Ägyptenland oder in dieser Wüste, ach wären wir doch gestorben.3Warum führt uns der HERR in dies Land, damit wir durchs Schwert fallen und unsere Frauen und unsere Kinder ein Raub werden? Ist’s nicht besser, wir ziehen wieder nach Ägypten?4Und einer sprach zu dem andern: Lasst uns einen Hauptmann über uns setzen und wieder nach Ägypten ziehen!5Mose aber und Aaron fielen auf ihr Angesicht vor der ganzen Versammlung der Gemeinde der Israeliten.6Und Josua, der Sohn Nuns, und Kaleb, der Sohn Jefunnes, die auch das Land erkundet hatten, zerrissen ihre Kleider7und sprachen zu der ganzen Gemeinde der Israeliten: Das Land, das wir durchzogen haben, um es zu erkunden, ist sehr gut.8Wenn der HERR uns gnädig ist, so wird er uns in dies Land bringen und es uns geben, ein Land, darin Milch und Honig fließt.9Fallt nur nicht ab vom HERRN und fürchtet euch vor dem Volk dieses Landes nicht, denn wir wollen sie fressen wie Brot. Es ist ihr Schutz von ihnen gewichen, der HERR aber ist mit uns. Fürchtet euch nicht vor ihnen!10Aber das ganze Volk sprach, man sollte sie steinigen. Da erschien die Herrlichkeit des HERRN über der Stiftshütte allen Israeliten.11Und der HERR sprach zu Mose: Wie lange lästert mich dies Volk? Und wie lange wollen sie nicht an mich glauben trotz all der Zeichen, die ich unter ihnen getan habe?12Ich will sie mit der Pest schlagen und sie vertilgen und dich zu einem größeren und mächtigeren Volk machen als dieses.13Mose aber sprach zu dem HERRN: Dann werden’s die Ägypter hören; denn du hast dies Volk mit deiner Kraft aus ihrer Mitte herausgeführt.14Auch wird man es sagen zu den Bewohnern dieses Landes, die da gehört haben, dass du, HERR, unter diesem Volk bist, dass du von Angesicht gesehen wirst und deine Wolke über ihnen steht und dass du, HERR, vor ihnen hergehst in der Wolkensäule am Tage und in der Feuersäule bei Nacht.15Würdest du nun dies Volk töten wie einen Mann, so würden die andern Völker, die solch ein Gerücht über dich hören, sagen:16Der HERR vermochte es nicht, dies Volk in das Land zu bringen, das er ihnen zu geben geschworen hatte; darum hat er sie hingeschlachtet in der Wüste.17So lass nun deine Kraft, o Herr, groß werden, wie du gesagt hast:18»Der HERR ist geduldig und von großer Barmherzigkeit und vergibt Missetat und Übertretung, aber er lässt niemand ungestraft, sondern sucht heim die Missetat der Väter an den Kindern bis ins dritte und vierte Glied.«19So vergib nun die Missetat dieses Volks nach deiner großen Barmherzigkeit, wie du auch diesem Volk vergeben hast von Ägypten an bis hierher.20Und der HERR sprach: Ich habe vergeben, wie du es erbeten hast.21Aber so wahr ich lebe und alle Welt der Herrlichkeit des HERRN voll werden soll:22Alle die Männer, die meine Herrlichkeit und meine Zeichen gesehen haben, die ich getan habe in Ägypten und in der Wüste, und mich nun zehnmal versucht und meiner Stimme nicht gehorcht haben,23von denen soll keiner das Land sehen, das ich ihren Vätern zu geben geschworen habe; auch keiner soll es sehen, der mich gelästert hat.24Nur meinen Knecht Kaleb, weil ein anderer Geist in ihm ist und er mir treu nachgefolgt ist, den will ich in das Land bringen, in das er gekommen ist, und seine Nachkommen sollen es einnehmen,25während die Amalekiter und Kanaaniter in der Ebene wohnen bleiben. Morgen wendet euch und zieht in die Wüste auf dem Wege zum Schilfmeer!26Und der HERR redete mit Mose und Aaron und sprach:27Wie lange murrt diese böse Gemeinde gegen mich? Ich habe das Murren der Israeliten, womit sie gegen mich gemurrt haben, gehört.28Darum sprich zu ihnen: So wahr ich lebe, spricht der HERR: Ich will mit euch tun, wie ihr vor meinen Ohren gesagt habt.29Eure Leiber sollen in dieser Wüste verfallen. Alle, die ihr gezählt seid von zwanzig Jahren an und darüber, die ihr gegen mich gemurrt habt,30wahrlich, ihr sollt nicht in das Land kommen, über das ich meine Hand zum Schwur erhoben habe, euch darin wohnen zu lassen, außer Kaleb, dem Sohn Jefunnes, und Josua, dem Sohn Nuns.31Eure Kinder aber, von denen ihr sagtet: Sie werden ein Raub sein, die will ich hineinbringen, dass sie das Land kennenlernen, das ihr verwerft.32Aber eure eigenen Leiber sollen in dieser Wüste verfallen.33Und eure Kinder sollen Hirten sein in der Wüste vierzig Jahre und eure Untreue tragen, bis eure Leiber aufgerieben sind in der Wüste.34Nach der Zahl der vierzig Tage, in denen ihr das Land erkundet habt – je ein Tag soll ein Jahr gelten –, sollt ihr vierzig Jahre eure Schuld tragen, auf dass ihr innewerdet, was es sei, wenn ich mich abwende.35Ich, der HERR, habe es gesagt und wahrlich, das will ich auch tun mit dieser ganzen bösen Gemeinde, die sich gegen mich empört hat. In dieser Wüste sollen sie aufgerieben werden und dort sterben.36Die Männer aber, die Mose ausgesandt hatte, um das Land zu erkunden, und die zurückgekommen waren und die ganze Gemeinde gegen ihn zum Murren verleitet hatten,37diese Männer starben durch eine Plage vor dem HERRN, weil sie über das Land ein böses Gerücht aufbrachten.38Aber Josua, der Sohn Nuns, und Kaleb, der Sohn Jefunnes, blieben am Leben von den Männern, die gegangen waren, um das Land zu erkunden.
Kampf gegen Amalek und Kanaan
39Als Mose diese Worte allen Israeliten sagte, da trauerte das Volk sehr.40Und sie machten sich früh am Morgen auf und zogen auf die Höhe des Gebirges und sprachen: Hier sind wir und wollen hinaufziehen in das Land, von dem der HERR geredet hat; denn wir haben gesündigt.41Mose aber sprach: Warum wollt ihr das Wort des HERRN übertreten? Es wird euch nicht gelingen.42Zieht nicht hinauf – denn der HERR ist nicht unter euch –, dass ihr nicht geschlagen werdet vor euren Feinden.43Denn die Amalekiter und Kanaaniter stehen euch dort gegenüber, und ihr werdet durchs Schwert fallen, weil ihr euch vom HERRN abgekehrt habt, und der HERR wird nicht mit euch sein.44Aber sie waren so vermessen und zogen hinauf auf die Höhe des Gebirges; aber die Lade des Bundes des HERRN und Mose wichen nicht aus dem Lager.45Da kamen die Amalekiter und Kanaaniter, die auf dem Gebirge wohnten, herab und schlugen und zersprengten sie bis nach Horma.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.