1Detta var början till det långa kriget mellan Sauls anhängare och Davids. Davids ställning blev allt starkare, medan motståndarnas inflytande avtog.2David fick flera söner medan han bodde i Hebron. Den äldste hette Amnon, och Ahinoam från Jisreel var mor till honom.3Hans andre son hette Kilab, och det var Abigail, änkan till Nabal från Karmel, som var hans mor. Den tredje sonen hette Absalom. Hans mor hette Maaka och hon var dotter till kung Gesur.4Den fjärde sonen föddes av Haggit och hette Adonia. Abital födde Sefatja, och5Egla födde Jitream.
Abner förhandlar med David
6Allteftersom kriget fortsatte, stärkte Abner sin position bland Sauls efterföljare.7Han utnyttjade sin ställning och låg med Rispa, en flicka som varit en av Sauls bihustrur. När Is-Boset anklagade Abner för detta,8blev Abner rasande."Är jag en judisk hund som du kan behandla hur du vill?" skrek han. "Är detta min belöning? Efter allt vad jag har gjort för dig och för din far genom att inte förråda dig till David så anklagar du mig för en kvinnas skull?9Gud får straffa mig om jag inte gör allt jag kan för att ta riket från dig, hela vägen från Dan till Beer-Seba, och ge det till David, precis som Herren har förutsagt."11Is-Boset vågade inte säga ett ord till om saken. Han blev rädd för Abner.12Då sände Abner budbärare till David för att föreslå en överenskommelse. Mot en viss belöning var Abner villig att överlämna hela Israel till David.13David svarade: "Det ska väl kunna gå, men jag vill inte förhandla med dig om du inte tar med dig min hustru Mikal, Sauls dotter."14David sände sedan följande besked till Is-Boset: "Ge mig tillbaka min hustru Mikal, som jag köpte för hundra döda filisteer."15Då lät Is-Boset hämta henne från hennes man Paltiel,16som gråtande följde henne ända till Bahurim. Där befallde Abner honom att återvända hem.17Under tiden rådgjorde Abner med Israels ledare och påminde dem om att de under en lång tid hade velat få David till kung.18Han sa till dem: "Nu är det dags, för Herren har sagt: 'Det är David som jag ska använda för att frälsa folket från filisteerna och alla andra fiender.' "19Abner talade också med ledarna för Benjamins stam. Sedan gick han till Hebron och rapporterade för David om förhandlingarna med Benjamins och Israels folk.20Tjugo män följde med honom dit, och David ordnade med en fest för dem.21När Abner gick därifrån, lovade han David: "När jag kommer tillbaka, ska jag sammankalla hela Israels folk, och de kommer att välja dig till kung, som du så länge önskat. "Då garanterade David Abners säkerhet och lät honom återvända.
Joab dödar Abner
22Men strax efter det att Abner hade gått, kom Joab och några av Davids män tillbaka från en plundringsfärd, och de hade mycket byte med sig.23Joab fick reda på att Abner just hade varit gäst hos kungen och återvänt oskadd.24Han rusade in till kungen och ropade: "Vad har du gjort? Vad menar du med att låta honom komma undan? Du vet mycket väl att han kom för att spionera på oss och att han planerar att återvända och anfalla oss!"26Utan att David visste något skickade Joab budbärare för att hinna upp Abner och be honom komma tillbaka. De hann ifatt honom vid Siras brunn, och han återvände med dem.27När Abner kom till Hebron tog Joab honom åt sidan vid stadsporten, som om han ville tala med honom i enrum. Men i stället drog han fram en dolk och dödade honom för att hämnas sin bror Asael.28När David hörde om detta, sa han: "Jag lovar inför Herren att jag och mitt folk är oskyldiga till detta brott mot Abner.29Joab och hans familj är de skyldiga, och det ska alltid förekomma spetälska, handikapp, barnlöshet och olyckor i deras familj."30Joab och hans bror Abisai dödade alltså Abner därför att han hade dödat deras bror Asael i slaget vid Gibeon.31Sedan sa David till Joab och alla dem som var med honom: "Riv sönder era kläder. Ta på er sorgkläder och sörj över att Abner är död."Kung David följde också med ut till gravplatsen.32De begravde Abner i Hebron, och kungen och allt folket grät och sörjde. Kungen sjöng en klagosång:33"Varför måste Abner dö som en dåre? Dina händer var inte bundna, dina fötter inte i bojor. Du mördades, ett offer för sammansvärjning."Och allt folket grät än en gång för hans skull.35Sedan kom man med mat till David, men han lovade Gud att han inte skulle äta något förrän solen gått ner. Detta gillade hans folk. Ja, allt David gjorde uppskattades av dem.37Den dagen förstod hela folket, både Juda och Israel, att David inte på något sätt var skyldig till Abners död.38David sa till sina män: "En stor ledare och en stor man i Israel har i dag fallit.39Och även om jag är Guds utvalde kung, så kan jag inte göra något åt dessa söner till Seruja. Men Herren ska låta sin hämnd drabba dessa grymma människor för deras onda gärningar!"
Lutherbibel 2017
Davids Söhne
1Und es war ein langer Kampf zwischen dem Hause Sauls und dem Hause Davids. David aber nahm immer mehr zu an Macht, und das Haus Sauls nahm immer mehr ab.2Und es wurden David Söhne geboren zu Hebron. Sein erstgeborener Sohn war Amnon, von Ahinoam, der Jesreeliterin;3der zweite: Kilab, von Abigajil, der Frau des Karmeliters Nabal; der dritte: Absalom, der Sohn der Maacha, der Tochter Talmais, des Königs von Geschur;4der vierte: Adonija, der Sohn der Haggit; der fünfte: Schefatja, der Sohn der Abital;5der sechste: Jitream, von Egla, der Frau Davids. Diese wurden David geboren zu Hebron.
Abner läuft zu David über
6Solange der Kampf währte zwischen dem Hause Sauls und dem Hause Davids, stärkte Abner das Haus Sauls.7Und Saul hatte eine Nebenfrau, die hieß Rizpa, eine Tochter Ajas. Und Isch-Boschet sprach zu Abner: Warum bist du zu meines Vaters Nebenfrau eingegangen?8Da wurde Abner sehr zornig über die Worte Isch-Boschets und sprach: Bin ich denn ein Hundskopf aus Juda? Heute erweise ich dem Hause Sauls, deines Vaters, und seinen Brüdern und Freunden Barmherzigkeit und habe dich nicht in Davids Hand gegeben, und du rechnest mir heute eine Schuld an wegen einer Frau?9Gott tue Abner dies und das, wenn ich nicht tue, wie der HERR dem David geschworen hat,10dass das Königtum vom Hause Sauls genommen und der Thron Davids aufgerichtet werde über Israel und Juda von Dan bis Beerscheba!11Da konnte er Abner kein Wort mehr antworten, so fürchtete er sich vor ihm.12Und Abner sandte Boten für sich zu David und ließ ihm sagen: Wem gehört das Land? Schließ einen Bund mit mir; siehe, meine Hand soll mit dir sein, dass ich dir ganz Israel zuführe.13David sprach: Gut, ich will einen Bund mit dir schließen. Aber eins fordere ich von dir: Du sollst mein Angesicht nicht sehen, es sei denn, du bringst zuvor Michal, Sauls Tochter, zu mir, wenn du kommst, mein Angesicht zu sehen.14Auch sandte David Boten zu Isch-Boschet, dem Sohn Sauls, und ließ ihm sagen: Gib mir meine Frau Michal, die ich erworben habe mit hundert Vorhäuten der Philister.15Isch-Boschet sandte hin und ließ sie wegnehmen ihrem Mann Paltiël, dem Sohn des Lajisch.16Und ihr Mann ging mit ihr und weinte hinter ihr her bis Bahurim. Da sprach Abner zu ihm: Kehre um und geh heim! Und er kehrte um.17Und Abner besprach sich mit den Ältesten in Israel und sprach: Ihr habt schon längst danach verlangt, dass David König über euch wäre.18So tut’s nun, denn der HERR hat von David gesagt: Durch die Hand meines Knechtes David will ich mein Volk Israel erretten aus der Hand der Philister und aller seiner Feinde.19Das tat Abner auch Benjamin kund und ging dann hin, um auch David in Hebron alles kundzutun, was Israel und das ganze Haus Benjamin für gut hielten.20Als nun Abner nach Hebron zu David kam und mit ihm zwanzig Mann, machte ihnen David ein Mahl.21Und Abner sprach zu David: Ich will mich aufmachen und hingehen, um ganz Israel zu meinem Herrn, dem König, zu sammeln, damit sie einen Bund mit dir schließen, auf dass du König seist, wie es dein Herz begehrt. Dann entließ David den Abner, sodass er hinging mit Frieden.
Abners Tod
22Und siehe, die Knechte Davids und Joab kamen von einem Streifzug zurück und brachten große Beute mit. Abner aber war nicht mehr bei David in Hebron, sondern er hatte ihn entlassen, sodass er mit Frieden weggegangen war.23Als aber Joab und das ganze Heer mit ihm gekommen war, wurde ihm angesagt, dass Abner, der Sohn Ners, zum König gekommen wäre; und der hatte ihn entlassen, sodass er mit Frieden weggegangen war.24Da ging Joab zum König hinein und sprach: Was hast du getan? Siehe, Abner ist zu dir gekommen; warum hast du ihn fortgelassen, dass er weggegangen ist?25Kennst du Abner, den Sohn Ners, nicht? Er ist gekommen, dich zu überlisten, dass er erkunde dein Kommen und Gehen und alles erfahre, was du tust.26Und als Joab von David wegging, sandte er Abner Boten nach, um ihn zurückzuholen von Bor-Sira; aber David wusste nichts davon.27Als nun Abner nach Hebron zurückkam, führte ihn Joab beiseite ins Tor, um heimlich mit ihm zu reden, und stach ihn dort in den Bauch, dass er starb, um des Blutes seines Bruders Asaël willen.28Als David das hernach erfuhr, sprach er: Ich und mein Königtum sind unschuldig vor dem HERRN ewiglich an dem Blut Abners, des Sohnes Ners;29es falle aber auf den Kopf Joabs und auf das ganze Haus seines Vaters, und es soll nicht aufhören im Hause Joabs, dass einer Eiterfluss und Aussatz habe oder am Stabe gehe oder durchs Schwert falle oder an Brot Mangel habe!30Joab und sein Bruder Abischai hatten Abner umgebracht, weil er ihren Bruder Asaël getötet hatte im Kampf bei Gibeon.31David aber sprach zu Joab und allem Volk, das bei ihm war: Zerreißt eure Kleider und gürtet euch den Sack um und haltet die Totenklage um Abner! Und König David folgte der Bahre.32Und als sie Abner begruben in Hebron, erhob der König seine Stimme und weinte bei dem Grabe Abners, und auch alles Volk weinte.33Und der König klagte um Abner und sprach: Musste Abner sterben, wie ein Frevler stirbt?34Deine Hände waren nicht gebunden, deine Füße waren nicht in Ketten gelegt. Und doch bist du gefallen, wie man vor Ruchlosen fällt. Da beweinte ihn alles Volk noch mehr.35Als nun alles Volk kam, während es noch Tag war, um David zum Essen zu bewegen, schwor David und sprach: Gott tue mir dies und das, wenn ich Brot oder sonst etwas zu mir nehme, ehe die Sonne untergeht!36Und alles Volk nahm es wahr, und es gefiel ihnen gut, wie alles, was der König tat, dem ganzen Volke wohlgefiel.37Und alles Volk und ganz Israel merkten an diesem Tage, dass es nicht vom König ausgegangen war, dass Abner, der Sohn Ners, getötet wurde.38Und der König sprach zu seinen Knechten: Wisst ihr nicht, dass an diesem Tag ein Fürst und Großer gefallen ist in Israel?39Ich aber bin heute noch schwach, obwohl ich zum König gesalbt bin. Aber diese Männer, die Söhne der Zeruja, sind härter als ich. Der HERR vergelte dem, der Böses tut, nach seiner Bosheit.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.