Apostelgeschichte 7 | Nya Levande Bibeln Gute Nachricht Bibel 2018

Apostelgeschichte 7 | Nya Levande Bibeln

Stefanos försvarstal

1 Översteprästen frågade nu Stefanos: ”Är de här anklagelserna sanna?” 2 Stefanos svarade: ”Kära bröder och ledare för vårt folk, lyssna på mig. Vår mäktiga och underbara Gud visade sig för vår förfader Abraham, då han bodde i Mesopotamien och ännu inte hade flyttat till Harran.* 3 Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska leda dig till.’* 4 Därför flyttade Abraham från kaldeernas land och bosatte sig i Harran, där han stannade tills hans pappa dött. Sedan ledde Gud honom vidare till det land där ni nu bor. 5 Gud gav honom ingen mark, inte ett enda litet område, men han lovade att hela landet till slut skulle tillhöra Abraham och hans ättlingar, trots att Abraham ännu inte hade några barn. 6 Gud sa också till honom att hans ättlingar skulle bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under 400 år. 7 ’Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar’, sa Gud, ’och efter det ska de lämna detta främmande land och tillbe mig på den här platsen.’* 8 Gud gav sedan Abraham instruktioner om att alla pojkar i varje familj skulle omskäras, som ett tecken på att man accepterade det förbund Gud ingått med Abraham. Så när Abrahams son Isak föddes, omskars han efter åtta dagar. Isak blev sedan pappa till Jakob*, och Jakob blev pappa till tolv söner, som räknas som våra stamfäder. 9 Dessa stamfäder, Jakobs söner, var mycket avundsjuka på sin bror Josef och sålde honom som slav till Egypten. Men Gud var med honom 10 och räddade honom ur alla svårigheter och lät honom bli framgångsrik hos farao, kungen i Egypten. Gud gav Josef en sådan vishet, att farao utsåg honom till att styra hela Egypten och ta hand om den kungliga förvaltningen. 11 Men efter ett tag blev det svält och mycket lidande i Egypten och även i Kanaan, där våra förfäder bodde, och vårt folk saknade mat. 12 Då fick Jakob höra att det fortfarande fanns säd i Egypten, och därför skickade han sina söner dit för att köpa säd, först en gång och sedan en gång till. 13 Under deras andra resa till Egypten avslöjade Josef för dem vem han var, och bröderna blev presenterade för farao. 14 Sedan skickade Josef efter sin pappa Jakob och hela hans släkt, så att de kunde komma till Egypten. Tillsammans var de 75 personer. 15 Så kom Jakob till Egypten, och där dog både han och hans söner. 16 Deras kroppar fördes till Shekem och begravdes i den grav som Abraham köpt av Hamors söner. 17 Nu närmade sig den tid då Gud skulle infria sitt löfte till Abraham, och vid det laget hade vårt folk växt kraftigt och blivit ett stort folk i Egypten. 18 Men då fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.* 19 Den här kungen var mycket grym mot vårt folk och försökte genom list bli av med dem genom att tvinga våra förfäder att sätta ut sina nyfödda så att de skulle dö. 20 Under den här tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader, 21 men när han till slut blev för stor, var de tvungna att sätta ut honom. Då hittades han av faraos dotter, som uppfostrade honom som sin egen son. 22 Mose fick den bästa utbildning man kunde få i Egypten, och han var handlingskraftig och talade med stor myndighet. 23 När Mose var 40 år började han fundera på att söka upp sitt eget folk, israeliterna*, för att hjälpa dem. 24 Vid sitt besök fick han då se en egyptier misshandla en israelit, och han skyndade genast till mannens hjälp och hämnades genom att döda egyptiern. 25 Mose trodde att folket skulle förstå att Gud hade sänt honom för att befria dem, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag fick han syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte då medla mellan dem och sa: ’Ni är ju bröder! Varför försöker ni skada varandra?’ 27 Men mannen som hade startat slagsmålet, knuffade undan Mose och frågade: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig som du dödade egyptiern igår?’* 29 När Mose hörde detta flydde han från Egypten och levde sedan som främling i Midjans land, där han blev pappa till två söner. 30 När han 40 år senare var i öknen, nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31 Mose blev mycket förvånad över det han såg, och när han gick dit för att undersöka vad det var, ropade Herren till honom: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33 Men Herren sa till honom: ’Ta av dig sandalerna, för du står på helig mark. 34 Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem, och jag sänder dig tillbaka till Egypten.’* 35 Gud sände alltså tillbaka samma man, som folket förut hade avvisat med orden: ’Vem har satt dig till ledare och domare över oss?’. Genom ängeln som visade sig i törnbusken blev han utsedd till ledare och befriare. 36 Mose fick sedan med hjälp av under och tecken leda folket ut ur Egypten, rakt igenom Röda havet och fram genom öknen under 40 år. 37 Det var Mose som framförde Guds budskap till israeliterna och sa: ’Gud ska låta en profet lik mig uppstå åt er ur ert eget folk.’* 38 Det var också Mose som fick tala med en ängel på berget Sinai och förmedla ängelns budskap till folket då de var samlade i öknen. Han fick ta emot Guds lag, budskapet som ger liv,* och överlämna det till oss. 39 Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten. 40 De sa till hans bror Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten verkar ha försvunnit.’* 41 Sedan gjorde de en avgud i form av en kalv och offrade till den, glada över något de själva tillverkat. 42 Men då övergav Gud folket och lät dem tjäna solen, månen och stjärnorna som sina gudar! I profeternas bok* säger Gud: ’Var det mig ni offrade till under de 40 åren i öknen, ni Israels folk? 43 Nej, ni bar omkring era avgudar, Moloks tält och Romfas stjärna, bilder som ni själva gjort för att tillbe. Därför ska jag fördriva er till ett land bortom Babylon.’* 44 På sin vandring genom öknen hade våra förfäder med sig förbundstecknets tält*. Tältet var gjort exakt efter den förebild som Gud hade visat Mose, 45 och det gick sedan i arv till våra förfäder. När Josua erövrade landet från de folk som Gud drev undan för dem, tog man med sig tältet till det nya landet. Det användes sedan ända till kung Davids tid. 46 Gud hade i sin godhet utsett David till att tjäna honom, och David bad att få bygga ett tempel åt Israels Gud, 47 men det blev hans son Salomo som fick göra det. 48 Ändå bor inte den Högste i byggnader som människor gjort. Gud säger ju genom profeten Jesaja: 49 ’Himlen är min tron och jorden min fotpall. Kan du bygga ett tempel åt mig som är bättre än detta? säger Herren. Kan du ge mig en plats där jag kan bo? 50 Jag har ju skapat både himlen och jorden.’* 51 Ni envisa människor, som vägrar att lyssna till Gud. Ni är som de värsta gudsförnekare! Alltid gör ni motstånd mot Guds heliga Ande, precis som era förfäder gjorde. 52 Säg mig namnet på en enda profet som framförde Guds budskap och inte blev förföljd av era förfäder. De dödade till och med dem som fick förutsäga att den Fullkomlige* skulle komma, honom som ni nu har förrått och mördat. 53 Ni var medvetet olydiga mot Moses lag*, trots att ni tog emot den ur änglarnas händer.”

Stefanos stenas till döds

54 När de judiska ledarna hörde detta blev de så rasande på Stefanos att de kokade av ilska*. 55 Men Stefanos, som var fylld av Guds heliga Ande, tittade upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.* 56 Och Stefanos sa till dem: ”Jag ser himlen öppen och Jesus, Människosonen*, stå på Guds högra sida!” 57 Då skrek de högt och höll för öronen. Sedan kastade de sig över Stefanos, 58 och släpade ut honom ur staden för att stena honom. De som anklagade honom tog av sig sina mantlar och la dem framför fötterna på en ung man som hette Saul*. 59 Och medan stenarna haglade över Stefanos, bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” 60 Sedan föll han ner på knä och ropade: ”Herre, anklaga dem inte för den här synden!” Och med de orden dog han.

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.

Gute Nachricht Bibel 2018
1 Der Oberste Priester fragte: »Stimmt das, was diese Männer gegen dich vorbringen?«

Erinnerung an den Bund Gottes mit Abraham

2 Stephanus antwortete: »Brüder und Väter, hört mich an! Gott im Glanz seiner Herrlichkeit erschien unserem Ahnvater Abraham, als er noch in Mesopotamien lebte und noch nicht nach Haran gezogen war. 3 Er sagte zu ihm: ›Verlass deine Heimat und deine Sippe und zieh in das Land, das ich dir zeigen werde!‹ 4 Da verließ Abraham das Land der Chaldäer und zog nach Haran. Nachdem dann sein Vater gestorben war, brachte Gott ihn hierher in dieses Land, in dem ihr heute lebt. 5 Doch gab er ihm darin keinen Grundbesitz, nicht einen Fußbreit. Er versprach ihm nur, ihm das Land zum Besitz zu geben, ihm und seinen Nachkommen. Dabei war Abraham damals noch kinderlos! 6 Über Abrahams Nachkommen aber sagte Gott: ›Sie werden als Fremde in einem Land leben, das ihnen nicht gehört; vierhundert Jahre lang wird man sie hart behandeln und zu Sklavendiensten zwingen. 7 Aber ich – sagte Gott – werde das Volk, das sie unterdrückt, bestrafen, und dann werden sie von dort wegziehen und mir hier an diesem Ort Opfer darbringen und mich anbeten.‹ 8 Gott schloss mit Abraham einen Bund, dessen Zeichen die Beschneidung ist. Auf der Grundlage dieses Bundes zeugte Abraham seinen Sohn Isaak und beschnitt ihn am achten Tag nach der Geburt; und so zeugte und beschnitt auch Isaak seinen Sohn Jakob und Jakob seine zwölf Söhne, unsere Stammväter.«

Josef und die Übersiedlung nach Ägypten

9 »Jakobs Söhne, unsere Stammväter, waren jedoch eifersüchtig auf ihren Bruder Josef und verkauften ihn als Sklaven nach Ägypten. Aber Gott war mit Josef 10 und half ihm aus allen Schwierigkeiten. Er schenkte ihm Weisheit und verschaffte ihm Ansehen beim Pharao, dem König von Ägypten. So vertraute der Pharao ihm die Verwaltung ganz Ägyptens und die Aufsicht über die königlichen Güter an. 11 Da kam eine Hungersnot und brachte große Bedrängnis über ganz Ägypten und über das Land Kanaan, und unsere Vorfahren hatten nichts mehr zu essen. 12 Als Jakob hörte, dass es in Ägypten noch Getreide gab, schickte er seine Söhne, unsere Stammväter, dorthin. 13 Als sie noch ein zweites Mal dorthin kamen, gab sich Josef seinen Brüdern zu erkennen, und der Pharao erfuhr, aus welcher Familie Josef stammte. 14 Josef lud dann seinen Vater Jakob ein, mit der gesamten Familie, insgesamt 75 Personen,* nach Ägypten überzusiedeln. 15 So kam Jakob nach Ägypten. Dort starb er auch, er und seine Söhne, unsere Stammväter. 16 Nach ihrem Tod wurden sie nach Sichem überführt und dort in dem Familiengrab bestattet, das Abraham von der Sippe Hamors durch Kauf erworben hatte.«

Moses Rettung und sein Einsatz für das unterdrückte Volk

17 »Dann kam die Zeit, dass Gott das Versprechen einlösen wollte, das er einst Abraham gegeben hatte. Die Nachkommen Jakobs waren inzwischen in Ägypten zu einem großen Volk geworden. 18 Da kam ein neuer König an die Macht, der von Josef nichts mehr wusste. 19 Nach einem heimtückischen Plan wollte er unser Volk ausrotten. Er zwang unsere Vorfahren, ihre neugeborenen Kinder auszusetzen; keines sollte am Leben bleiben. 20 In dieser Zeit wurde Mose geboren, ein Kind, an dem Gott Gefallen hatte. Drei Monate lang konnte er in seinem Elternhaus verborgen gehalten werden. 21 Als er dann ausgesetzt werden musste, rettete ihn die Tochter des Pharaos und ließ ihn als ihren eigenen Sohn aufziehen. 22 Er studierte alle Wissenschaften der Ägypter und wurde ein wortmächtiger und tatkräftiger Mann. 23 Als Mose vierzig Jahre alt war, fasste er den Entschluss, sich um seine Brüder, die Israeliten, zu kümmern. 24 Er wurde Zeuge, wie ein Israelit von einem Ägypter geschlagen wurde. Da griff er ein, zahlte es dem Ägypter heim und schlug ihn tot. 25 Er dachte, seine Brüder, die Israeliten, würden begreifen, dass Gott sie durch ihn befreien wollte; aber sie begriffen es nicht. 26 Am nächsten Tag nämlich kam er gerade dazu, als zwei Israeliten miteinander stritten. Er wollte sie versöhnen und sagte: ›Hört her, ihr seid doch Brüder! Warum schlagt ihr einander?‹ 27 Aber der eine, der angefangen hatte, stieß Mose beiseite und fragte: ›Wer hat dich zum Aufseher und Richter über uns eingesetzt? 28 Willst du mich auch umbringen wie gestern den Ägypter?‹ 29 Als Mose das hörte, floh er aus Ägypten und lebte als Fremder im Land Midian. Dort wurden ihm zwei Söhne geboren.«

Moses Berufung und Auszug Israels aus Ägypten. Hinweis auf Christus und Offenbarung des Gesetzes

30 »Wieder waren vierzig Jahre vergangen, und Mose war eines Tages in der Wüste am Berg Sinai. Da erschien ihm ein Engel in einem brennenden Dornbusch. 31 Mose wunderte sich über den brennenden Busch; er wollte hingehen und ihn genauer ansehen. Doch da hörte er die Stimme des Herrn: 32 ›Ich bin der Gott deiner Vorfahren, der Gott Abrahams, Isaaks und Jakobs.‹ Mose zitterte vor Angst und wagte nicht hinzuschauen. 33 Der Herr aber sagte: ›Zieh deine Schuhe aus, denn du stehst auf heiligem Boden! 34 Ich habe genau gesehen, wie mein Volk in Ägypten misshandelt wird, und habe sein Stöhnen gehört; ich bin gekommen, um es zu retten. Deshalb geh jetzt, ich schicke dich nach Ägypten!‹ 35 Ebenden Mose, den die Israeliten abgelehnt und zu dem sie gesagt hatten: ›Wer hat dich zum Aufseher und Richter eingesetzt?‹, ebenden schickte Gott ihnen als Anführer und Befreier – durch den Engel, der ihm im Dornbusch erschienen war. 36 Genau dieser Mose führte sie in die Freiheit. Er vollbrachte staunenerregende Wunder, zuerst in Ägypten, dann am Roten Meer und dann vierzig Jahre lang in der Wüste. 37 Genau dieser Mose ist es auch, der zu den Israeliten sagte: ›Einen Propheten wie mich wird Gott aus euren Brüdern berufen.‹ 38 Er war es auch, der in der Wüste, als das Volk am Berg Sinai versammelt war, als Vermittler auftrat zwischen dem Engel, der auf dem Berg zu ihm sprach, und unseren Vorfahren. Er empfing Weisungen, die zum Leben führen, damit er sie an uns weitergebe.«

Ungehorsam des Volkes in der Wüste

39 »Aber unsere Vorfahren wollten Mose nicht gehorchen, sondern lehnten sich gegen ihn auf. Sie waren mit ihrem Herzen schon wieder auf dem Weg zurück nach Ägypten, 40 als sie zu Aaron sagten: ›Mach uns Götter, die uns voranziehen! Denn was aus diesem Mose geworden ist, der uns aus Ägypten herausgeführt hat – niemand weiß es.‹ 41 So machten sie sich damals ein Stierbild, brachten ihm Opfer und feierten ein Fest zu Ehren ihres selbst gemachten Götzen. 42 Da wandte sich Gott von ihnen ab und lieferte sie noch anderen Götzen aus. Er ließ es zu, dass sie die Sterne am Himmel anbeteten, wie das im Buch der zwölf Propheten* nachzulesen ist. Dort sagt Gott: ›Habt ihr Israeliten etwa mir zu Ehren Opfertiere geschlachtet und andere Opfer dargebracht die vierzig Jahre in der Wüste? 43 Nein, das Zelt des Götzen Moloch habt ihr mitgeführt und den Stern eures Götzen Räfan* – Bilder, die ihr euch gemacht hattet, um sie anzubeten. Deshalb werde ich euch in die Verbannung führen, noch über Babylon hinaus!‹«

Der Irrtum des Tempelbaus

44 »Unsere Vorfahren hatten in der Wüste das Heilige Zelt; es war angefertigt aufgrund der Weisung Gottes an Mose und nach dem Modell, das Mose von Gott gezeigt worden war. 45 Die folgende Generation brachte dieses Zelt mit, als sie unter der Führung von Josua das Land in Besitz nahm, aus dem Gott die früheren Bewohner vor ihnen vertrieb. Jede neue Generation übernahm das Zelt von der vorhergehenden, bis zur Zeit Davids. 46 David gewann Gottes Gunst und bat Gott darum, ihn für das Zeltheiligtum der Nachkommen Jakobs einen festen Platz finden zu lassen. 47 Salomo aber maßte sich an, Gott ein Haus zu bauen. 48 Der höchste Gott wohnt jedoch nicht in Häusern, die von Menschen gemacht sind! Durch den Propheten Jesaja hat er gesagt: 49 ›Der Himmel ist mein Thron, die Erde mein Fußschemel. Was für ein Haus wollt ihr da für mich bauen? Wo ist die Wohnung, in der ich Raum finden könnte? 50 Habe ich nicht mit eigener Hand Himmel und Erde geschaffen?‹«

Anklage gegen die Ankläger

51 »Ihr widerspenstiges Volk, am Körper seid ihr beschnitten, aber euer Herz ist unbeschnitten, und eure Ohren sind verschlossen für Gottes Botschaft! Ständig widersetzt ihr euch dem Geist Gottes, ihr genauso wie damals eure Vorfahren! 52 Gibt es einen einzigen Propheten, den sie nicht verfolgt haben? Sie haben die Boten Gottes umgebracht, die das Kommen des einzig Gerechten angekündigt hatten. Den habt ihr nun verraten und ermordet! 53 Gott hat euch durch Vermittlung von Engeln sein Gesetz gegeben; aber ihr habt es nicht befolgt!«

Stephanus wird gesteinigt

54 Bei diesen Worten gerieten die Mitglieder des jüdischen Rates über Stephanus in solche Wut, dass sie mit den Zähnen knirschten. 55 Stephanus aber blickte zum Himmel empor, vom Heiligen Geist erfüllt; er sah Gott im Glanz seiner Herrlichkeit und Jesus an seiner rechten Seite 56 und rief: »Ich sehe den Himmel offen und den Menschensohn an der rechten Seite Gottes stehen!« 57 Als sie das hörten, schrien sie laut auf und hielten sich die Ohren zu. Alle miteinander stürzten sich auf Stephanus 58 und schleppten ihn vor die Stadt, um ihn zu steinigen. Die Zeugen legten ihre Oberkleider vor einem jungen Mann namens Saulus ab, damit er sie bewachte. 59 Während sie ihn steinigten, bekannte sich Stephanus zu Jesus, dem Herrn,* und rief: »Herr Jesus, nimm meinen Geist auf!« 60 Dann fiel er auf die Knie und rief laut: »Herr, strafe sie nicht für diese Schuld!« Mit diesen Worten starb er.