Wie eine nichtjüdische Frau nach Israel kommt und die Urahne von König David wird. Noomi und Rut
1Als Israel noch von den Richtern geführt wurde, brach einmal eine Hungersnot im Land aus. Da zog ein Mann mit seiner Frau und seinen beiden Söhnen von Bethlehem in Juda weg, um sich als Fremder in der fruchtbaren Gegend ‹im Hochland› Moabs[1] niederzulassen. (1Mo 19,36; Rut 4,17; 1Sam 22,3)2Der Mann hieß Elimelech und seine Frau Noomi. Ihre Söhne hießen Machlon und Kiljon. Sie waren Efratiter[2] und stammten aus Bethlehem in Juda. Als sie dann im Ackerland von Moab wohnten, (1Mo 35,19)3starb Elimelech, und Noomi blieb mit ihren beiden Söhnen allein zurück.4Diese heirateten moabitische Frauen, Orpa und Rut. Doch zehn Jahre später5starben auch Machlon und Kiljon, sodass die Frau ohne Mann und Söhne allein zurückblieb.6Da brach sie mit ihren Schwiegertöchtern auf, um aus dem Gebiet Moabs zurückzukehren. Sie hatte nämlich gehört, dass Jahwe sein Volk aufgesucht und mit Nahrung versorgt hatte.7Sie ging also weg von dem Ort, an dem sie gelebt hatte, und ihre beiden Schwiegertöchter kamen mit. Doch als sie nach Juda unterwegs waren,8sagte Noomi zu ihnen: „Kehrt um und geht wieder zu euren Müttern zurück! Jahwe möge euch all das Gute vergelten, das ihr den Verstorbenen und mir erwiesen habt!9Er möge euch wieder einen Mann geben und ein neues Zuhause.“ Dann küsste sie beide zum Abschied. Doch diese weinten10und sagten zu ihr: „Nein, wir wollen mit dir zu deinem Volk gehen!“11„Kehrt doch um, meine Töchter!“, entgegnete Noomi. „Warum wollt ihr mit mir gehen? Habe ich etwa noch Söhne zu erwarten, die eure Männer werden könnten?12Geht, meine Töchter, kehrt um! Ich bin zu alt, um noch einmal zu heiraten. Und selbst wenn ich noch Hoffnung hätte, ja selbst wenn ich in dieser Nacht mit einem Mann schlafen und dann Söhne zur Welt bringen würde,13wollt ihr etwa warten, bis sie groß geworden sind? Wollt ihr euch so lange zurückziehen und ohne Mann leben? Nein, meine Töchter! Ich will euch nicht die gleiche Bitternis zumuten, die Jahwe mir aufgeladen hat.“14Da weinten sie noch mehr. Dann küsste Orpa ihre Schwiegermutter und nahm Abschied, Rut aber klammerte sich an sie.15Noomi redete ihr zu: „Du siehst, deine Schwägerin kehrt heim zu ihrem Volk und ihrem Gott. Kehr doch um und mach es so wie sie!“16Aber Rut sagte: „Dränge mich nicht, dich zu verlassen. Ich gehe nicht weg von dir! Denn wohin du gehst, dahin gehe auch ich, und wo du bleibst, da bleibe auch ich. Dein Volk ist mein Volk und dein Gott ist mein Gott.17Wo du stirbst, will auch ich sterben und begraben werden. Jahwe mag mir antun, was er will, nur der Tod wird mich trennen von dir!“18Als Noomi sah, dass Rut fest entschlossen war, mit ihr zu gehen, gab sie es auf, sie zur Umkehr zu überreden.19So kamen beide miteinander nach Bethlehem. Da geriet die ganze Stadt in Bewegung, und die Frauen riefen: „Ist das nicht Noomi?“20„Nennt mich nicht mehr Noomi, die Liebliche, nennt mich Mara, die Bittere, denn der Allmächtige hat es mir sehr bitter gemacht.21Voll bin ich losgezogen und leer hat Jahwe mich zurückkehren lassen. Warum nennt ihr mich Noomi? Jahwe hat sich gegen mich gewandt, der Allmächtige hat mir übel mitgespielt.“22So kehrte Noomi mit ihrer moabitischen Schwiegertochter nach Bethlehem zurück. Dort hatte gerade die Gerstenernte begonnen.
1Vid den tid när domare regerade i Israel, blev det en svår hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda lämnade då landet tillsammans med sin hustru och sina två söner och bosatte sig i Moabs land.2Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi, och hans två söner Machlon och Kiljon. De var efratiter från Betlehem i Juda och kom till Moab för att stanna där.3Men Elimelek, Noomis man, dog i Moab och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.4Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare5dog även Machlon och Kiljon och Noomi hade nu varken make eller söner.6Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att HERREN hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd.7Så lämnade hon platsen där hon bott och hennes två svärdöttrar följde med henne på vägen tillbaka till Juda.8Hon sa till sina båda sonhustrur: ”Vänd ni tillbaka till era mödrar och deras hem! HERREN ska visa er nåd såsom ni har visat mot både mig och våra döda.9Må han också ge er trygghet med hem och make!” Sedan kysste hon dem och då började de båda att gråta.10”Nej”, sa de. ”Vi vill följa med dig till ditt folk!”11”Vänd tillbaka, mina döttrar”, svarade Noomi. ”Varför skulle ni följa mig? Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.12Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om jag skulle tänka att ännu finns det hopp för mig och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,13skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, min lott är för bitter för er, för HERREN har låtit allt detta drabba mig.”14Och så fortsatte de att gråta och Orpa kysste sin svärmor till farväl, men Rut höll sig fast vid Noomi.15”Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud”, sa Noomi till henne. ”Du borde göra likadant.”16Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig, och gå tillbaka, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud ska vara min Gud.17Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte HERREN straffa mig om något annat än döden får skilja oss åt!”18När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.19De kom alltså till Betlehem tillsammans och hela staden blev förvånad över att få se dem. ”Kan det verkligen vara Noomi?” undrade kvinnorna.20”Kalla mig inte Noomi”, sa hon till dem. ”Kalla mig i stället Mara[1], för den Väldige har låtit mig uppleva så mycket bitterhet.21Jag gick härifrån rik och HERREN har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi när HERREN har vittnat mot mig och den Väldige sänt mig sådana olyckor?”22Noomi återvände med sin moabitiska sonhustru Rut från Moab till Betlehem just när kornskörden skulle börja.