1Immer wieder hielten sich auch Zolleinnehmer und andere Leute mit schlechtem Ruf in der Nähe von Jesus auf; auch sie wollten ihn hören.2Die Pharisäer und die Gesetzeslehrer waren darüber empört. „Der nimmt Sünder auf“, sagten sie, „und isst sogar mit ihnen!“3Da erzählte Jesus ihnen folgendes Gleichnis:4„Wenn jemand von euch hundert Schafe hat und eins davon sich verirrt, lässt er dann nicht die neunundneunzig in der Steppe weitergrasen und geht dem verlorenen nach, bis er es findet?5Und wenn er es gefunden hat, trägt er es voller Freude auf seinen Schultern nach Hause.6Dann ruft er seine Freunde und Nachbarn zusammen und sagt zu ihnen: 'Freut euch mit mir! Ich habe mein verlorenes Schaf wiedergefunden!'7Ich sage euch: Im Himmel wird man sich genauso freuen. Die Freude über einen Sünder, der zu Gott umkehrt, ist größer als über neunundneunzig Gerechte, die es nicht nötig haben, umzukehren.8Oder wenn eine Frau zehn Drachmen[1] hat und eine davon verliert, zündet sie dann nicht eine Lampe an, fegt das ganze Haus und sucht in allen Ecken, bis sie die Münze wiederfindet?9Und wenn sie sie dann gefunden hat, ruft sie ihre Freundinnen und Nachbarinnen zusammen und sagt zu ihnen: 'Freut euch mit mir! Ich habe die verlorene Drachme wiedergefunden!'10Ich sage euch: Genauso freuen sich die Engel Gottes über einen Sünder, der umkehrt zu Gott.“11Jesus fuhr fort: „Ein Mann hatte zwei Söhne.12Der Jüngere sagte zu seinem Vater: 'Ich möchte schon jetzt den Teil der Erbschaft haben, der mir zusteht.' Da teilte der Vater seinen Besitz unter seine Söhne auf.[2]13Wenige Tage später hatte der Jüngere seinen ganzen Anteil zu Geld gemacht und reiste in ein fernes Land. Dort lebte er in Saus und Braus und vergeudete sein ganzes Vermögen.14Als er alles ausgegeben hatte, brach in jenem Land eine große Hungersnot aus, und es ging ihm schlecht.15Da ging er zu einem Bürger jenes Landes und drängte sich ihm auf. Der schickte ihn zum Schweinehüten aufs Feld.16Gern hätte er seinen Hunger mit den Schoten[3] für die Schweine gestillt. Aber er bekam nichts davon.17Jetzt kam er zur Besinnung. 'Alle Tagelöhner meines Vaters haben mehr als genug zu essen', sagte er sich, 'aber ich komme hier vor Hunger um.18Ich will mich aufraffen und zu meinem Vater gehen. Dann werde ich ihm sagen: Vater, ich habe mich versündigt gegen den Himmel und auch gegen dich.19Ich bin es nicht mehr wert, dein Sohn genannt zu werden. Mach mich doch zu einem deiner Tagelöhner!'20So machte er sich auf den Weg zu seinem Vater. Er war noch weit entfernt, als der Vater ihn kommen sah. Das bewegte sein Herz, er lief seinem Sohn entgegen, fiel ihm um den Hals und küsste ihn.21Vater', sagte der Sohn, 'ich habe mich gegen den Himmel versündigt und auch gegen dich; ich bin es nicht mehr wert, dein Sohn genannt zu werden.'22Doch der Vater befahl seinen Dienern: 'Bringt schnell das beste Gewand heraus und zieht es ihm an! Steckt ihm einen Ring an den Finger und bringt ihm ein Paar Sandalen!23Holt das Mastkalb und schlachtet es! Wir wollen ein Fest feiern und uns freuen.24Denn dieser mein Sohn war tot und ist ins Leben zurückgekehrt. Er war verloren und ist wiedergefunden worden.' Dann begannen sie zu feiern.25Der ältere Sohn war noch auf dem Feld. Als er zurückkam, hörte er schon von weitem Musik und Reigentanz.26Er rief einen Diener herzu und erkundigte sich, was das sei.27Dein Bruder ist zurückgekommen', sagte dieser, 'und dein Vater hat das gemästete Kalb schlachten lassen, weil er ihn gesund wiederhat.'28Da wurde der ältere Sohn zornig und wollte nicht hineingehen. Sein Vater kam heraus und redete ihm zu.29Doch er hielt seinem Vater vor: 'So viele Jahre habe ich wie ein Sklave für dich geschuftet und mich nie deinen Anordnungen widersetzt. Aber mir hast du nie auch nur einen Ziegenbock gegeben, dass ich mit meinen Freunden hätte feiern können.30Und nun kommt der da zurück, dein Sohn, der dein Geld mit Huren durchgebracht hat, und du schlachtest ihm gleich das Mastkalb!'31Aber Kind', sagte der Vater zu ihm, 'du bist doch immer bei mir, und alles, was mir gehört, gehört auch dir!32Jetzt mussten wir doch feiern und uns freuen! Denn dein Bruder war tot und ist ins Leben zurückgekommen, er war verloren und ist nun wiedergefunden.'“
1Alla tullindrivare och andra syndare kom för att lyssna till Jesus.2Detta retade fariseerna och de skriftlärda, som kritiserade Jesus för att han umgicks med syndare, och till och med åt med dem.3Då berättade Jesus en liknelse för dem:4”Om någon av er har hundra får och upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de nittionio andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det?5När han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar.6Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.7Jag säger er att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder om, än över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om.
Liknelsen om det borttappade myntet
8Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det?9Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade?10På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder om.”
Liknelsen om sonen som lämnade sin far
11Jesus sa: ”En man hade två söner.12Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.13Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar.14Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd.15Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin.16Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något.17Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl!18Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig.19Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’20Och så gick han tillbaka hem till sin far. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.21Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’22Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter!23Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest.24För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen.25Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. När han nu närmade sig huset, hörde han ljudet av musik och dans.26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad det var man firade.27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat gödkalven för att fira att han har kommit hem välbehållen.’28Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick därför ut och försökte övertala honom,29men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner.30Men nu när denne din son kommer hem, slösaren, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, då firar du det med att slakta gödkalven!’31’Mitt barn’, sa fadern till honom, ’du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt.32Men nu måste vi vara glada och fira detta, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ ”