1Job ber om tröst och uppmuntran Då svarade Job:2Jag har hört allt det här förut. Ni är eländiga tröstare allihop.3Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret? Vad är det som får dig att fortsätta?4Men kanske skulle jag tala som ni om våra roller var ombytta, komma med långa utläggningar och skaka på huvudet åt er.5Jag skulle dock uppmuntra er, trösta, försöka ge lindring.6Men hur mycket jag än talar, lindras inte min smärta. Om jag tiger, släpper den inte.7Han har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.[1]8Du har bundit mig – och det vittnar mot mig. Min magra gestalt anklagar mig.9Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och sänder hätska blickar mot mig.10De har öppnat sin mun mot mig i hån. De slår mig på kinden och sammangaddar sig mot mig.11Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga, kastat mig i de ondas hand.12Jag levde lugnt och stilla, men han bröt ner mig. Han tog mig i nackskinnet och krossade mig och gjorde mig till sin måltavla.13Hans bågskyttar omger mig, och genomborrar skoningslöst mina njurar, så att min galla rinner ut på marken.14Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.15Jag har sytt säcktyg för min hud och sänker ner mitt ansikte[2] i stoftet.16Mitt ansikte är rött av gråt, och runt mina ögon finns en djup skugga.17Ändå är mina händer fria från våld och min bön ren.18Du jord, täck inte över mitt blod! Låt mitt rop aldrig läggas till vila.19Redan nu har jag mitt vittne i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.20Mina vänner gör mig till åtlöje,[3] mitt öga fäller tårar inför Gud.21Han vädjar för en människa inför Gud, som ett människobarn vädjar för sin nästa.22Om bara några år ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.
Hiob 16
Nya Levande Bibeln
Job ber om tröst och uppmuntran
1Då svarade Job:2"Jag har hört allt det här förut. Så dåliga ni är på att trösta mig.3Ska ni aldrig sluta upp med ert pladder? Vad är det som får er att fortsätta?4Men kanske jag hade gjort detsamma om våra roller varit ombytta. Jag skulle ha kunnat spy ut min kritik mot er och skaka på huvudet åt er!5Nej, så är det inte! Jag skulle uppmuntra, trösta och hjälpa er. Jag skulle försöka lindra er sorg.6Men nu får jag ha min egen sorg kvar, hur mycket jag än försvarar mig. Inte heller hjälper det om jag vägrar att tala,7för Gud har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.8Jag är bara skinn och ben - som ett bevis på min synd, säger ni.9Gud hatar mig och sliter sönder min kropp i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och väntar på att utsläcka det lilla liv som finns kvar i mig.10Mina 'tröstare' har öppnat sina glupande käftar för att sluka mig. De slår mig på kinden. Ovännerna sammangaddar sig mot mig.11Gud har överlämnat mig åt syndare, i de ogudaktigas hand.12Jag levde lugnt och stilla, tills han bröt ner mig. Han har tagit mig i nackskinnet och krossat mig i stycken och sedan hängt upp mig som sin måltavla.13Hans bågskyttar omger mig, och de låter sina pilar vina, så att marken blir våt av blodet från mina sår.14Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.15Här sitter jag i mitt säcktyg med ansiktet i smutsen.16Mina ögon är röda av gråt, och döden har märkt mina ögonlock.17Ändå är jag oskyldig och min bön uppriktig.18Du jord, sug inte upp mitt blod! Låt det protestera å mina vägnar.19Redan nu har jag ett vittne till min oskuld där i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.20Mina vänner gör mig till åtlöje, men jag utgjuter mina tårar inför Gud21och ber att han ska lyssna till mig, som vän vädjar till vän.22Snart ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.