1Människan, av kvinna född, lever ett kort liv, fyllt av bekymmer.2Hon växer som en blomma, vissnar och försvinner som en flyende skugga.3Och en sådan stirrar du på och kräver räkenskap av!4Vem kan begära renhet av en som är oren? Ingen![1]5Du har ju bestämt människans dagar och antal månader, satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida.6Vänd då bort din blick från henne, låt henne vara ifred och unna henne lite ro innan hennes dagar är över som en daglönares!7Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, kan det växa upp igen och skjuta nya skott.8Även om dess rötter åldras i jorden och dess stubbe tynar bort,9kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta så fort det får en aning vatten.10Men när en människa dör, när hon ger upp andan och blir liggande – var är hon då?11Som vattnet försvinner från havet, och som en flod sinar och torkar ut,12så lägger sig en människa ner och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn.13Om du ändå ville gömma mig i dödsriket och dölja mig tills din vrede har gått över, bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!14Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar, fram till dess att min avlösning kom.15Då skulle du kalla på mig, och jag skulle svara. Du skulle längta efter den du skapat.16Du räknar mina steg, men inte mina synder.17Mina överträdelser ligger förseglade i en pung, och du täcker över min synd.18Bergen vittrar sönder och rasar, klippan förflyttar sig från sin plats.19Så som vattnet mal stenen till sand och vattenströmmarna sköljer bort jorden, så utplånar du människans hopp.20Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Du förändrar hennes utseende, och sedan skickar du bort henne.21Om hennes söner blir hedrade får hon aldrig veta, om de blir ringa ser hon det inte.22Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin själ.
1Vad svag människan är, och hur kort är inte hennes liv, fyllt av bekymmer!2Hon blomstrar så vackert för ett ögonblick, sedan vissnar hon. Som skuggan från ett snabbt passerande moln försvinner hon.3Måste du vara så sträng mot svaga människovarelser och kräva räkenskap av dem?4Hur kan du begära renhet hos en som är född i orenhet?5Du har gett människan ett så kort liv, ett bestämt antal månader är allt du gett henne! Inte en stund längre, verkar det.6Kan du då inte låta henne få leva lite i fred? Vänd bort din blick från henne och unna henne lite ro, innan hon dör!7Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, skjuter det skott, och nya grenar växer upp.8-9Även om dess rot har varit länge i jorden och dess stubbe tynat bort, kan det spira och knoppas igen som en ny planta, bara det får vatten.10Men när en människa dör och begravs, vart tar hon då vägen?11-12Som vattnet dunstar bort från en sjö, och som en flod torkar ut, så lägger sig en människa ner för att dö och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn.13Om du ändå ville gömma mig i döden och glömma bort mig tills din vrede har gått över. Men jag önskar att du någon gång skulle komma ihåg mig igen!14Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Den frågan ger mig hopp, så att jag i all min ångest kan vänta mig något nytt av döden!15Då skulle du kalla på mig och jag skulle komma. Du skulle längta efter din skapelse.16Då kommer du att räkna mina dagar, men inte mina synder.17Mina överträdelser kommer att samlas ihop, och du kommer att gömma dem för alltid.18-19Bergen vittrar sönder och försvinner. Vattnet mal stenen till sand. Vattenströmmarna sköljer bort den goda jorden. På samma sätt är det med människan, allt hennes hopp utplånas.20-21Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Hon åldras och sedan skickar du bort henne. Hon får aldrig veta om hennes söner blir hedrade som stora män eller om de blir föraktade och möter besvikelser.22Bara sorg och smärta väntar henne."