2.Samuel 15 | Neue evangelistische Übersetzung nuBibeln

2.Samuel 15 | Neue evangelistische Übersetzung

Abschaloms Aufstand beginnt

1 Einige Zeit später schaffte sich Abschalom Wagen und Pferde an und eine fünfzig Mann starke Leibwache. 2 Jeden Morgen stand er zeitig auf und stellte sich neben den Torweg. Wer einen Streitfall hatte und damit zum König ging, um Recht zu bekommen, kam hier vorbei. Abschalom sprach jeden von ihnen an und fragte: „Aus welcher Stadt bist du?“ Wenn der dann erwiderte: „Dein Diener kommt aus einem der Stämme Israels“, 3 sagte Abschalom zu ihm: „Deine Sache ist gut und recht, aber du hast niemand beim König, der dich anhört.“ 4 Dann fügte er hinzu: „Wenn man doch mich als Richter im Land einsetzen würde! Zu mir könnte jeder kommen, der einen Streitfall oder eine Rechtssache hat. Ich würde ihm zum Recht verhelfen.“ 5 Und wenn jemand zu ihm kam, um sich vor ihm niederzuwerfen, zog er ihn an sich und küsste ihn. 6 So machte es Abschalom bei allen Israeliten, die zum König kamen, um ihr Recht zu suchen. Auf diese Weise stahl er dem König das Herz der Männer von Israel. 7 Nach vier* Jahren sagte Abschalom zum König: „Ich möchte nach Hebron gehen und das Gelübde einlösen, das ich Jahwe gegeben habe. 8 Denn als dein Diener noch in Geschur in Syrien war, habe ich gelobt: 'Wenn Jahwe mich wirklich nach Jerusalem zurückbringt, dann will ich ihm das abdienen.'“ 9 „Geh in Frieden“, sagte der König zu ihm. Darauf ging Abschalom nach Hebron. 10 Von dort aus schickte er Geheimboten in alle Stämme Israels und ließ sagen: „Sobald ihr das Signalhorn hört, ruft: 'Abschalom ist in Hebron König geworden!'“ 11 Zweihundert Mann aus Jerusalem begleiteten Abschalom. Sie waren als Festgäste eingeladen worden und gingen arglos mit. Von der ganzen Sache wussten sie nichts. 12 Abschalom ließ auch Ahitofel,* den Berater Davids, aus dessen Stadt Gilo* kommen. Als er nun die Tiere zum Opferfest schlachten ließ, wurde die Verschwörung sehr stark und das Volk bei Abschalom immer zahlreicher.

Davids Flucht aus Jerusalem

13 Als ein Bote zu David kam und meldete: „Das Herz der Männer Israels gehört Abschalom!“, 14 sagte David zu seinen Gefolgsleuten in Jerusalem: „Los, wir müssen fliehen! Es gibt keine andere Rettung vor Abschalom. Beeilt euch wegzukommen, bevor er hier ist! Wenn er uns einholt, wird er Unheil über uns bringen und ein Blutbad in der Stadt anrichten.“ 15 Die Gefolgsleute des Königs erwiderten: „Unser Herr und König entscheidet, wir folgen.“ 16 So zog der König mit seiner ganzen Familie und seinem Gefolge aus der Stadt. Nur zehn Nebenfrauen ließ er zurück. Sie sollten sich um den Palast kümmern. 17 Beim letzten Haus machte der König mit seinem Gefolge Halt 18 und ließ alle seine Leute an sich vorüberziehen: seine Leibgarde und auch die 600 Mann, die ihm aus Gat gefolgt waren. 19 Da sagte der König zu Ittai, ihrem Anführer: „Warum willst du mit uns ziehen? Kehr um und schließ dich dem neuen König an. Du warst ja als Fremder bei uns und bist sogar aus deinem Heimatort verbannt. 20 Gestern erst bist du gekommen und heute sollte ich dich schon wieder aufscheuchen, dass du mit uns ziehst? Ich muss gehen, wohin ich eben gehe. Aber du, kehr um und nimm auch deine Landsleute mit. Erweise ihnen Güte und Treue!“ 21 Aber Ittai erwiderte dem König: „So wahr Jahwe lebt und mein Herr und König lebt: Dort, wo mein Herr und König sein wird, werde auch ich sein, im Leben oder im Tod!“ 22 Da sagte David zu Ittai: „Dann komm und zieh weiter!“ So zogen Ittai und seine Männer mit ihrem ganzen Tross am König vorbei. 23 Alle, die zurückblieben, weinten laut, als der König mit der ganzen Truppe den Kidronbach überquerte und den Weg in die Wüste einschlug. 24 Und dann war auch Zadok* da und mit ihm alle Leviten, die die Bundeslade trugen. Sie setzten sie ab, und Abjatar* ließ Opferrauch aufsteigen, bis alle Kämpfer aus der Stadt vorbeigezogen waren. 25 Dann sagte der König zu Zadok: „Bring die Lade Gottes wieder in die Stadt. Wenn Jahwe mir gnädig ist, wird er mich zurückbringen und mich sie und ihre Stätte wiedersehen lassen. 26 Wenn er aber sagt: 'Ich habe kein Gefallen mehr an dir!' – hier bin ich, er soll mit mir machen, was er für gut hält.“ 27 Der König fügte noch hinzu: „Ich lasse dich als Beobachter hier. Kehrt in Frieden in die Stadt zurück, du und dein Sohn Ahimaaz und auch Abjatar mit seinem Sohn Jonatan. 28 Ich werde an den Jordanfurten zur Wüste hin warten, bis eine Botschaft von euch kommt, die mir Nachricht gibt.“ 29 So brachten Zadok und Abjatar die Lade Gottes nach Jerusalem zurück und blieben dort. 30 David aber stieg weinend den Ölberg hinauf. Er ging barfuß und hatte sein Gesicht verhüllt. Auch alle, die bei ihm waren, hatten ihr Gesicht verhüllt und weinten. 31 Währenddessen meldete man David: „Auch Ahitofel ist unter den Verschwörern bei Abschalom.“ Da sagte David: „O Jahwe, mach doch den Rat Ahitofels zunichte!“ 32 Als David oben an der Stelle angekommen war, wo man sich vor Gott niederwirft, kam ihm der Arkiter* Huschai entgegen. Er hatte sein Gewand eingerissen und sich Erde auf den Kopf gestreut. 33 David sagte zu ihm: „Wenn du mit mir ziehst, würdest du mir nur zur Last fallen. 34 Wenn du aber in die Stadt zurückkehrst, kannst du mir den Rat Ahitofels zunichtemachen. Sag einfach zu Abschalom: 'Ich will dir dienen, mein König! So, wie ich früher deinem Vater gedient habe, will ich nun auch dir dienen.' 35 Auch die Priester Zadok und Abjatar sind auf deiner Seite. Teile ihnen alles mit, was du aus dem Königspalast in Erfahrung bringen kannst. 36 Sie haben nämlich ihre beiden Söhne dort bei sich, Zadok den Ahimaaz und Abjatar seinen Jonathan. Die können mir alles überbringen, was du gehört hast.“ 37 So kam Davids Freund Huschai in die Stadt, als Abschalom gerade in Jerusalem einzog.
nuBibeln

Absaloms uppror

Absalom konspirerar mot David

1 Så småningom skaffade sig Absalom vagn och hästar och femtio män som skulle springa framför honom. 2 Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom som hade en rättssak att framlägga för kungen, kallade Absalom på honom och frågade varifrån han kom och när mannen svarade att han kom från den eller den stammen i Israel, 3 brukade Absalom säga: ”Du har rätt i det här fallet. Men hos kungen finner du ingen som vill lyssna till detta. 4 Allt skulle bli bättre om jag fick vara domare i landet! Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig och jag skulle skipa rättvisa!” 5 När någon kom fram och ville buga sig för Absalom, hjälpte han i stället upp honom och hälsade honom med en kyss. 6 Så gjorde Absalom med alla israeliter som sökte kungen i något rättsligt ärende. På så sätt vann han hela folkets hjärta. 7 När fyra* år hade gått, sa Absalom till kungen: ”Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan infria ett löfte som jag gett HERREN! 8 När jag var i Geshur i Aram, lovade jag HERREN att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom.” 9 Kungen svarade honom: ”Gå i frid!” Och då for Absalom till Hebron. 10 Men samtidigt sände han i hemlighet bud till samtliga stammar i Israel att så snart de hörde hornsignalen, skulle de ropa: ”Absalom har blivit kung i Hebron!” 11 Absalom hade också med sig 200 män från Jerusalem som han inbjudit, men dessa kände inte till hans avsikter. 12 Under tiden som han offrade, skickade han även bud efter Achitofel, Davids rådgivare som bodde i Gilo. Sammansvärjningen blev allt starkare och Absaloms anhängare allt fler.

David flyr för Absalom

13 En budbärare kom till David och berättade: ”Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!” 14 ”Vi måste omedelbart fly för det är vår enda räddning undan Absalom!” sa David till alla sina ämbetsmän i Jerusalem. ”Skynda er, annars hinner han hit och förgör oss och slår staden med svärd!” 15 ”Vi, dina tjänare, står på din sida”, svarade de. ”Gör det som du tycker är bäst!” 16 Kungen och hans familj gav sig genast iväg. De enda som han lämnade kvar var tio bihustrur som skulle sköta om palatset. 17 Så drog alltså kungen ut med sitt folk. Men de stannade vid ett hus en bit därifrån. 18 Alla hans tjänare gick förbi honom, liksom keretéerna och peletéerna och de 600 som hade kommit med honom från Gat.* 19 Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. 20 Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!” 21 Ittaj svarade: ”Så sant HERREN lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” 22 Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida. 23 Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. 24 Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade* tills alla hade kommit ut ur staden. 25 Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om HERREN ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. 26 Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.” 27 Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! 28 Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.” 29 Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där. 30 David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. 31 Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”HERRE, låt Achitofel ge dåraktiga råd!” 32 När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe HERREN, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet. 33 David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. 34 Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. 35 Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! 36 De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!” 37 Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.