1David flüchtete aus der Prophetensiedlung von Rama und kam zu Jonatan. „Was habe ich nur getan?“, fragte er ihn. „Was ist meine Schuld? Was wirft dein Vater mir vor, dass er mich umbringen will?“2„Das wird auf keinen Fall geschehen“, erwiderte Jonatan. „Du wirst nicht sterben. Sieh doch, mein Vater sagt mir immer, was er vorhat, Großes und auch Kleines. Warum sollte mein Vater ausgerechnet diese Sache vor mir verheimlichen? Es ist nicht so, wie du denkst!“3Doch David widersprach: „Dein Vater weiß genau, dass ich deine Gunst gewonnen habe. Deshalb denkt er: 'Jonatan soll das nicht wissen, denn es könnte ihn schmerzen.' So wahr Jahwe lebt und so gewiss du lebst: Es war nur ein Schritt zwischen mir und dem Tod!“4Jonatan fragte: „Was willst du? Was kann ich für dich tun?“5Da sagte David: „Morgen ist Neumondtag, da erwartet mich der König eigentlich an seinem Tisch. Lass mich gehen, dass ich mich in der Umgebung bis übermorgen Abend verstecke.6Sollte dein Vater mich vermissen, dann sag zu ihm: 'David hat mich dringend gebeten, in seine Vaterstadt Bethlehem gehen zu dürfen. Dort wird für seine ganze Familie das jährliche Opferfest gefeiert.'7Wenn dein Vater sagt: 'Es ist gut', dann droht mir keine Gefahr. Wenn er aber zornig wird, weißt du, dass er Böses beschlossen hat.8Erweise deinem Diener doch diese Gunst! Denn du hast deinen Diener in einen Bund Jahwes mit dir treten lassen. Wenn ich aber wirklich schuldig bin, dann töte du mich! Warum willst du mich erst deinem Vater ausliefern?“9Jonatan erwiderte: „Wie kannst du mir so etwas nur zutrauen? Warum sollte ich es dir nicht sagen, wenn ich sicher weiß, dass mein Vater dir Böses antun will?“10„Und wer wird mir die Nachricht bringen, wenn dein Vater dir eine harte Antwort gibt?“, fragte David.11„Komm, wir gehen nach draußen“, sagte Jonatan zu ihm. Während sie miteinander gingen,12sagte er: „Vor Jahwe, dem Gott Israels, verspreche ich dir: Ich werde meinen Vater morgen oder übermorgen um diese Zeit aushorchen. Wenn ich feststelle, dass es gut um David steht und ich dir keine Nachricht schicken sollte,13dann möge Jahwe mir dies und jenes antun! Wenn mein Vater aber wirklich deinen Tod beschlossen hat, dann werde ich es dir persönlich mitteilen und dich ziehen lassen, damit du dich in Sicherheit bringen kannst. Und Jahwe möge mit dir sein, wie er mit meinem Vater gewesen ist.14Und nicht wahr, solange ich lebe, wirst du mich die Güte Jahwes spüren lassen, dass ich nicht sterben muss!15Entziehe auch meiner Familie niemals deine Gunst, auch dann nicht, wenn Jahwe die Feinde Davids Mann für Mann beseitigen wird.“16So schloss Jonatan einen Bund mit David und seiner Familie. Er sagte: „Möge Jahwe Davids Feinde zur Rechenschaft ziehen!“17Jonatan ließ nun auch David bei seiner Liebe zu ihm schwören, denn er liebte ihn wie sein eigenes Leben.18Dann sagte Jonatan zu David: „Morgen am Neumondtag wird man dich vermissen, weil dein Platz leer bleibt.19Warte bis übermorgen und komm dann schnell herunter an die Stelle, wo du dich schon einmal* versteckt hast, und bleib bei dem Steinhaufen dort.20Ich werde drei Pfeile nach dieser Seite schießen und so tun, als wollte ich ein Ziel treffen.21Dann werde ich den Jungen schicken, die Pfeile zu suchen. Wenn ich ihm dann nachrufe: 'Pass auf, die Pfeile liegen näher bei mir!', dann kannst du hervorkommen, denn es steht gut um dich. Du bist nicht in Gefahr, so wahr Jahwe lebt.22Wenn ich aber zu dem Jungen sage: 'Pass auf! Die Pfeile liegen weiter weg!', dann geh, denn Jahwe schickt dich weg!23Für das, was wir miteinander geredet haben, soll Jahwe für alle Zeiten Zeuge zwischen mir und dir sein!“24David versteckte sich im Gelände. Am Neumondtag setzte sich der König an die Festtafel.25Er saß auf seinem Platz an der Wand, wo er sich immer hinsetzte. Als Jonatan einmal aufstand, saß nur noch Abner an der Seite Sauls. Davids Platz blieb leer.26Saul sagte an diesem Tag nichts, denn er dachte: „Es wird etwas vorgefallen sein, dass er den Reinheitsvorschriften nicht genügen kann.“27Als aber der Platz auch am zweiten Festtag leer war, fragte er Jonatan: „Warum ist der Sohn Isais gestern und heute nicht zum Essen gekommen?“28Jonatan erwiderte: „David hat mich dringend gebeten, nach Bethlehem gehen zu dürfen.29Er sagte: 'Lass mich doch gehen! Wir haben ein Opferfest für die ganze Familie in der Stadt, und mein Bruder hat darauf bestanden, dass ich komme. Wenn ich deine Gunst gefunden habe, dann lass mich doch gehen, dass ich meine Brüder wiedersehe!' Deshalb ist er nicht zum Tisch des Königs gekommen.“30Da packte Saul der Zorn und er schrie Jonatan an: „Du elender Bastard!* Denkst du ich weiß nicht, dass du zu diesem Sohn Isais hältst zu deiner Schande und zur Scham und Schande deiner Mutter!31Denn solange der Sohn Isais lebt, wirst du ganz sicher keinen Bestand haben, weder du noch dein Königtum. Schick also hin und lass ihn zu mir bringen; er ist ein Kind des Todes!“32Doch Jonatan erwiderte seinem Vater: „Warum soll er sterben? Was hat er denn getan?“33Da schleuderte Saul den Speer nach ihm. Er wollte ihn durchbohren. Nun wusste Jonatan, dass sein Vater fest entschlossen war, David zu töten.34Glühend vor Zorn stand er vom Tisch auf und aß an diesem zweiten Tag des Neumondfestes keinen Bissen mehr. Er war traurig wegen David, und es tat ihm weh, dass sein Vater ihn so beschimpft hatte.35Am nächsten Morgen ging Jonatan mit einem jungen Diener zu der Stelle, wo er sich mit David verabredet hatte.36Er sagte zu dem Jungen: „Lauf und such die Pfeile, die ich abschieße!“ Während der Junge loslief, schoss er den Pfeil über ihn hinweg.37Als er an die Stelle kam, wo der Pfeil niedergegangen war, rief Jonatan ihm nach: „Liegt der Pfeil nicht noch weiter von dir weg?38Los, beeile dich und bleib nicht stehen!“ Der Junge hob den Pfeil auf und brachte ihn zu seinem Herrn zurück.39Er wusste aber von nichts, nur Jonatan und David wussten um die Sache.40Dann gab Jonatan dem Jungen seine Waffen und sagte: „Geh, bring sie in die Stadt!“41Als er gegangen war, erhob sich David neben dem Steinhaufen. Er kniete sich vor Jonatan hin und beugte sich dreimal zur Erde nieder. Dann küssten sie einander und weinten einer über den anderen. David weinte immer noch heftig,
nuBibeln
Jonatan räddar Davids liv
1David flydde nu från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan. ”Vad har jag gjort?” undrade han. ”Varför är din far ute efter mitt liv?”2”Nej!” svarade Jonatan. ”Du ska inte dö! Han berättar allt för mig, både stort och smått. Han skulle aldrig dölja en sådan sak för mig. Det måste vara ett missförstånd!”3David försäkrade då med ed: ”Din far känner mycket väl till att du är välvilligt inställd till mig och därför har han sagt till sig själv: ’Jag ska inte berätta det för Jonatan, så slipper han oroa sig i onödan.’ Men så sant HERREN lever och du själv lever, jag bara är ett steg från döden!”4”Säg vad du vill att jag ska göra för dig, så gör jag det”, sa Jonatan.5David svarade: ”I morgon börjar nymånadsfesten. Då brukar jag alltid äta tillsammans med kungen, men i morgon tänker jag gömma mig ute på fälten och hålla mig där till i övermorgon kväll.6Om din far frågar var jag är, så säg att jag bad dig om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.7Om han då säger: ’Jaså, på det sättet’, då vet du att allt är väl. Men om han blir arg, då vet du att han planerar att döda mig.8Gör detta för mig, din tjänare – vi har ju ingått förbund inför HERREN, du och jag. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat, men överlämna mig inte till din far!”9”Naturligtvis inte!” svarade Jonatan. ”Det förstår du väl att jag tänker berätta för dig om jag märker att min far planerar att röja dig ur vägen!”10Då frågade David: ”Men hur ska jag få veta om din far ger dig ett hårt svar?”11”Kom med mig ut på fälten”, svarade Jonatan. Och så gick de ut tillsammans12och där sa Jonatan till David: ”Jag lovar inför HERREN, Israels Gud, att jag vid så här dags i morgon eller övermorgon ska ta reda på vad min far tänker om dig och genast låta dig veta det!13Om han verkligen vill skada dig, får HERREN straffa mig om jag inte berättar det för dig, så att du kan fly och överleva. Ja, HERREN ska vara med dig på samma sätt som han varit med min far!14Visa HERRENS godhet mot mig så länge jag lever, så att jag inte dödas*15och sedan också mot min släkt efter det att HERREN har utplånat alla Davids fiender från jorden!”16Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”HERREN ska ställa Davids fiender till svars.”17Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv.18Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom.19I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.20Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål.21Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant HERREN lever.22Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att HERREN sänder dig härifrån omedelbart.23Må HERREN vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.”24David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta.25Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom.26Saul sa ingenting om det den dagen – han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren*.27Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?”28Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem.29Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.”30Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor?31Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!”32”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?”33Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David.34Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David.35Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig.36”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.” Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom.37När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort,38skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre,39men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste.40Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.41Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest.42Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i HERRENS namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.”43Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.