1Als es nun mit Davids Leben zu Ende ging, gab er seinem Sohn Salomo folgende Weisungen:2„Ich gehe nun den Weg alles Irdischen. Sei stark und erweise dich als Mann!3Halte dich an das, was Jahwe, dein Gott, von dir will. Geh auf seinen Wegen und beachte seine Ordnungen und Gebote, seine Anweisungen und Verordnungen wie sie im Gesetz Moses aufgeschrieben sind. Dann wirst du in allem Erfolg haben, was du auch planst und unternimmst.4Dann wird auch Jahwe sein Versprechen halten, das er mir gegeben hat. Er sagte: 'Wenn deine Söhne auf ihren Weg achten und wahrhaftig mit ganzem Herzen und ganzer Seele vor mir leben, dann wird es dir nie an einem Nachkommen auf dem Thron Israels fehlen.'5Noch etwas: Du weißt selbst, was mir Joab Ben-Zeruja angetan hat. Er hat die beiden Heerführer Israels Abner Ben-Ner und Amasa Ben-Jeter kaltblütig umgebracht. So hat er Kriegsblut auf den Frieden gegossen und sich selbst mit dem Blut an Gürtel und Schuhen besudelt.6Sorge in deiner Weisheit dafür, dass sein graues Haar nicht in Frieden zu den Toten kommt!7Doch die Söhne des Barsillai aus Gilead* sollst du freundlich behandeln. Sie sollen mit zu denen gehören, die an deinem Tisch essen, denn sie haben auch mich versorgt, als ich vor deinem Bruder Abschalom fliehen musste.8Da ist auch noch Schimi Ben-Gera, der Benjaminit aus Bahurim.* Das ist der, der mich damals, als ich nach Mahanajim* ging, böse verflucht hat. Doch ist er mir dann an den Jordan entgegengekommen, und ich habe ihm bei Jahwe geschworen, dass ich ihn nicht töten lasse.9Aber jetzt muss er seine Strafe bekommen. Du bist ein kluger Mann und weißt, was du mit ihm tun musst. Sorge dafür, dass sein graues Haar blutig zu den Toten kommt!“10Bald darauf starb David und wurde in der Davidsstadt* beigesetzt.11Vierzig Jahre lang war er König über Israel, sieben Jahre in Hebron und dreiunddreißig in Jerusalem.12Salomo saß nun auf dem Thron seines Vaters David und hatte die Herrschaft fest in der Hand.
Salomos erste Maßnahmen
13Eines Tages kam Adonija Ben-Haggit zu Salomos Mutter Batseba. „Kommst du in Frieden?“, fragte sie ihn. „Ja, Schalom“, erwiderte er,*14„ich habe nur eine Bitte an dich.“ – „Sprich!“, erwiderte sie.15Da sagte er: „Du weißt, dass eigentlich mir das Königtum zustand. Ganz Israel erwartete, dass ich König würde. Aber nun kam es anders, und das Königtum ist meinem Bruder zugefallen. Jahwe hatte es eben für ihn bestimmt.16Jetzt habe ich nur eine einzige Bitte; schlag sie mir nicht ab!“ – „Sprich!“, erwiderte sie.17Da begann er: „Rede doch mit König Salomo, dich wird er nicht abweisen. Bitte ihn, mir Abischag aus Schunem zur Frau zu geben.“18„Gut“, sagte Batseba, „ich will mit dem König reden.“19Als Batseba zu König Salomo hineinging, um wegen Adonija mit ihm zu reden, stand der König auf und verneigte sich tief vor ihr. Dann setzte er sich wieder auf seinen Thron und ließ auch einen Thron für die Königsmutter aufstellen. So saß sie an seiner rechten Seite.20„Ich habe nur eine einzige kleine Bitte an dich“, sagte sie, „schlag sie mir nicht ab!“ – „Sprich nur, Mutter“, sagte der König, „ich werde dir nichts abschlagen.“21Sie sagte: „Man könnte doch Abischag von Schunem deinem Bruder Adonija zur Frau geben.“22Da erwiderte König Salomo seiner Mutter: „Warum bittest du für Adonija nur um Abischag von Schunem? Fordere doch gleich das Königtum für ihn, er ist schließlich mein älterer Bruder!* Auch der Priester Abjatar und Joab Ben-Zeruja hätten sicher nichts dagegen.“23Dann schwor er bei Jahwe: „Gott soll mich strafen, wenn Adonija dieses Ansinnen nicht mit seinem Leben büßt!24So wahr Jahwe lebt, der mich als König bestätigt und auf den Thron meines Vaters David gesetzt hat, der sein Wort gehalten und auch meinen Nachkommen das Königtum zugesagt hat: Noch heute muss Adonija sterben!“25König Salomo beauftragte Benaja Ben-Jojada damit. Der stach ihn nieder. So starb Adonija.26Zum Priester Abjatar sagte der König: „Geh auf dein Landgut nach Anatot! Du hast zwar den Tod verdient, aber heute will ich dich nicht töten lassen, weil du die Bundeslade Jahwes, unseres Herrn, vor meinem Vater David getragen und alle Leiden mit ihm geteilt hast.“27Damit entzog Salomo Abjatar das Recht, Jahwe als Priester zu dienen. So erfüllte sich das Wort Jahwes, das er der Familie des Priesters Eli in Schilo angekündigt hatte.28Als Joab davon hörte, floh er zum Zelt Jahwes und umklammerte die Hörner des Altars. Er hatte sich zwar nicht auf die Seite Abschaloms gestellt, wohl aber auf die Adonijas.29König Salomo wurde gemeldet: „Joab ist zum Zelt Jahwes an den Altar geflohen.“ Da schickte Salomo Benaja Ben-Jojada mit dem Befehl los, Joab zu töten.30Benaja ging ins Zelt Jahwes* und sagte zu Joab: „Der König befiehlt: Verlass diesen Ort!“ – „Nein“, erwiderte dieser, „dann will ich hier sterben!“ Benaja ging zum König zurück und berichtete ihm, was Joab gesagt hatte.31„Tu, was er gesagt hat“, erwiderte der König. „Stoß ihn nieder und begrabe ihn. So nimmst du die Blutschuld von mir und der Familie meines Vaters, die Joab auf uns gebracht hat.32Jahwe wird diese Blutschuld auf ihn selbst zurückbringen. Denn er hat zwei Männer getötet, die gerechter und besser waren als er. Er hat Abner Ben-Ner, den Heerführer Israels, und Amasa Ben-Jeter, den Heerführer Judas, mit dem Schwert umgebracht, ohne dass mein Vater David davon wusste.33Diese Blutschuld soll für immer auf Joab und seinen Nachkommen lasten. Aber auf David und seinen Nachkommen, seiner Familie und seinem Thron möge immer der Frieden Jahwes ruhen.“34Da ging Benaja wieder hin und erstach Joab. Man begrub ihn auf seinem Grundstück in der Wüste.35Der König setzte dann Benaja an Joabs Stelle über das Heer und den Priester Zadok an die Stelle Abjatars.36Dann ließ der König Schimi rufen und sagte zu ihm: „Bau dir ein Haus in Jerusalem und wohne dort! Du darfst die Stadt nicht mehr verlassen.37Du sollst genau wissen: Sobald du den Bach Kidron* überquerst, musst du sterben! Dann wirst du selbst an deinem Tod schuld sein.“38„Ja, das ist gut“, erwiderte Schimi, „dein Diener wird tun, was mein Herr, der König, gesagt hat.“ So wohnte Schimi lange in Jerusalem.39Drei Jahre später jedoch entliefen ihm zwei seiner Sklaven. Sie flohen zu Achisch Ben-Maacha, dem König von Gat.* Als Schimi hörte, dass seine Sklaven in Gat waren,40sattelte er seinen Esel und ritt zu Achisch nach Gat, um seine Sklaven zu suchen. Er zog also hin und holte sie aus Gat zurück.41Man berichtete Salomo, dass Schimi von Jerusalem nach Gat geritten und wieder zurückgekehrt sei.42Da ließ der König Schimi zu sich rufen und sagte zu ihm: „Habe ich dich nicht gewarnt und dir gesagt: 'Sobald du die Stadt verlässt, musst du sterben!' Und du hast geantwortet: 'Ja, das ist gut, ich gehorche.' Ich habe dich sogar bei Jahwe schwören lassen.43Warum hast du diesen Eid gebrochen und meinen Befehl missachtet?“44Dann fuhr der König fort: „Du weißt außerdem ganz genau, was du meinem Vater David angetan hast. So wird Jahwe deine Bosheit jetzt auf dich selbst zurückbringen.45Der König Salomo aber wird gesegnet sein, und Jahwe wird dafür sorgen, dass die Königsherrschaft für alle Zeiten Davids Nachkommen gehört.“46Der König gab Benaja den Befehl, und dieser führte Schimi hinaus und erstach ihn. Nun war die Herrschaft fest in der Hand Salomos.
nuBibeln
Davids råd till Salomo
1När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo:2”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man!3Håll vad HERREN, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig.4Då ska HERREN uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel.5Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter.6Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid.7Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom.8Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför HERREN att inte döda honom med svärd.9Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.”10Sedan dog* David och han begravdes i Davids stad.11Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem.12Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst.
Salomo undanröjer oppositionen
13En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han.14”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon.15”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så HERREN ville ha det.16Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!” ”Vad vill du?” frågade hon.17”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han.18”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba.19Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol* åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida.20”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.”21”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon.22Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.”23Kung Salomo svor då en ed inför HERREN: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran!24Så sant HERREN lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!”25Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog.26Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju HERRENS ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.”27Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som HERRENS präst och på så sätt gick HERRENS ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse.28När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till HERRENS tält och grep tag om altarets horn.29När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till HERRENS tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också.30Benaja gick in i HERRENS tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så.31”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit.32HERREN ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv.33Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska HERREN ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.”34Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark* i öknen.35Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar.36Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans.37Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.”38”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem.39Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat,40sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat.41När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem,42kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid HERREN och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde.43Varför har du då inte hållit eden vid HERREN och lytt min befallning?”44Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! HERREN ska nu hämnas din ondska på dig,45men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför HERREN för all framtid!”46På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom. Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.