Micha 7 | nuBibeln

Landets förfall

1 Ve mig! Jag är som fruktplockare och druvskördare efter skördetiden: Inte en druvklase finns att äta och inte ett enda efterlängtat fikon. 2 De fromma har försvunnit från landet, och ingen ärlig människa finns kvar. Alla ligger de på lur för att mörda och fånga någon annan i sina nät. 3 Med båda händerna är de beredda att begå onda gärningar, fursten vill ha gåvor och domaren tar mutor, den mäktige dikterar vad han önskar. På det viset blir allting förvridet.* 4 Den bäste bland dem är som ett törnsnår, och den ärligaste bland dem som en taggig häck. Den dag som dina väktare förutsagt är inne, dagen då Gud ska besöka dig, och förvirring drabbar folket. 5 Lita inte på din nästa, förtrösta inte på en vän, var försiktig med vad du säger till kvinnan i din famn! 6 Sonen föraktar sin far, dottern sätter sig upp mot sin mor och sonhustrun mot sin svärmor, och en man ska finna fiender i sitt eget hus. 7 Men jag vill se upp till HERREN och vänta på min frälsnings Gud. Min Gud ska höra mig.

Israel reser sig

8 Gläds inte över mig, min fiende, för även om jag har fallit ska jag resa mig igen. När jag sitter i mörkret ska HERREN vara mitt ljus. 9 Jag har syndat mot HERREN och måste uthärda hans vrede till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han ska föra mig ut i ljuset, och jag ska få se hans rättfärdighet. 10 Då ska min fiende få se det och höljas i skam, hon* som sa till mig: ”Var är nu HERREN, din Gud?” Jag ska med egna ögon få se när hon trampas ner som smuts på gatan. 11 Den dagen ska komma då dina murar byggs upp, och den dagen ska dina gränser vidgas. 12 Den dagen ska man komma till dig från Assyrien och Egyptens städer, från Egypten till Eufrat, från hav till hav och från berg till berg. 13 Jorden ska läggas öde för sina invånares och deras gärningars skull.

Bön och lovprisning

14 Valla ditt folk med din stav, din hjord, din arvedel, som bor ensam i skogen, mitt i ett bördigt land. Låt dem få beta i Bashan och Gilead, som en gång för länge sedan. 15 ”Låt oss få se under som vid ditt uttåg ur Egypten.”* 16 Folken ska se det och komma på skam i all sin makt. De ska lägga handen på munnen, och deras öron ska bli döva. 17 De ska slicka stoft som ormar, som markens kräldjur. Darrande ska de komma ut ur sina fästen, skräckslagna inför HERREN, vår Gud, och frukta för dig. 18 Vem är en sådan Gud som du, som utplånar skuld och förlåter synd hos dem som finns kvar av hans arvedel? Hans vrede består inte för evigt, för vad han vill är nåd. 19 Än en gång ska han förbarma sig över oss, trampa på våra synder och kasta våra missgärningar i havets djup. 20 Du ska visa Jakob trohet och Abraham nåd, som du med ed lovade våra förfäder för så länge sedan.