Klagelieder 1 | nuBibeln

Första klagosången över Jerusalem

1 Se, så övergiven hon sitter, den folkrika staden! Som en änka har hon blivit, hon som var så stor bland folken. Ländernas drottning har blivit en slavinna.* 2 Hon gråter bittert i natten, hennes kinder blir våta av tårar. Bland alla vänner som älskade henne finns nu ingen som tröstar henne. Alla har svikit henne och blivit hennes fiender. 3 Juda har förts bort i landsflykt efter förnedring och hård slavtjänst. Nu bor hon bland andra folk och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hann ifatt henne, och ingen flyktväg fanns. 4 Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till högtiderna. Alla hennes stadsportar är övergivna. Hennes präster suckar, och hennes unga kvinnor jämrar sig, själv sörjer hon bittert. 5 Hennes ovänner har tagit makten, hennes fiender är trygga. HERREN har straffat henne för hennes många synder, hennes barn har drivits bort i fångenskap, bortförda av fienden. 6 Sion har förlorat all sin prakt. Hennes furstar är som hjortar som inte funnit bete, kraftlösa tvingades de fly undan sina förföljare. 7 I sin misär och hemlöshet minns Jerusalem alla de skatter som hon ägde i gångna tider. När hennes folk föll i fiendens hand kom ingen till hennes hjälp. Motståndarna såg på henne och skrattade åt hennes undergång. 8 Jerusalem har begått svåra synder och därför orenat sig. Alla de som ärat henne föraktar henne nu när de ser henne naken. Hon suckar och vänder sig bort. 9 Orenhet fläckar hennes kläder. Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig. Hon har sjunkit ofattbart djupt, och ingen finns som tröstar henne. ”HERRE, se mitt elände, fienden triumferar!” 10 Motståndaren har räckt ut sin hand efter alla hennes skatter. Hon har sett främmande folk träda in i hennes helgedom, de som du hade förbjudit att komma in i din församling. 11 Hela hennes folk suckar och letar efter bröd. De byter sina skatter mot mat för att hålla sig vid liv. ”Se, HERRE, se hur föraktad jag är!” 12 ”Betyder detta ingenting för er,* alla ni som passerar här längs vägen? Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga som är lik den som kommit över mig, den som HERREN har låtit drabba mig på sin brinnande vredes dag. 13 Han har sänt en eld från höjden, skickat ner den ända in i mitt innersta. Han har brett ut ett nät för mina fötter, vänt sig bort från mig och lämnat mig övergiven, sjuk och svag dagen lång. 14 Till ett ok har mina synder vävts samman, hans hand knöt ihop dem och lade dem över min nacke. Han har tagit all min kraft ifrån mig och överlämnat mig åt dem som jag inte kan stå emot. 15 Herren har förkastat alla kämpar som förr fanns hos mig. Han har kallat samman en armé mot mig för att krossa mina unga män. Som i en vinpress har Herren trampat jungfrun, dottern Juda. 16 Därför gråter jag, tårarna strömmar från mina ögon. Långt borta från mig är den som kunde trösta och ge mig ny livslust. Mina barn är utblottade, för min fiende har tagit över.” 17 Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. HERREN har uppbådat alla Jakobs grannfolk som hans fiender. Jerusalem har blivit som något orent bland dem. 18 ”HERREN är rättfärdig, för jag var upprorisk mot hans bud. Lyssna nu, alla folk, och se min plåga! Mina unga kvinnor och män har förts bort i fångenskap. 19 Jag kallade på mina älskare, men de svek mig. Mina präster och äldste gick under i staden medan de letade efter något att äta för att hålla sig vid liv. 20 HERRE, se, jag är i nöd! Mitt inre är i uppror, mitt hjärta vänder sig inom mig, så upprorisk som jag varit. Ute har svärdet gjort mig barnlös, och inomhus finns bara död. 21 Man hör hur jag suckar, men ingen finns som tröstar mig. Alla mina fiender har hört om min olycka och gläds över att du har gjort så här. Den dag som du förkunnat har du låtit komma, men för dem ska det gå som för mig. 22 Låt all deras ondska komma inför dig, och gör med dem så som du har gjort med mig för alla mina synders skull. Mina suckar är många och mitt hjärta är tungt.”