Hiob 14 | nuBibeln

Job ifrågasätter Guds handlande

1 Människan, av kvinna född, lever ett kort liv, fyllt av bekymmer. 2 Hon växer som en blomma, vissnar och försvinner som en flyende skugga. 3 Och en sådan stirrar du på och kräver räkenskap av! 4 Vem kan begära renhet av en som är oren? Ingen!* 5 Du har ju bestämt människans dagar och antal månader, satt en gräns för hennes liv som hon inte kan överskrida. 6 Vänd då bort din blick från henne, låt henne vara ifred och unna henne lite ro innan hennes dagar är över som en daglönares! 7 Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, kan det växa upp igen och skjuta nya skott. 8 Även om dess rötter åldras i jorden och dess stubbe tynar bort, 9 kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta så fort det får en aning vatten. 10 Men när en människa dör, när hon ger upp andan och blir liggande – var är hon då? 11 Som vattnet försvinner från havet, och som en flod sinar och torkar ut, 12 så lägger sig en människa ner och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn. 13 Om du ändå ville gömma mig i dödsriket och dölja mig tills din vrede har gått över, bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen! 14 Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar, fram till dess att min avlösning kom. 15 Då skulle du kalla på mig, och jag skulle svara. Du skulle längta efter den du skapat. 16 Du räknar mina steg, men inte mina synder. 17 Mina överträdelser ligger förseglade i en pung, och du täcker över min synd. 18 Bergen vittrar sönder och rasar, klippan förflyttar sig från sin plats. 19 Så som vattnet mal stenen till sand och vattenströmmarna sköljer bort jorden, så utplånar du människans hopp. 20 Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Du förändrar hennes utseende, och sedan skickar du bort henne. 21 Om hennes söner blir hedrade får hon aldrig veta, om de blir ringa ser hon det inte. 22 Hon känner bara smärtan i sin egen kropp och sorgen i sin själ.