Markus 11 | nuBibeln

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna

1 När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina lärjungar 2 och sa till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. 3 Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ” 4 De gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den, 5 sa några som stod där: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” 6 Men de svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. 7 De ledde sedan åsnan till Jesus, lade sina mantlar på den, och Jesus satte sig på den. 8 Många bredde ut sina mantlar på vägen, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring.* 9 Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn!* 10 Välsignat är vår fader Davids kommande rike! Hosianna i höjden!” 11 Så red han in i Jerusalem och gick till templet. Där såg han på allt, men eftersom det redan var sent gick han därifrån till Betania med de tolv.

Jesus rensar templet

12 Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig. 13 Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om det fanns någon frukt på det. Men när han kom dit fann han bara blad. Fikonens tid var nämligen inte inne.* 14 Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer i evighet ska någon äta frukt från dig!” Och hans lärjungar hörde det.

Templet rensas

15 När de kom fram till Jerusalem gick han in i templet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor, 16 och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen.* 17 Sedan undervisade han dem och sa: ”Står det inte skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk?’ Men ni har gjort det till ett rövarnäste.”* 18 När översteprästerna och de skriftlärda fick höra detta, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning. 19 På kvällen lämnade sedan Jesus och hans lärjungar staden.

Jesus förklarar att hans lärjungar kan be om stora ting

20 När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten. 21 Då kom Petrus ihåg det och sa: ”Rabbi*, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!” 22 Då sa Jesus till dem: ”Ni måste tro på Gud. 23 Sannerligen säger jag er: om någon säger till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet!’ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det ska ske som han säger, då kommer det att bli så. 24 Jag säger er därför att vad ni än ber om i er bön i tron att ni får det, så ska ni få det. 25 Men när ni står och ber till Gud ska ni först förlåta dem ni har något emot. Då ska också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser.*”

De judiska ledarna ifrågasätter Jesus fullmakt

27 Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring i templet kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram till honom. 28 De frågade honom: ”Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem har gett dig den fullmakten att göra det?” 29 Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Om ni svarar på den ska jag tala om för er vad jag har för fullmakt att göra detta. 30 Var Johannes dop från himlen eller från människorna? Svara mig!” 31 De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. 32 Men kan vi säga att det var från människor?” Det vågade de inte för folket, eftersom alla ansåg att Johannes faktiskt var en profet. 33 Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.” Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.”

Lutherbibel 2017

Jesu Einzug in Jerusalem

1 Und als sie in die Nähe von Jerusalem kamen, bei Betfage und Betanien am Ölberg, sandte er zwei seiner Jünger 2 und sprach zu ihnen: Geht hin in das Dorf, das vor euch liegt. Und alsbald wenn ihr hineinkommt, werdet ihr ein Füllen angebunden finden, auf dem noch nie ein Mensch gesessen hat; bindet es los und führt es her! 3 Und wenn jemand zu euch sagen wird: Was tut ihr da?, so sprecht: Der Herr bedarf seiner, und er sendet es alsbald wieder her. 4 Und sie gingen hin und fanden das Füllen angebunden an einer Tür draußen am Weg und banden’s los. 5 Und einige, die da standen, sprachen zu ihnen: Was tut ihr da, dass ihr das Füllen losbindet? 6 Sie sagten aber zu ihnen, wie ihnen Jesus geboten hatte, und die ließen’s zu. 7 Und sie führten das Füllen zu Jesus und legten ihre Kleider darauf, und er setzte sich darauf. 8 Und viele breiteten ihre Kleider auf den Weg, andere aber grüne Zweige, die sie auf den Feldern abgehauen hatten. 9 Und die vorangingen und die nachfolgten, schrien: Hosianna! Gelobt sei, der da kommt in dem Namen des Herrn! 10 Gelobt sei das Reich unseres Vaters David, das da kommt! Hosianna in der Höhe! 11 Und er ging hinein nach Jerusalem in den Tempel und er besah ringsum alles, und spät am Abend ging er hinaus nach Betanien mit den Zwölfen.

Der verdorrte Feigenbaum. Jesus im Tempel

12 Und am nächsten Tag, als sie von Betanien weggingen, hungerte ihn. 13 Und er sah einen Feigenbaum von ferne, der Blätter hatte; da ging er hin, ob er etwas darauf fände. Und als er zu ihm kam, fand er nichts als Blätter; denn es war nicht die Zeit für Feigen. 14 Da antwortete Jesus und sprach zu ihm: Nun esse niemand mehr eine Frucht von dir in Ewigkeit! Und seine Jünger hörten das. 15 Und sie kamen nach Jerusalem. Und Jesus ging in den Tempel und fing an, hinauszutreiben die Verkäufer und Käufer im Tempel; und die Tische der Geldwechsler und die Stände der Taubenhändler stieß er um 16 und ließ nicht zu, dass jemand etwas durch den Tempel trüge. 17 Und er lehrte und sprach zu ihnen: Steht nicht geschrieben: »Mein Haus wird ein Bethaus heißen für alle Völker«? Ihr aber habt eine Räuberhöhle daraus gemacht. 18 Und es kam vor die Hohenpriester und Schriftgelehrten, und sie trachteten danach, wie sie ihn umbrächten. Sie fürchteten sich nämlich vor ihm; denn alles Volk verwunderte sich über seine Lehre. 19 Und am Abend gingen sie hinaus vor die Stadt. 20 Und als sie am Morgen an dem Feigenbaum vorbeigingen, sahen sie, dass er verdorrt war bis zur Wurzel. 21 Und Petrus erinnerte sich und sprach zu ihm: Rabbi, sieh, der Feigenbaum, den du verflucht hast, ist verdorrt. 22 Und Jesus antwortete und sprach zu ihnen: Habt Glauben an Gott! 23 Wahrlich, ich sage euch: Wer zu diesem Berge spräche: Heb dich und wirf dich ins Meer!, und zweifelte nicht in seinem Herzen, sondern glaubte, dass geschehen würde, was er sagt, so wird’s ihm geschehen. 24 Darum sage ich euch: Alles, was ihr betet und bittet, glaubt nur, dass ihr’s empfangt, so wird’s euch zuteilwerden. 25 Und wenn ihr steht und betet, so vergebt, wenn ihr etwas gegen jemanden habt, damit auch euer Vater im Himmel euch vergebe eure Übertretungen.*

Die Frage nach Jesu Vollmacht

27 Und sie kamen wieder nach Jerusalem. Und als er im Tempel umherging, kamen zu ihm die Hohenpriester, Schriftgelehrten und Ältesten 28 und sprachen zu ihm: Aus welcher Vollmacht tust du das? Oder wer hat dir diese Macht gegeben, dass du das tust? 29 Jesus aber sprach zu ihnen: Ich will euch eine Sache fragen; antwortet mir, so will ich euch sagen, aus welcher Vollmacht ich das tue. 30 Die Taufe des Johannes – war sie vom Himmel oder von Menschen? Antwortet mir! 31 Und sie bedachten es bei sich selbst und sprachen: Sagen wir, sie war vom Himmel, so wird er sagen: Warum habt ihr ihm dann nicht geglaubt? 32 Oder sollen wir sagen, sie war von Menschen? Doch sie fürchteten sich vor dem Volk; denn sie meinten alle, dass Johannes wirklich ein Prophet sei. 33 Und sie antworteten und sprachen zu Jesus: Wir wissen’s nicht. Und Jesus sprach zu ihnen: So sage ich euch auch nicht, aus welcher Vollmacht ich das tue.

Markus 11 | nuBibeln Lutherbibel 2017