Lukas 8 | nuBibeln

Kvinnorna som följde med Jesus

1 Efter detta gav sig Jesus ut på vandring till olika städer och byar i Galileen. Och överallt förkunnade han evangeliet om Guds rike. Med sig hade han sina tolv lärjungar, 2 och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria från Magdala, som sju onda andar hade drivits ut ur, 3 Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna, och många andra som hjälpte dem med sina tillgångar.

Liknelsen om lantbrukaren som sådde säd

4 En dag när mycket folk hade kommit ut till Jesus från de olika städerna, berättade han den här liknelsen för dem: 5 ”En lantbrukare gick ut på sin åker för att så. När han sådde föll en del av sädeskornen på vägen bredvid, och folk trampade på dem, och fåglarna kom och åt upp dem. 6 En del korn föll på stengrunden och började snart gro, men vissnade lika fort eftersom det inte fanns någon fukt. 7 Andra föll bland tistlarna, och eftersom tistlarna växte upp samtidigt kvävde de plantorna. 8 Men en del korn föll i bördig jord och växte upp och gav hundra gånger så mycket säd som den som hade såtts.” Sedan ropade Jesus: ”Lyssna, hör, den som har öron!”

Jesus förklarar liknelsen om sådden

9 Hans lärjungar frågade honom nu vad denna liknelse betydde. 10 Han svarade: ”Ni har fått gåvan att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får bara höra de här liknelserna, för att ’de ska se men ändå inte se, och höra men ändå inte förstå.’* 11 Detta är vad liknelsen betyder: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort sådden ur deras hjärtan och hindrar dem från att tro och bli räddade. 13 De på stengrunden är de som tar emot ordet med glädje, men som inte har någon rot. De tror en tid, men så fort de utsätts för frestelser* faller de bort. 14 Det som föll bland tistlarna är de som hör men som snart kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen, så att de aldrig ger mogen skörd. 15 Men säden i den bördiga jorden är de som hör ordet och gömmer det i ett gott och uppriktigt hjärta och genom uthållighet bär frukt.

Liknelsen om lampan

16 Ingen tänder en lampa och gömmer den under ett kärl eller sätter den under en säng, utan tvärtom ställer man den i ett lampställ så att alla som kommer in kan se ljuset. 17 Det finns ingenting gömt som inte ska bli synligt och ingenting dolt som inte ska föras fram i ljuset. 18 Var därför noga med hur ni lyssnar. För den som har ska nämligen få, men den som inget har ska bli av med även det han tror sig ha.”

Jesus riktiga familj

19 Jesus mor och bröder kom till honom, men de kunde inte komma fram för folkmassans skull. 20 Man sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig.” 21 Men han svarade: ”Min mor och mina syskon, det är alla de som hör Guds ord och lyder det.”

Jesus stillar stormen

22 En dag sa Jesus till sina lärjungar: ”Kom, så åker vi över till andra sidan sjön.” De gav sig iväg, 23 och under resan lade sig Jesus och somnade. Men en våldsam storm svepte ner över sjön, och båten började fyllas så att de var verkligt illa ute. 24 Då gick hans lärjungar fram och väckte honom och började ropa: ”Mästare, Mästare, vi förgås!” När Jesus vaknat talade han strängt till vinden och vågorna, och de lade sig genast, och allt blev lugnt. 25 Sedan frågade han dem: ”Hur är det med er tro?” Häpna och förskräckta sa de till varandra: ”Vem är han, som till och med befaller vinden och vågorna och de lyder honom?”

Jesus befriar en man som är besatt av onda andar

26 Så kom de över till området kring Gerasa*, mitt emot Galileen, och lade till där. 27 Och när Jesus steg ur båten kom en man från staden emot honom. Han hade länge varit besatt av onda andar och levde hemlös och naken bland gravarna. 28 Så snart han fick se Jesus började han skrika och föll ner inför honom och ropade högt: ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Jag ber dig, plåga mig inte!” 29 För Jesus hade just befallt den orena anden att lämna mannen. Den hade haft mannen i sitt våld under en lång tid. Man hade bundit honom med kedjor, satt fotbojor på honom och försökt att låsa in honom, men han hade slitit sig loss och drivits ut i ödemarken av den onda anden. 30 Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Mannen svarade: ”Legion*”, för många onda andar hade farit in i honom. 31 Och andarna bad Jesus att inte skicka iväg dem till avgrunden*. 32 Där gick då en stor svinhjord och betade på berget. De onda andarna bad därför Jesus att få fara in i svinen, och Jesus tillät dem att göra det. 33 Då lämnade de onda andarna mannen och for in i svinen, och hela svinhjorden rusade utför bergssluttningen och ner i sjön och drunknade. 34 När herdarna som vaktat svinen såg vad som hände, sprang de till staden och ut på landsbygden och berättade alltihop. 35 Folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt, och när de kom till Jesus fick de se mannen som hade varit besatt av de onda andarna sitta helt lugn vid Jesus fötter, påklädd och fullständigt normal. De blev förskräckta. 36 De som varit ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit frisk. 37 Men händelsen hade skrämt upp människorna i Gerasa-området så mycket att de bad Jesus lämna dem. Han steg därför i en båt och åkte tillbaka. 38 Mannen som de onda andarna hade lämnat bad att få följa med Jesus, men Jesus skickade iväg honom och sa: 39 ”Gå tillbaka till din familj och berätta vad Gud har gjort med dig.” Då gick mannen iväg och berättade för alla i hela staden vad Jesus hade gjort med honom.

Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka

40 När Jesus kom tillbaka, tog folket emot honom på stranden, för alla hade väntat på honom. 41 Då kom det fram en man som hette Jairos och som var föreståndare för synagogan. Han kastade sig ner framför Jesus och han bad honom följa med honom hem, 42 eftersom hans enda barn, en flicka på tolv år, höll på att dö. På vägen dit trängde folket på från alla håll. 43 Där fanns också en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och inte kunnat bli botad av någon, trots att hon lagt ut allt hon ägde på läkare*. 44 Kvinnan närmade sig nu Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Och genast stannade blödningen. 45 ”Vem rörde vid mig?” frågade Jesus. Och då alla teg, sa Petrus: ”Mästare, det är ju så många som knuffas och tränger sig på överallt.” 46 Men Jesus sa till honom: ”Någon rörde vid mig, för jag kände att det gick ut kraft från mig.” 47 När kvinnan förstod att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom.* Sedan berättade hon inför alla varför hon hade rört vid honom och att hon genast blivit frisk. 48 ”Min dotter”, sa han till henne, ”din tro har gjort dig frisk*. Gå i frid.” 49 Medan Jesus fortfarande talade, kom det en budbärare från synagogföreståndarens hus och meddelade: ”Din dotter har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre.” 50 Men då Jesus hörde det, sa han till Jairos: ”Var inte rädd! Tro bara, så ska hon bli räddad!” 51 När de sedan kom fram till huset lät inte Jesus någon följa med in utom Petrus, Jakob och Johannes och flickans far och mor. 52 Alla grät och höll dödsklagan över flickan, men Jesus sa: ”Gråt inte! Hon är inte död, hon sover.” 53 Då hånskrattade folket åt Jesus, för de visste ju att hon hade dött. 54 Men Jesus tog hennes hand och sa högt: ”Flicka, ställ dig upp!” 55 Genast återvände hennes ande och hon reste sig upp. Sedan sa Jesus till dem att ge henne något att äta. 56 Hennes föräldrar blev alldeles häpna, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt.

Lutherbibel 2017

Frauen in der Nachfolge Jesu

1 Und es begab sich danach, dass er von Stadt zu Stadt und von Dorf zu Dorf zog und predigte und verkündigte das Evangelium vom Reich Gottes; und die Zwölf waren mit ihm, 2 dazu etliche Frauen, die er gesund gemacht hatte von bösen Geistern und Krankheiten, nämlich Maria, genannt Magdalena, von der sieben Dämonen ausgefahren waren, 3 und Johanna, die Frau des Chuza, eines Verwalters des Herodes, und Susanna und viele andere, die ihnen dienten mit ihrer Habe.

Vom Sämann

4 Als nun eine große Menge beieinander war und sie aus jeder Stadt zu ihm eilten, sprach er durch ein Gleichnis: 5 Es ging ein Sämann aus zu säen seinen Samen. Und indem er säte, fiel einiges an den Weg und wurde zertreten, und die Vögel unter dem Himmel fraßen’s auf. 6 Und anderes fiel auf den Fels; und als es aufging, verdorrte es, weil es keine Feuchtigkeit hatte. 7 Und anderes fiel mitten unter die Dornen; und die Dornen gingen mit auf und erstickten’s. 8 Und anderes fiel auf das gute Land; und es ging auf und trug hundertfach Frucht. Da er das sagte, rief er: Wer Ohren hat zu hören, der höre!

Vom Sinn der Gleichnisse

9 Es fragten ihn aber seine Jünger, was dies Gleichnis bedeute. 10 Er aber sprach: Euch ist’s gegeben, zu wissen die Geheimnisse des Reiches Gottes, den andern aber ist’s gegeben in Gleichnissen, dass sie es sehen und doch nicht sehen und hören und nicht verstehen.

Die Deutung des Gleichnisses vom Sämann

11 Das ist aber das Gleichnis: Der Same ist das Wort Gottes. 12 Die aber an dem Weg, das sind die, die es hören; danach kommt der Teufel und nimmt das Wort von ihrem Herzen, damit sie nicht glauben und selig werden. 13 Die aber auf dem Fels sind die: Wenn sie es hören, nehmen sie das Wort mit Freuden an. Sie haben aber keine Wurzel; eine Zeit lang glauben sie, und zu der Zeit der Anfechtung fallen sie ab. 14 Was aber unter die Dornen fiel, sind die, die es hören und gehen hin und ersticken unter den Sorgen, dem Reichtum und den Freuden des Lebens und bringen keine Frucht zur Reife. 15 Das aber auf dem guten Land sind die, die das Wort hören und behalten in einem feinen, guten Herzen und bringen Frucht in Geduld.

Vom Licht und vom rechten Hören

16 Niemand aber zündet ein Licht an und bedeckt es mit einem Gefäß oder setzt es unter eine Bank; sondern er setzt es auf einen Leuchter, auf dass, wer hineingeht, das Licht sehe. 17 Denn es ist nichts verborgen, was nicht offenbar werden wird, auch nichts geheim, was nicht bekannt werden und an den Tag kommen wird. 18 So seht nun darauf, wie ihr hört; denn wer da hat, dem wird gegeben; wer aber nicht hat, dem wird auch das genommen, was er meint zu haben.

Jesu wahre Verwandte

19 Es kamen aber seine Mutter und seine Brüder zu ihm und konnten wegen der Menge nicht zu ihm gelangen. 20 Da wurde ihm gesagt: Deine Mutter und deine Brüder stehen draußen und wollen dich sehen. 21 Er aber antwortete und sprach zu ihnen: Meine Mutter und meine Brüder sind diese, die Gottes Wort hören und tun.

Die Stillung des Sturms

22 Und es begab sich an einem der Tage, dass er in ein Boot stieg mit seinen Jüngern; und er sprach zu ihnen: Lasst uns ans andere Ufer des Sees fahren. Und sie stießen vom Land ab. 23 Und als sie fuhren, schlief er ein. Und es kam ein Windwirbel über den See und die Wellen überfielen sie, und sie waren in großer Gefahr. 24 Da traten sie zu ihm und weckten ihn auf und sprachen: Meister, Meister, wir kommen um! Da stand er auf und bedrohte den Wind und die Wogen des Wassers, und sie legten sich und es ward eine Stille. 25 Er sprach aber zu ihnen: Wo ist euer Glaube? Sie fürchteten sich aber und verwunderten sich und sprachen untereinander: Wer ist dieser, dass er auch dem Wind und dem Wasser gebietet und sie sind ihm gehorsam?

Der besessene Gerasener

26 Und sie fuhren weiter in die Gegend der Gerasener, die Galiläa gegenüberliegt. 27 Und als er ans Land trat, begegnete ihm ein Mann aus der Stadt, der war von Dämonen besessen; er trug seit langer Zeit keine Kleider mehr und blieb in keinem Hause, sondern in den Grabhöhlen. 28 Da er aber Jesus sah, schrie er auf und fiel vor ihm nieder und rief laut: Was habe ich mit dir zu schaffen, Jesus, du Sohn des höchsten Gottes? Ich bitte dich: Quäle mich nicht! 29 Denn er hatte dem unreinen Geist geboten, aus dem Menschen auszufahren. Denn der hatte ihn lange Zeit geplagt; und er wurde mit Ketten und Fesseln an den Füßen gebunden und gefangen gehalten, doch er zerriss seine Fesseln und wurde von dem Dämon in die Wüste getrieben. 30 Und Jesus fragte ihn: Wie heißt du? Er antwortete: Legion. Denn es waren viele Dämonen in ihn gefahren. 31 Und sie baten ihn, dass er ihnen nicht gebiete, in den Abgrund zu fahren. 32 Es war aber dort auf dem Berg eine große Herde Säue auf der Weide. Und sie baten ihn, dass er ihnen erlaube, in diese zu fahren. Und er erlaubte es ihnen. 33 Da fuhren die Dämonen von dem Menschen aus und fuhren in die Säue, und die Herde stürmte den Abhang hinunter in den See und ersoff. 34 Als aber die Hirten sahen, was da geschah, flohen sie und verkündeten es in der Stadt und auf dem Lande. 35 Da gingen die Leute hinaus, zu sehen, was geschehen war, und kamen zu Jesus und fanden den Menschen, von dem die Dämonen ausgefahren waren, sitzend zu den Füßen Jesu, bekleidet und vernünftig, und sie erschraken. 36 Und die es gesehen hatten, verkündeten ihnen, wie der Besessene gerettet worden war. 37 Und die ganze Menge aus dem umliegenden Land der Gerasener bat ihn, von ihnen fortzugehen; denn es hatte sie große Furcht ergriffen. Und er stieg ins Boot und kehrte zurück. 38 Aber der Mann, von dem die Dämonen ausgefahren waren, bat ihn, dass er bei ihm bleiben dürfe. Aber Jesus schickte ihn fort und sprach: 39 Geh wieder heim und sage, wie große Dinge Gott an dir getan hat. Und er ging hin und verkündigte überall in der Stadt, wie große Dinge Jesus an ihm getan hatte.

Die Heilung einer blutflüssigen Frau und die Auferweckung der Tochter des Jaïrus

40 Als Jesus zurückkam, nahm ihn das Volk auf; denn sie warteten alle auf ihn. 41 Und siehe, da kam ein Mann mit Namen Jaïrus, der ein Vorsteher der Synagoge war, und fiel Jesus zu Füßen und bat ihn, in sein Haus zu kommen; 42 denn er hatte eine einzige Tochter von etwa zwölf Jahren, die lag in den letzten Zügen. Und als er hinging, umdrängte ihn das Volk. 43 Und eine Frau hatte den Blutfluss seit zwölf Jahren; die hatte alles, was sie zum Leben hatte, für die Ärzte aufgewandt und konnte von niemandem geheilt werden. 44 Die trat von hinten heran und berührte den Saum seines Gewandes; und sogleich hörte ihr Blutfluss auf. 45 Und Jesus sprach: Wer hat mich berührt? Als es aber alle leugneten, sprach Petrus: Meister, das Volk drängt und drückt dich. 46 Jesus aber sprach: Es hat mich jemand berührt; denn ich habe gespürt, dass eine Kraft von mir ausgegangen ist. 47 Da aber die Frau sah, dass sie nicht verborgen blieb, kam sie mit Zittern und fiel vor ihm nieder und verkündete vor allem Volk, warum sie ihn angerührt hatte und wie sie sogleich gesund geworden war. 48 Er aber sprach zu ihr: Meine Tochter, dein Glaube hat dir geholfen. Geh hin in Frieden! 49 Als er noch redete, kam einer von den Leuten des Vorstehers der Synagoge und sprach: Deine Tochter ist gestorben; bemühe den Meister nicht mehr. 50 Als aber Jesus das hörte, antwortete er ihm: Fürchte dich nicht; glaube nur, so wird sie gesund! 51 Als er aber in das Haus kam, ließ er niemanden mit hineingehen als Petrus und Johannes und Jakobus und den Vater des Kindes und die Mutter. 52 Sie weinten aber alle und klagten um sie. Er aber sprach: Weint nicht, denn sie ist nicht gestorben, sondern sie schläft. 53 Und sie verlachten ihn, denn sie wussten, dass sie gestorben war. 54 Er aber nahm sie bei der Hand und rief: Kind, steh auf! 55 Und ihr Geist kam wieder und sie stand sogleich auf, und er befahl, man sollte ihr zu essen geben. 56 Und ihre Eltern entsetzten sich. Er aber gebot ihnen, niemandem zu sagen, was geschehen war.

Lukas 8 | nuBibeln Lutherbibel 2017