Lukas 14 | nuBibeln Lutherbibel 2017

Lukas 14 | nuBibeln

Jesus botar en man på sabbaten

1 En sabbat var Jesus hembjuden på mat till en farisé som var medlem i rådet*. Man observerade honom noga, 2 eftersom det där fanns framför honom en man som led av vatten i kroppen. 3 Jesus frågade då fariseerna och de laglärda: ”Är det tillåtet att bota någon på sabbaten eller inte?” 4 Men de teg. Då rörde Jesus vid mannen och botade honom och lät honom gå. 5 Sedan sa han till dem: ”Om någon av er har ett barn eller kanske en oxe som ramlar i en brunn, drar ni då inte genast upp dem, även om det skulle råka vara sabbat?” 6 Men det kunde de inte svara på.

Sträva inte efter främsta platsen

7 När Jesus såg att gästerna försökte få de främsta platserna vid bordet, gav han dem denna liknelse: 8 ”Om du blir bjuden på bröllop, så sträva inte efter att få den främsta platsen. Det kan ju komma någon som är mer respekterad än du, 9 och då kommer värden och säger: ’Kan du vara snäll och lämna din plats åt den här personen.’ Då måste du generad söka upp en plats längst ner vid bordet. 10 När du är bjuden, välj istället en plats längst ner. När värden då kommer och ser dig kanske han säger: ’Min vän, det finns en bättre plats här framme för dig!’ Då kommer du att bli hedrad inför alla de andra gästerna. 11 Den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.” 12 Sedan sa Jesus till honom som hade bjudit in honom: ”När du bjuder till fest, så bjud inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, för då blir din belöning att de bjuder tillbaka. 13 Nej, bjud istället till festen dem som är fattiga och handikappade, förlamade och blinda. 14 Då är du lycklig, eftersom de inte kan ge någon belöning tillbaka, utan du ska få din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.”

Liknelsen om den stora festen

15 En man som var med vid bordet och hörde detta, sa till honom: ”Lycklig är den som får komma till festmåltiden i Guds rike.” 16 Då svarade Jesus: ”En man ordnade en stor fest och bjöd in många gäster. 17 När det sedan var dags för festen, sände han iväg sin tjänare till de inbjudna för att säga: ’Allt är klart, välkomna till festen.’ 18 Men alla kom med ursäkter. En sa: ’Jag har just köpt en åker och måste gå och inspektera den. Förlåt att jag inte kan komma!’ 19 En annan sa: ’Jag har just köpt fem par oxar och vill se vad de duger till. Förlåt att jag inte kan komma!’ 20 En tredje sa: ’Jag har just gift mig och kan inte komma.’ 21 När tjänaren kom tillbaka och berättade vad de hade sagt, blev hans herre arg och befallde honom att genast gå ut på alla gator och gränder i hela staden och hämta fattiga och handikappade, blinda och förlamade. 22 Men tjänaren sa: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men det finns fortfarande platser kvar.’ 23 Då sa mannen till sin tjänare: ’Gå ut överallt på vägar och stigar och uppmana alla att komma, så att mitt hus blir fullt. 24 Men jag säger er att ingen av dem som jag bjöd första gången ska få vara med på festen.’ ”

Priset för att vara en lärjunge till Jesus

25 Jesus var omgiven av stora mängder människor, och han vände sig till dem och sa: 26 ”Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja, till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.* 27 Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge. 28 Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner först och räknar ut om han har tillräckligt med pengar för att avsluta bygget? 29 Annars kanske han inte kommer längre än till grunden, och när folk ser det, blir han utskrattad. 30 ’Titta på den där mannen’, kommer man att säga. ’Han började bygga, men blev inte färdig!’ 31 Eller när en kung tänker dra ut i krig mot en annan kung, sätter han sig inte först ner och funderar på om hans armé med 10 000 man är stark nog att möta den fiende som kommer emot honom med 20 000 man? 32 Visar det sig vara omöjligt, sänder han istället ut medlare för att be om fred, medan fiendetrupperna fortfarande är långt borta. 33 Ingen av er kan alltså bli min lärjunge, om han inte ger upp allt han äger för min skull. 34 Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? 35 Det duger inte ens till jorden eller till gödselhögen. Det måste kastas bort. Lyssna, du som har öron att höra med!”

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Lutherbibel 2017

Die Heilung eines Wassersüchtigen am Sabbat

1 Und es begab sich, dass er an einem Sabbat in das Haus eines Oberen der Pharisäer kam, das Brot zu essen, und sie gaben acht auf ihn. 2 Und siehe, da war ein Mensch vor ihm, der war wassersüchtig. 3 Und Jesus antwortete und sagte zu den Lehrern des Gesetzes und Pharisäern: Ist’s erlaubt, am Sabbat zu heilen oder nicht? 4 Sie aber schwiegen still. Und er fasste ihn an und heilte ihn und ließ ihn gehen. 5 Und er sprach zu ihnen: Wer ist unter euch, dem sein Sohn oder sein Ochse in den Brunnen fällt und der ihn nicht alsbald herauszieht, auch am Sabbat? 6 Und sie konnten darauf keine Antwort geben.

Von Rangordnung und Auswahl der Gäste

7 Er sagte aber ein Gleichnis zu den Gästen, als er merkte, wie sie sich aussuchten, obenan zu sitzen, und sprach zu ihnen: 8 Wenn du von jemandem zur Hochzeit geladen bist, so setze dich nicht obenan; denn es könnte einer eingeladen sein, der angesehener ist als du, 9 und dann kommt der, der dich und ihn eingeladen hat, und sagt zu dir: Weiche diesem!, und du müsstest dann beschämt untenan sitzen. 10 Sondern wenn du eingeladen bist, so geh hin und setz dich untenan, damit, wenn der kommt, der dich eingeladen hat, er zu dir sagt: Freund, rücke hinauf! Dann wirst du Ehre haben vor allen, die mit dir zu Tisch sitzen. 11 Denn wer sich selbst erhöht, der soll erniedrigt werden; und wer sich selbst erniedrigt, der soll erhöht werden. 12 Er sprach aber auch zu dem, der ihn eingeladen hatte: Wenn du ein Mittags- oder Abendmahl machst, so lade weder deine Freunde noch deine Brüder noch deine Verwandten noch reiche Nachbarn ein, damit sie dich nicht etwa wieder einladen und dir vergolten wird. 13 Sondern wenn du ein Mahl machst, so lade Arme, Verkrüppelte, Lahme und Blinde ein, 14 dann wirst du selig sein, denn sie haben nichts, um es dir zu vergelten; es wird dir aber vergolten werden bei der Auferstehung der Gerechten.

Das große Abendmahl

15 Da aber einer das hörte, der mit zu Tisch saß, sprach er zu Jesus: Selig ist, der das Brot isst im Reich Gottes! 16 Er aber sprach zu ihm: Es war ein Mensch, der machte ein großes Abendmahl und lud viele dazu ein. 17 Und er sandte seinen Knecht aus zur Stunde des Abendmahls, den Geladenen zu sagen: Kommt, denn es ist schon bereit! 18 Da fingen sie alle an, sich zu entschuldigen. Der erste sprach zu ihm: Ich habe einen Acker gekauft und muss hinausgehen und ihn besehen; ich bitte dich, entschuldige mich. 19 Und ein andrer sprach: Ich habe fünf Joch Ochsen gekauft und ich gehe jetzt hin, sie zu besehen; ich bitte dich, entschuldige mich. 20 Wieder ein andrer sprach: Ich habe eine Frau geheiratet; darum kann ich nicht kommen. 21 Und der Knecht kam zurück und sagte das seinem Herrn. Da wurde der Hausherr zornig und sprach zu seinem Knecht: Geh schnell hinaus auf die Straßen und Gassen der Stadt und führe die Armen und Verkrüppelten und Blinden und Lahmen herein. 22 Und der Knecht sprach: Herr, es ist geschehen, was du befohlen hast; es ist aber noch Raum da. 23 Und der Herr sprach zu dem Knecht: Geh hinaus auf die Landstraßen und an die Zäune und nötige sie hereinzukommen, dass mein Haus voll werde. 24 Denn ich sage euch: Keiner der Männer, die eingeladen waren, wird mein Abendmahl schmecken.

Von der Nachfolge

25 Es ging aber eine große Menge mit ihm; und er wandte sich um und sprach zu ihnen: 26 Wenn jemand zu mir kommt und hasst nicht seinen Vater, Mutter, Frau, Kinder, Brüder, Schwestern, dazu auch sein eigenes Leben, der kann nicht mein Jünger sein. 27 Wer nicht sein Kreuz trägt und mir nachfolgt, der kann nicht mein Jünger sein. 28 Denn wer ist unter euch, der einen Turm bauen will und setzt sich nicht zuvor hin und überschlägt die Kosten, ob er genug habe, um es zu Ende zu führen, 29 damit nicht, wenn er den Grund gelegt hat und kann’s nicht zu Ende bringen, alle, die es sehen, anfangen, über ihn zu spotten, 30 und sagen: Dieser Mensch hat angefangen zu bauen und kann’s nicht zu Ende bringen? 31 Oder welcher König zieht aus, um mit einem andern König Krieg zu führen, und setzt sich nicht zuvor hin und hält Rat, ob er mit zehntausend dem begegnen kann, der über ihn kommt mit zwanzigtausend? 32 Wenn nicht, so schickt er eine Gesandtschaft, solange jener noch fern ist, und bittet um Frieden. 33 So auch jeder unter euch: Wer sich nicht lossagt von allem, was er hat, der kann nicht mein Jünger sein. 34 Das Salz ist etwas Gutes. Wenn aber das Salz nicht mehr salzt*, womit soll man würzen? 35 Es ist weder für den Acker noch für den Mist nütze; sondern man wirft es weg. Wer Ohren hat zu hören, der höre!