Apostelgeschichte 23 | nuBibeln Lutherbibel 2017

Apostelgeschichte 23 | nuBibeln
1 När Paulus kom in, såg han på rådet och sa: ”Bröder, jag har alltid fram tills nu tjänat Gud med ett gott samvete.” 2 Då befallde översteprästen Ananias att de som stod närmast Paulus skulle slå honom över munnen. 3 Men Paulus sa till honom: ”Gud ska slå dig, du med din välputsade fasad! Här sitter du för att döma mig efter lagen och så bryter du själv mot lagen genom att befalla dem att slå mig.” 4 De som stod bredvid sa då till honom: ”Hur vågar du förolämpa Guds överstepräst?” 5 ”Bröder”, svarade Paulus, ”jag visste inte att han var överstepräst. Det står ju skrivet: ’Du ska inte tala illa om den som är ledare för ditt folk.*’ ” 6 Vad Paulus däremot visste var att några av medlemmarna i rådet var saddukeer medan andra var fariseer. Han ropade därför: ”Bröder, jag är farisé liksom mina förfäder. Och jag ställs inför rätta här idag på grund av hoppet om de dödas uppståndelse.” 7 Detta delade genast rådet i två grupper och fariseerna och saddukeerna började bråka med varandra. 8 Saddukeerna tror nämligen inte på någon uppståndelse, inte heller på änglar eller andar medan fariseerna tror på allt detta. 9 De skrek i munnen på varandra och några skriftlärda från fariseernas parti ställde sig upp och protesterade häftigt: ”Vi kan inte se att den här mannen har gjort något fel. Kanske en ande eller en ängel verkligen har talat till honom.” 10 Men grälet blev bara värre och värre och kommendanten var rädd att de skulle slita Paulus i stycken. Han kallade därför fram en vaktstyrka och gav dem order att ta med Paulus därifrån och föra honom till fästningen. 11 På natten kom Herren till Paulus och sa: ”Var inte rädd! På samma sätt som du har vittnat om mig här i Jerusalem, måste du också vittna i Rom.”

Planer på att mörda Paulus

12 Nästa morgon gjorde judarna en konspiration och svor att de varken skulle äta eller dricka förrän de hade dödat Paulus. 13 Över fyrtio män deltog i konspirationen 14 och gick till översteprästerna och folkets ledare och sa: ”Vi har svurit en ed och lovat att varken äta eller dricka förrän vi har dödat Paulus. 15 Lämna därför in en anhållan till kommendanten, ni och de övriga i rådet, så att han låter Paulus ställas inför er igen. Säg att ni vill undersöka fallet närmare, så kan vi döda honom när han är på väg hit.” 16 Men Paulus systerson fick reda på deras planer och gick till fästningen och berättade allt för Paulus 17 som genast kallade till sig en officer och sa: ”Ta med den här unga mannen till kommendanten. Han har något viktigt att säga honom.” 18 Officeren gick då med honom till kommendanten och sa: ”Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta med den här unga mannen till dig. Han har visst något att säga dig.” 19 Kommendanten tog honom då vid armen och ledde honom åt sidan och frågade: ”Vad är det du har att berätta?” 20 Paulus systerson svarade: ”Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till deras råd imorgon, så att de kan undersöka fallet närmare. 21 Men låt dem inte få som de vill, för mer än fyrtio män ligger gömda i ett bakhåll för att döda Paulus. De har svurit att varken äta eller dricka förrän han är död. De har redan gjort sig beredda och väntar bara på att du ska säga ditt ja.” 22 Kommendanten varnade honom då och sa: ”Låt ingen få veta att du har berättat det här för mig”, och sedan lät han honom gå.

Paulus förs till Caesarea

23 Kommendanten kallade nu på två av sina officerare och sa: ”Beordra 200 soldater att vara klara att marschera till Caesarea vid niotiden ikväll, tillsammans med 200 spjutkastare och 70 ryttare. 24 Ge Paulus en häst att rida på och se till att han kommer välbehållen fram till landshövdingen Felix.” 25 Sedan skrev han följande brev: 26 Från Claudius Lysias, Till den högt ärade landshövdingen Felix. Bästa hälsningar! 27 Den här mannen har gripits av judarna. De skulle just till att döda honom när jag skickade ut soldater för att befria honom sedan jag fått veta att han är romersk medborgare. 28 Efteråt förde jag honom ner till det judiska rådet för att få reda på vad de anklagade honom för. 29 Men jag förstod snart att det bara var något som hade att göra med deras lag och alltså inget som bör bestraffas med fängelse eller döden. 30 Sedan fick jag reda på en konspiration mot honom och jag skickar nu honom direkt till dig. Jag har också uppmanat hans motståndare att lägga fram sina anklagelser inför dig. 31 Samma natt tog soldaterna Paulus och förde honom till Antipatris* enligt de order de fått. 32 Nästa morgon fortsatte ryttarna med honom, medan de övriga återvände till fästningen. 33 När de kom fram till Caesarea, överlämnade de brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Landshövdingen läste brevet och frågade Paulus vilken provins han kom från. ”Från Kilikien”, svarade Paulus. 35 Då sa landshövdingen: ”Jag ska ta upp ditt fall när dina anklagare kommer hit.” Sedan befallde han att Paulus skulle förvaras och bevakas i Herodes palats.

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Lutherbibel 2017

Paulus vor dem Hohen Rat

1 Paulus aber sah den Hohen Rat an und sprach: Ihr Männer, liebe Brüder, ich habe mein Leben mit gutem Gewissen vor Gott geführt bis auf diesen Tag. 2 Der Hohepriester Hananias aber befahl denen, die um ihn standen, ihn auf den Mund zu schlagen. 3 Da sprach Paulus zu ihm: Gott wird dich schlagen, du getünchte Wand! Du sitzt da und richtest mich nach dem Gesetz und lässt mich schlagen gegen das Gesetz? 4 Aber die dabeistanden, sprachen: Schmähst du den Hohenpriester Gottes? 5 Und Paulus sprach: Liebe Brüder, ich wusste es nicht, dass er der Hohepriester ist. Denn es steht geschrieben: »Den Obersten deines Volkes sollst du nicht schmähen.« 6 Als aber Paulus erkannte, dass ein Teil Sadduzäer war und der andere Teil Pharisäer, rief er im Hohen Rat: Ihr Männer, liebe Brüder, ich bin ein Pharisäer und ein Sohn von Pharisäern. Ich werde angeklagt um der Hoffnung und um der Auferstehung der Toten willen. 7 Als er aber das sagte, brach ein Streit aus zwischen Pharisäern und Sadduzäern und die Versammlung spaltete sich. 8 Denn die Sadduzäer sagen, es gebe keine Auferstehung noch Engel noch Geist; die Pharisäer aber bekennen beides. 9 Es entstand aber ein großes Geschrei; und einige Schriftgelehrte aus der Gruppe der Pharisäer standen auf, stritten und sprachen: Wir finden nichts Böses an diesem Menschen; vielleicht hat ein Geist oder ein Engel mit ihm geredet. 10 Als aber der Streit groß wurde, befürchtete der Oberst, sie könnten Paulus zerreißen, und ließ Soldaten hinabgehen und Paulus ihnen entreißen und in die Burg führen. 11 In der folgenden Nacht aber stand der Herr bei ihm und sprach: Sei getrost! Denn wie du für mich in Jerusalem Zeuge warst, so musst du auch in Rom Zeuge sein.

Eine Verschwörung gegen Paulus

12 Als es aber Tag wurde, rotteten sich Juden zusammen, die sich selbst verfluchten und schworen, weder zu essen noch zu trinken, bis sie Paulus getötet hätten. 13 Es waren aber mehr als vierzig, die diese Verschwörung machten. 14 Die gingen zu den Hohenpriestern und Ältesten und sprachen: Wir haben uns durch einen Eid gebunden, nichts zu essen, bis wir Paulus getötet haben. 15 So wirkt nun ihr mit dem Hohen Rat bei dem Oberst darauf hin, dass er ihn zu euch herunterführen lässt, als wolltet ihr ihn genauer verhören; wir aber sind bereit, ihn zu töten, ehe er vor euch kommt. 16 Als aber der Sohn der Schwester des Paulus von dem Anschlag hörte, ging er und kam in die Burg und berichtete es Paulus. 17 Paulus aber rief einen von den Hauptleuten zu sich und sprach: Führe diesen jungen Mann zu dem Oberst, denn er hat ihm etwas zu sagen. 18 Der nahm ihn und führte ihn zum Oberst und sprach: Der Gefangene Paulus hat mich zu sich rufen lassen und mich gebeten, diesen jungen Mann zu dir zu führen, der dir etwas zu sagen hat. 19 Da nahm ihn der Oberst bei der Hand und führte ihn beiseite und fragte ihn: Was ist’s, das du mir zu sagen hast? 20 Er aber sprach: Die Juden sind übereingekommen, dich zu bitten, dass du Paulus morgen vor den Hohen Rat hinunterbringen lässt, so als wollten sie ihn genauer verhören. 21 Du aber traue ihnen nicht; denn mehr als vierzig Männer von ihnen lauern ihm auf; die haben sich selbst verflucht und geschworen, weder zu essen noch zu trinken, bis sie ihn getötet hätten; und jetzt sind sie bereit und warten auf deine Zusage. 22 Da ließ der Oberst den jungen Mann gehen und gebot ihm: Sage niemandem, dass du mir das eröffnet hast.

Die Überführung des Paulus nach Cäsarea

23 Und der Oberst rief zwei Hauptleute zu sich und sprach: Rüstet zur dritten Stunde der Nacht zweihundert Soldaten, dass sie nach Cäsarea ziehen, und siebzig Reiter und zweihundert Schützen; 24 und haltet Tiere bereit, Paulus draufzusetzen und wohlverwahrt zum Statthalter Felix zu bringen. 25 Und er schrieb einen Brief, der lautete: 26 Klaudius Lysias dem hochgeehrten Statthalter Felix: Gruß zuvor! 27 Diesen Mann hatten die Juden ergriffen und wollten ihn töten. Da griff ich mit den Soldaten ein, entriss ihnen den und erfuhr, dass er ein römischer Bürger ist. 28 Da ich aber die Ursache erkunden wollte, weshalb sie ihn anklagten, führte ich ihn hinunter vor ihren Hohen Rat. 29 Da fand ich, dass er beschuldigt wird wegen Fragen ihres Gesetzes, aber keine Anklage gegen sich hatte, auf die Tod oder Gefängnis steht. 30 Und als vor mich kam, dass ein Anschlag gegen den Mann geplant wäre, sandte ich ihn sogleich zu dir und wies auch die Kläger an, vor dir zu sagen, was sie gegen ihn hätten. 31 Die Soldaten nahmen Paulus, wie ihnen befohlen war, und führten ihn in der Nacht nach Antipatris. 32 Am nächsten Tag aber ließen sie die Reiter mit ihm ziehen und kehrten wieder in die Burg zurück. 33 Da aber jene nach Cäsarea kamen, übergaben sie den Brief dem Statthalter und führten ihm auch Paulus vor. 34 Als der Statthalter den Brief gelesen hatte, fragte er, aus welcher Provinz er sei. Und als er erfuhr, dass er aus Kilikien sei, sprach er: 35 Ich will dich verhören, wenn deine Ankläger auch da sind. Und er ließ ihn in Gewahrsam halten im Palast des Herodes.