2.Samuel 16 | nuBibeln Lutherbibel 2017

2.Samuel 16 | nuBibeln

Siva förenar sig med David

1 David hade just hunnit bortom bergskrönet, när han mötte Mefivoshets tjänare Siva* som väntade på honom. Siva hade med sig ett antal åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 russinkakor, 100 fruktkakor och en skinnsäck med vin. 2 Kungen frågade: ”Varför har du med dig allt detta?” Siva svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna ska männen ha som proviant och vinet är till för dem som blir utmattade under ökenvandringen.” 3 ”Men var är din herres sonson?” frågade kungen. ”Han stannade i Jerusalem,” svarade Siva. ”Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars rike.” 4 Då sa kungen: ”Från och med nu är allt Mefivoshet äger ditt!” ”Jag bugar mig ner till jorden”, svarade Siva. ”Låt mig alltid få möta din välvilja, min herre och kung!”

Shimi förbannar David

5 När kung David nått fram till Bachurim, kom en man ut från byn och förbannade dem. Han hette Shimi, Geras son, och var släkt med Saul. 6 Han kastade sten på kungen och hans närmaste män, trots att de på alla sidor var omgivna av soldater och livvakter. 7 ”Ge dig iväg härifrån, din mördare och skurk!” ropade han till David med sina förbannelser. 8 ”HERREN ska hämnas på dig för att du utgöt kung Sauls och hans familjs blod! Du stal hans tron och nu har HERREN gett den till din son Absalom. Dina blodsdåd har dragit olycka över dig själv!” 9 ”Varför ska en död hund som han få förbanna dig, min herre?” frågade Avishaj, Serujas son. ”Ska jag hugga huvudet av honom?” 10 ”Nej”, sa kungen. ”Lägg er inte i det här, ni Serujas söner! Om HERREN har sagt till honom att förbanna mig, vem kan då fråga varför han gör det?” 11 Och David sa till Avishaj och sina män: ”Om min egen son som är mitt eget kött och blod försöker döda mig, varför skulle inte en benjaminit göra det? Lämna honom i fred och låt honom förbanna, för HERREN har säkert sagt till honom att göra detta! 12 Kanske kommer HERREN att ta hand om mig i min nöd och då vänder han den här förbannelsen till något gott i stället.” 13 David och hans män fortsatte framåt medan Shimi höll jämna steg med dem längs berget. Hela tiden förbannade han David och kastade sten och jord på honom. 14 När kungen och hans sällskap nådde sitt mål, var de mycket trötta* och stannade för att vila.

Absalom griper makten

15 Under tiden hade Absalom och israeliterna kommit till Jerusalem tillsammans med Achitofel. 16 När Davids vän, arkiten Hushaj, kom till Absalom utropade han till kungen: ”Leve kungen! Leve kungen!” 17 ”Är det så här du behandlar din vän David?” frågade Absalom honom. ”Varför är du inte tillsammans med honom?” 18 ”Därför att jag vill vara hos och arbeta för den man som är utvald av HERREN och av Israels folk”, svarade Hushaj. 19 ”Och vem skulle jag arbeta för om inte för sonen? Jag tjänade din far och nu vill jag tjäna dig!” 20 Absalom frågade sedan Achitofel: ”Vad ska vi göra härnäst?” 21 Achitofel sa till honom: ”Gå och ligg med din fars bihustrur som han har lämnat kvar att sköta palatset. Låt hela Israel se hur förhatlig du är för din far. Det kommer att stärka modet hos dem som står på din sida.”* 22 Då satte man upp ett tält på palatsets tak och Absalom gick dit och låg med sin fars bihustrur inför hela Israel. 23 Achitofels råd ansågs på den tiden lika värdefulla som de råd man fått direkt från Gud. Både Absalom och David värderade alla Achitofels råd så högt.

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Lutherbibel 2017

David auf der Flucht zum Jordan

1 Und als David ein wenig von der Höhe hinabgegangen war, siehe, da begegnete ihm Ziba, der Knecht Mefi-Boschets, mit einem Paar gesattelter Esel; darauf waren zweihundert Brote und hundert Rosinenkuchen und hundert frische Früchte und ein Schlauch Wein. 2 Da sprach der König zu Ziba: Was willst du damit machen? Ziba sprach: Die Esel sollen für das Haus des Königs sein, um darauf zu reiten, und die Brote und die Früchte sind für die Leute zum Essen und der Wein zum Trinken, wenn sie müde werden in der Wüste. 3 Der König sprach: Wo ist der Sohn deines Herrn? Ziba sprach zum König: Siehe, er blieb in Jerusalem; denn er denkt: Heute wird mir das Haus Israel meines Vaters Königtum zurückgeben. 4 Der König sprach zu Ziba: Siehe, es soll dein sein alles, was Mefi-Boschet hat. Ziba sprach: Ich neige mich; lass mich Gnade finden vor dir, mein Herr und König. 5 Als aber der König David nach Bahurim kam, siehe, da kam ein Mann von dort heraus, vom Geschlecht des Hauses Saul, der hieß Schimi, der Sohn Geras; der kam heraus und fluchte 6 und warf mit Steinen nach David und allen Knechten des Königs David, obwohl das ganze Kriegsvolk und alle Helden zu seiner Rechten und Linken waren. 7 So aber rief Schimi, als er fluchte: Hinaus, hinaus, du Bluthund, du ruchloser Mann! 8 Der HERR hat über dich gebracht alles Blut des Hauses Sauls, an dessen statt du König geworden bist. Jetzt hat der HERR das Königtum gegeben in die Hand deines Sohnes Absalom; und siehe, nun steckst du in deinem Unglück, denn du bist ein Bluthund. 9 Aber Abischai, der Sohn der Zeruja, sprach zu dem König: Sollte dieser tote Hund meinem Herrn, dem König, fluchen dürfen? Ich will hingehen und ihm den Kopf abschlagen. 10 Der König sprach: Ihr Söhne der Zeruja, was hab ich mit euch zu schaffen? Lasst ihn fluchen; wenn der HERR ihm geboten hat: Fluche David!, wer darf dann sagen: Warum tust du das? 11 Und David sprach zu Abischai und zu allen seinen Knechten: Siehe, mein Sohn, der von meinem Leibe gekommen ist, trachtet mir nach dem Leben; warum nicht auch jetzt der Benjaminiter? Lasst ihn ruhig fluchen, denn der HERR hat’s ihm geboten. 12 Vielleicht wird der HERR mein Elend ansehen und mir mit Gutem vergelten sein heutiges Fluchen. 13 So ging David mit seinen Leuten des Weges; aber Schimi ging am Hang des Berges entlang, neben ihm her, und fluchte und warf mit Steinen nach ihm und bewarf ihn mit Erdklumpen. 14 Und der König kam mit allem Volk, das bei ihm war, müde an den Jordan und ruhte dort aus.

Absalom in Jerusalem

15 Aber Absalom und alles Volk, die Männer Israels, kamen nach Jerusalem und Ahitofel mit ihm. 16 Als aber Huschai, der Arkiter, Davids Freund, zu Absalom hineinkam, rief er Absalom zu: Es lebe der König! Es lebe der König! 17 Absalom aber sprach zu Huschai: Ist das deine Treue zu deinem Freunde? Warum bist du nicht mit deinem Freunde gezogen? 18 Huschai aber sprach zu Absalom: Nein! Sondern wen der HERR erwählt und dies Volk und alle Männer in Israel, zu dem gehöre ich und bei dem will ich bleiben. 19 Zum andern, wem diene ich? Ist es nicht sein Sohn, dem ich diene? Wie ich deinem Vater gedient habe, so will ich auch vor dir sein. 20 Und Absalom sprach zu Ahitofel: Gebt euren Rat, was sollen wir tun? 21 Ahitofel sprach zu Absalom: Geh ein zu den Nebenfrauen deines Vaters, die er zurückgelassen hat, um das Haus zu bewahren, so wird ganz Israel hören, dass du dich bei deinem Vater stinkend gemacht hast; dann werden alle, die zu dir stehen, desto kühner werden. 22 Da machten sie Absalom ein Zelt auf dem Dach, und Absalom ging zu den Nebenfrauen seines Vaters vor den Augen ganz Israels. 23 Wenn damals Ahitofel einen Rat gab, war das, als wenn man Gott um etwas befragt hätte; so viel galten alle Ratschläge Ahitofels bei David und bei Absalom.