2.Mose 15 | nuBibeln

Moses och Mirjams sång till Herren

1 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till HERREN: ”Jag vill sjunga till HERRENS ära, för högt är han upphöjd. Han har kastat både häst och ryttare i havet. 2 HERREN är min styrka och min sång, han har blivit min räddning. Han är min Gud, och jag vill prisa honom. Han är min fars Gud. Jag vill upphöja honom. 3 HERREN är en kämpe, ja, HERREN är hans namn. 4 Faraos vagnar och armé har han kastat i havet. Faraos ryktbara krigsmän dränktes i Sävhavets vågor. 5 Vattenmassorna dränkte dem, de sjönk som stenar i djupet. 6 Din högra hand, HERRE, har en väldig makt. Din högra hand krossade fienden. 7 I ditt höga majestät besegrade du dem som vände sig mot dig. Du visade din vrede och den förtärde dem, som elden bränner upp gräset. 8 Du blåste på vattnet och det delade sig. Vågorna reste sig som murar, stelnade mitt i havet. 9 Fienden sa: ’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem, jag ska ta byte och fördela det, jag ska ta hämnd på dem. Jag ska dra mitt svärd, min hand ska förgöra dem.’ 10 Men du andades på dem, och havet slog ihop över dem. De sjönk som bly i de väldiga vattnen. 11 Vem är som du, HERRE, bland alla gudar? Vem är så majestätisk och helig? Vem är så fruktansvärd i härlighet? Vem gör under som du? 12 Du räckte ut din hand, och då svalde jorden dem. 13 I din nåd har du lett det folk du befriade. Med din makt har du fört det till din heliga boning. 14 Folken hörde det och darrade. Filistéerna greps av ångest. 15 Edoms furstar blev förskräckta. Moabs mäktiga män darrade. Kanaans invånare smälte ner av fruktan. 16 Skräck och ångest har kommit över dem. Inför din väldiga arm stod de förstenade, medan ditt folk, HERRE, det folk som du har befriat, passerade dem. 17 Du leder dem och planterar dem på ditt eget berg, på den plats du gjort till din boning, HERRE – i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt. 18 HERREN ska regera i all evighet.” 19 Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men HERREN lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark. 20 Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem: ”Sjung till Herrens ära. Han är högt upphöjd. Hästar och vagnsförare har han störtat i havet.”

Bittert vatten

22 Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. 23 När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara.* 24 Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. 25 Mose ropade då till HERREN, och HERREN visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka. Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. 26 Han sa: ”Om du vill lyda HERRENS, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är HERREN din läkare.” 27 Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.

Lutherbibel 2017

Israels Lobgesang

1 Damals sangen Mose und die Israeliten dies Lied dem HERRN und sprachen: Ich will dem HERRN singen, denn er ist hoch erhaben; Ross und Reiter hat er ins Meer gestürzt. 2 Der HERR ist meine Stärke und mein Lobgesang und ist mein Heil. Das ist mein Gott, ich will ihn preisen, er ist meines Vaters Gott, ich will ihn erheben. 3 Der HERR ist der rechte Kriegsmann, HERR ist sein Name. 4 Des Pharao Wagen und seine Macht warf er ins Meer, seine auserwählten Streiter versanken im Schilfmeer. 5 Fluten haben sie bedeckt, sie sanken in die Tiefe wie Steine. 6 HERR, deine rechte Hand, herrlich an Kraft, deine rechte Hand, HERR, zerschlägt den Feind. 7 Und mit deiner großen Herrlichkeit hast du deine Widersacher gestürzt; denn als du deinen Grimm ausließest, verzehrte er sie wie Stoppeln. 8 Durch dein Schnauben türmten die Wasser sich auf, die Fluten standen wie ein Wall; die Tiefen erstarrten mitten im Meer. 9 Der Feind gedachte: Ich will nachjagen und ergreifen und den Raub austeilen und meinen Mut an ihnen kühlen. Ich will mein Schwert ziehen, und meine Hand soll sie verderben. 10 Da ließest du deinen Wind blasen, und das Meer bedeckte sie, und sie sanken unter wie Blei im mächtigen Wasser. 11 HERR, wer ist dir gleich unter den Göttern? Wer ist dir gleich, der so herrlich und heilig ist, schrecklich, löblich und wundertätig? 12 Als du deine rechte Hand ausrecktest, verschlang sie die Erde. 13 Du hast geleitet durch deine Barmherzigkeit dein Volk, das du erlöst hast, und hast sie geführt durch deine Stärke zu deiner heiligen Wohnung. 14 Als das die Völker hörten, erbebten sie; Angst kam die Philister an. 15 Da erschraken die Fürsten Edoms, Zittern kam die Gewaltigen Moabs an, alle Bewohner Kanaans wurden feig. 16 Es fiel auf sie Erschrecken und Furcht; vor deinem mächtigen Arm erstarrten sie wie die Steine, bis dein Volk, HERR, hindurchzog, bis das Volk hindurchzog, das du erworben hast. 17 Du brachtest sie hinein und pflanztest sie ein auf dem Berge deines Erbteils, den du, HERR, dir zur Wohnung gemacht hast, zu deinem Heiligtum, Herr, das deine Hand bereitet hat. 18 Der HERR wird König sein immer und ewig. 19 Denn der Pharao zog hinein ins Meer mit Rossen und Wagen und Reitern. Und der HERR ließ das Meer wieder über sie kommen. Aber die Israeliten gingen trocken mitten durchs Meer. 20 Da nahm Mirjam, die Prophetin, Aarons Schwester, eine Pauke in ihre Hand, und alle Frauen folgten ihr nach mit Pauken im Reigen. 21 Und Mirjam sang ihnen vor: Lasst uns dem HERRN singen, denn er ist hoch erhaben; Ross und Reiter hat er ins Meer gestürzt.

Israel in Mara und Elim

22 Da ließ Mose Israel vom Schilfmeer aufbrechen, und sie zogen zur Wüste Schur. Und sie wanderten drei Tage in der Wüste und fanden kein Wasser. 23 Da kamen sie nach Mara; aber sie konnten das Wasser von Mara nicht trinken, denn es war sehr bitter. Daher nannte man den Ort Mara. 24 Da murrte das Volk wider Mose und sprach: Was sollen wir trinken? 25 Er schrie zu dem HERRN, und der HERR zeigte ihm ein Holz; das warf er ins Wasser, da wurde es süß. Dort gab er ihnen Gesetz und Recht und versuchte sie 26 und sprach: Wirst du der Stimme des HERRN, deines Gottes, gehorchen und tun, was recht ist vor ihm, und merken auf seine Gebote und halten alle seine Gesetze, so will ich dir keine der Krankheiten auferlegen, die ich den Ägyptern auferlegt habe; denn ich bin der HERR, dein Arzt. 27 Und sie kamen nach Elim; da waren zwölf Wasserquellen und siebzig Palmbäume. Und sie lagerten sich dort am Wasser.

2.Mose 15 | nuBibeln Lutherbibel 2017

Moses och Mirjams sång till Herren

Bittert vatten

Israels Lobgesang

Israel in Mara und Elim