1Efter en lång tid, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.”2Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen. Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria.3Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för HERREN.4En gång, när Isebel höll på att döda HERRENS profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten.5Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.”6De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat.7Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han.8”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.”9Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden?10Ja, så sant HERREN, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig.11Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’12Men så snart jag har gått härifrån, så för nog HERRENS Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat HERREN alltsedan min ungdom.13Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda HERRENSprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten?14Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!”15”Så sant härskarornas HERRE lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia.
Elia utmanar baalsprofeterna
16Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom.17”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia.18”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat HERRENS bud och följt baalsgudarna.19Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.”20Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel.21Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om HERREN är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar.22”Jag är den ende av HERRENS profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia.23”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld.24Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till HERREN, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.” Allt folket gick med på Elias förslag.25Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.”26De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret* som de hade gjort.27Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar*, eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”28Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde.29De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.30”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp HERRENS altare som hade rivits ner.31Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken HERREN hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.”32Av dem byggde han ett altare åt HERREN. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått*.33Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.34”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa35rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.36När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning!37HERRE, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”38Då kom en eld ner från HERREN som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.39När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”HERREN är Gud! HERREN är Gud!”40Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han. De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.
Elia ber om regn
41Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”42Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän43och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!” Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”44När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand. ”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.45Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel,46och HERRENS kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.
Lutherbibel 2017
Das Gottesurteil auf dem Karmel
1Nach einer langen Zeit kam das Wort des HERRN zu Elia, im dritten Jahr: Geh hin und zeige dich Ahab, denn ich will regnen lassen auf die Erde.2Und Elia ging hin, um sich Ahab zu zeigen. Es war aber eine große Hungersnot in Samaria.3Und Ahab rief Obadja, seinen Hofmeister – Obadja aber fürchtete den HERRN sehr;4denn als Isebel die Propheten des HERRN ausrottete, nahm Obadja hundert Propheten und versteckte sie in Höhlen, hier fünfzig und da fünfzig, und versorgte sie mit Brot und Wasser –;5und Ahab sprach zu Obadja: Zieh durchs Land zu allen Wasserquellen und Bächen, ob wir Gras finden und die Rosse und Maultiere erhalten könnten, damit wir keines der Tiere töten müssen.6Und sie teilten sich ins Land, dass sie es durchzogen. Ahab zog allein auf dem einen Weg und Obadja auch allein auf dem andern Weg.7Als nun Obadja auf dem Wege war, siehe, da begegnete ihm Elia. Und als er ihn erkannte, fiel er auf sein Antlitz und sprach: Bist du es, Elia, mein Herr?8Er sprach: Ja! Geh hin und sage deinem Herrn: Siehe, Elia ist da!9Obadja aber sprach: Was hab ich gesündigt, dass du deinen Knecht in die Hände Ahabs geben willst, dass er mich töte?10So wahr der HERR, dein Gott, lebt: Es gibt kein Volk noch Königreich, wohin mein Herr nicht gesandt hat, dich zu suchen. Und wenn sie sprachen: Er ist nicht hier, nahm er einen Eid von dem Königreich und Volk, dass man dich nicht gefunden hätte.11Und nun sprichst du: Geh hin, sage deinem Herrn: Siehe, Elia ist da!12Wenn ich nun hinginge von dir, so könnte dich der Geist des HERRN hinwegnehmen, und ich wüsste nicht wohin; und wenn ich dann käme und sagte es Ahab an und er fände dich nicht, so tötete er mich. Und doch fürchtet dein Knecht den HERRN von seiner Jugend auf.13Ist’s meinem Herrn Elia nicht angesagt, was ich getan habe, als Isebel die Propheten des HERRN tötete? Dass ich von den Propheten des HERRN hundert versteckte, hier fünfzig und da fünfzig, in Höhlen und versorgte sie mit Brot und Wasser?14Und nun sprichst du: Geh hin, sage deinem Herrn: Elia ist da! Dann wird er mich töten.15Elia sprach: So wahr der HERR Zebaoth lebt, vor dem ich stehe: Ich will mich ihm heute zeigen.16Da ging Obadja hin Ahab entgegen und sagte es ihm an. Und Ahab ging hin Elia entgegen.17Und als Ahab Elia sah, sprach Ahab zu ihm: Bist du es, der Israel ins Unglück stürzt?18Er aber sprach: Nicht ich stürze Israel ins Unglück, sondern du und deines Vaters Haus dadurch, dass ihr des HERRN Gebote verlassen habt, und du den Baalen nachgelaufen bist.19Wohlan, so sende nun hin und versammle zu mir ganz Israel auf den Berg Karmel und die vierhundertfünfzig Propheten Baals, auch die vierhundert Propheten der Aschera, die vom Tisch Isebels essen.20So sandte Ahab hin zu allen Israeliten und versammelte die Propheten auf den Berg Karmel.21Da trat Elia zu allem Volk und sprach: Wie lange hinkt ihr auf beiden Seiten? Ist der HERR Gott, so wandelt ihm nach, ist’s aber Baal, so wandelt ihm nach. Und das Volk antwortete ihm nichts.22Da sprach Elia zum Volk: Ich bin allein übrig geblieben als Prophet des HERRN, aber die Propheten Baals sind vierhundertfünfzig Mann.23So gebt uns nun zwei junge Stiere und lasst sie wählen einen Stier und ihn zerstücken und aufs Holz legen, aber kein Feuer daran legen; dann will ich den andern Stier herrichten und aufs Holz legen und auch kein Feuer daran legen.24Und ruft ihr den Namen eures Gottes an, ich aber will den Namen des HERRN anrufen. Welcher Gott nun mit Feuer antworten wird, der ist Gott. Und das ganze Volk antwortete und sprach: Das ist recht.25Und Elia sprach zu den Propheten Baals: Wählt ihr einen Stier und richtet zuerst zu, denn ihr seid viele, und ruft den Namen eures Gottes an, aber legt kein Feuer daran.26Und sie nahmen den Stier, den man ihnen gab, und richteten zu und riefen den Namen Baals an vom Morgen bis zum Mittag und sprachen: Baal, erhöre uns! Aber es war da keine Stimme noch Antwort. Und sie hinkten um den Altar, den sie gemacht hatten.27Als es nun Mittag wurde, verspottete sie Elia und sprach: Ruft laut! Denn er ist ja ein Gott; er ist in Gedanken oder hat zu schaffen oder ist über Land oder schläft vielleicht, dass er aufwache.28Und sie riefen laut und ritzten sich mit Messern und Spießen nach ihrer Weise, bis ihr Blut herabfloss.29Als aber der Mittag vergangen war, waren sie in Verzückung bis um die Zeit, zu der man das Speisopfer darbringt; aber da war keine Stimme noch Antwort noch einer, der aufmerkte.30Da sprach Elia zu allem Volk: Kommt her zu mir! Und als alles Volk zu ihm trat, baute er den Altar des HERRN wieder auf, der zerbrochen war.31Und Elia nahm zwölf Steine nach der Zahl der Stämme der Söhne Jakobs – zu dem das Wort des HERRN ergangen war: Du sollst Israel heißen –32und baute von den Steinen einen Altar im Namen des HERRN und machte um den Altar her einen Graben, so breit wie für zwei Maß Aussaat,33und richtete das Holz zu und zerstückte den Stier und legte ihn aufs Holz.34Und Elia sprach: Holt vier Eimer voll Wasser und gießt es auf das Brandopfer und aufs Holz! Und er sprach: Tut’s noch einmal! Und sie taten’s noch einmal. Und er sprach: Tut’s zum dritten Mal! Und sie taten’s zum dritten Mal.35Und das Wasser lief um den Altar her, und der Graben wurde auch voll Wasser.36Und als es Zeit war, das Speisopfer zu opfern, trat der Prophet Elia herzu und sprach: HERR, Gott Abrahams, Isaaks und Israels, lass heute kundwerden, dass du Gott in Israel bist und ich dein Knecht und dass ich all das nach deinem Wort getan habe!37Erhöre mich, HERR, erhöre mich, dass dies Volk erkenne, dass du, HERR, Gott bist und ihr Herz wieder zu dir kehrst!38Da fiel das Feuer des HERRN herab und fraß Brandopfer, Holz, Steine und Erde und leckte das Wasser auf im Graben.39Als das alles Volk sah, fielen sie auf ihr Angesicht und sprachen: Der HERR ist Gott, der HERR ist Gott!40Elia aber sprach zu ihnen: Greift die Propheten Baals, dass keiner von ihnen entrinne! Und sie ergriffen sie. Und Elia führte sie hinab an den Bach Kischon und schlachtete sie daselbst.41Und Elia sprach zu Ahab: Zieh hinauf, iss und trink; denn es rauscht, als wollte es sehr regnen.42Und als Ahab hinaufzog, um zu essen und zu trinken, ging Elia auf den Gipfel des Karmel und bückte sich zur Erde und hielt sein Haupt zwischen seine Knie43und sprach zu seinem Diener: Geh hinauf und schaue zum Meer hin! Er ging hinauf und schaute und sprach: Es ist nichts da. Elia sprach: Geh wieder hinauf! So geschah es siebenmal.44Und beim siebenten Mal sprach er: Siehe, es steigt eine kleine Wolke auf aus dem Meer wie eines Mannes Hand. Elia sprach: Geh hinauf und sage Ahab: Spann an und fahre hinab, damit dich der Regen nicht aufhält!45Und ehe man sich’s versah, wurde der Himmel schwarz von Wolken und Wind, und es kam ein großer Regen. Ahab aber fuhr hinab nach Jesreel.46Und die Hand des HERRN kam über Elia, und er gürtete seine Lenden und lief vor Ahab hin, bis er kam nach Jesreel.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.