2.Mose 8 | nuBibeln Hoffnung für alle

2.Mose 8 | nuBibeln
1 HERREN sa till Mose: ”Gå tillbaka till farao och säg så här: ’Så säger HERREN: Låt mitt folk gå och hålla gudstjänst åt mig. 2 Om du vägrar och inte vill släppa folket, ska jag låta hela landet drabbas av grodor. 3 Nilen ska vimla av dem, och de ska komma upp på land, in i ditt palats, i ditt sovrum och upp i din säng, i dina hovmäns hus och ditt folks hus, i dina bakugnar och baktråg. 4 Grodorna ska klättra på dig och på ditt folk och dina hovmän.’ ” 5 HERREN sa till Mose: ”Säg till Aron att räcka ut sin hand med staven över alla floder, bäckar och dammar i Egypten, så att det kommer grodor över hela landet.” 6 Aron räckte då ut sin hand över vattnen i Egypten, och grodorna täckte hela landet. 7 Men magikerna gjorde samma sak genom sina hemliga konster och lät grodor komma över Egypten. 8 Då kallade farao till sig Mose och Aron: ”Be till HERREN att han tar bort grodorna, så ska jag låta folket gå för att offra åt honom.” 9 ”Du ska själv få bestämma den tidpunkt då du vill att jag ska be för dig, dina hovmän och ditt folk”, sa Mose till farao, ”så att grodorna försvinner från dig och dina hus, och blir bara kvar i Nilen.” 10 ”Gör det imorgon”, sa farao. ”Det ska bli som du vill”, svarade Mose”, för att du ska inse att ingen är lik HERREN, vår Gud. 11 Alla grodor ska försvinna från dig och dina hus och dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen.” 12 Mose och Aron lämnade farao och Mose ropade till HERREN att ta bort grodorna som han hade sänt över farao. 13 HERREN gjorde som Mose bad honom och det låg döda grodor i alla hus, på gårdarna och på fälten. 14 De samlades ihop i stora högar och det blev en stank över hela landet. 15 Men när farao såg att hemsökelsen var över, blev han hård på nytt och vägrade att släppa folket, så som HERREN hade sagt.

Myggsvärmar

16 Då sa HERREN till Mose: ”Säg till Aron att slå på markens stoft med sin stav, så ska det komma mygg över hela Egypten.” 17 Mose och Aron gjorde som HERREN hade befallt, och när Aron slog med staven på marken kom det mygg som satte sig på människor och djur. Allt stoft på marken i hela Egypten blev till mygg. 18 Magikerna försökte göra samma sak genom sina hemliga konster, frambringa mygg, men den här gången misslyckades de. Myggorna fanns överallt på människor och djur. 19 ”Detta är Guds finger”, sa de till farao. Men farao var lika hård. Han ville inte lyssna på Mose och Aron, så som HERREN hade sagt.

Flugsvärmar

20 Därefter sa HERREN till Mose: ”Gå upp tidigt på morgonen så att du möter farao när han går till floden, och säg då till honom: ’Så säger HERREN: Låt mitt folk gå och fira gudstjänst inför mig! 21 Om du vägrar, ska jag sända flugsvärmar över dig och dina hovmän, ditt folk och dina hus. Husen i Egypten ska bli uppfyllda av dem, och marken ska vara täckt av dem. 22 Landet Goshen däremot, där mitt folk bor, ska jag behandla annorlunda. Där ska det inte finnas några flugsvärmar, för att du ska inse att jag, HERREN, är här i landet. 23 Jag ska göra skillnad mellan ditt folk och mitt och detta tecken kommer att ske imorgon.’ ” 24 HERREN gjorde som han hade sagt. Det blev fruktansvärda svärmar av flugor i faraos palats och i hans hovmäns hus och hela Egypten drabbades. 25 Farao kallade då till sig Mose och Aron och sa: ”Gå och offra åt er Gud, men gör det här i landet.” 26 Mose svarade: ”Det går inte. Egypterna skulle avsky om vi offrade till HERREN, vår Gud, och offrar vi sådant som de avskyr här mitt framför ögonen på dem, kommer de säkert att stena oss. 27 Vi måste göra en tre dagars färd ut i öknen för att offra till HERREN, vår Gud, så som han har befallt oss.” 28 ”Gå då”, svarade farao. ”Jag tillåter er att offra åt HERREN, er Gud, i öknen, men gå inte alltför långt. Be för mig!” 29 ”Ja”, svarade Mose, ”så fort jag gått härifrån ska jag be att HERREN låter flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte fler gånger, utan låt folket gå och offra åt HERREN.” 30 Mose lämnade farao och bad till HERREN. 31 HERREN gjorde som Mose bad honom och lät flugsvärmarna försvinna från farao och hans hovmän och hans folk. Inte en enda fluga blev kvar. 32 Då gjorde farao sitt hjärta lika hårt igen och lät inte folket gå.

Swedish Contemporary Bible TM (nuBibeln TM) Copyright © 2015 by Biblica, Inc. Used with permission. All rights reserved worldwide. “Biblica”, “International Bible Society” and the Biblica Logo are trademarks registered in the United States Patent and Trademark Office by Biblica, Inc. Used with permission.

Hoffnung für alle
1 Der HERR sagte zu Mose: »Aaron soll seinen Stab über die Flüsse, Kanäle und Sümpfe ausstrecken! Dann werden unzählige Frösche über Ägypten herfallen.« 2 Aaron streckte seinen Arm mit dem Stab über die Wasserläufe in ganz Ägypten aus; da kamen so viele Frösche heraus, dass kein Stück Land mehr zu sehen war. 3 Doch den Zauberern des Königs gelang mit ihrer Magie dasselbe: Auch sie ließen Frösche über Ägypten kommen. 4 Nun rief der König Mose und Aaron zu sich und sagte: »Bittet den HERRN, dass er mich und mein Volk von den Fröschen befreit! Dann will ich die Israeliten ziehen lassen, damit sie dem HERRN Opfer darbringen können.« 5 Mose erwiderte: »Ich überlasse es dir, die Zeit zu bestimmen, wann ich für dich, deine Beamten und dein ganzes Volk beten soll! Dann wird die Froschplage aufhören, und die Frösche werden nur noch im Nil zu finden sein.« 6 »Bete, dass es morgen vorbei ist«, antwortete der Pharao. Mose sagte: »Ich will deine Bitte erfüllen. Du sollst erkennen, dass keiner dem HERRN, unserem Gott, gleich ist! 7 Die Frösche werden aus deinem Palast verschwinden, sie werden dich, deine Beamten und dein ganzes Volk in Ruhe lassen. Nur im Fluss werden sie noch zu finden sein.« 8 Mose und Aaron verließen den Pharao, und Mose flehte den HERRN an, der Froschplage ein Ende zu machen. 9 Der HERR erhörte seine Bitte. In den Häusern, Gehöften und auf den Feldern starben die Frösche. 10 Man kehrte sie zu großen Haufen zusammen, und das ganze Land stank nach Verwesung. 11 Sobald der Pharao sah, dass er die Frösche los war, änderte er seine Meinung und hörte nicht auf Mose und Aaron. Genau so hatte es der HERR vorausgesagt.

Das dritte Strafgericht: Stechmücken

12 Der HERR sprach zu Mose: »Aaron soll seinen Stab ausstrecken und damit in den Staub schlagen. Dann wird der Staub im ganzen Land zu Stechmücken werden.« 13 Mose und Aaron gehorchten: Aaron streckte seinen Arm mit dem Stab aus und schlug ihn auf die Erde. Da wurde der Staub im ganzen Land zu Stechmücken, die Menschen und Tiere plagten. 14 Die ägyptischen Zauberer versuchten, mit Hilfe ihrer Magie ebenfalls Stechmücken hervorzubringen, aber sie hatten keinen Erfolg. Sie konnten auch nichts dagegen unternehmen, dass Menschen und Tiere unter der Plage litten. 15 »Da hat Gott seine Hand im Spiel«, warnten die Zauberer den Pharao. Doch er blieb stur und ließ sich nichts sagen, wie der HERR es angekündigt hatte.

Das vierte Strafgericht: Fliegen

16 Der HERR befahl Mose: »Mach dich morgen früh auf den Weg und tritt dem Pharao entgegen, wenn er zum Fluss hinuntergeht! Richte ihm in meinem Namen aus: Lass mein Volk ziehen, es soll mir dienen! 17 Wenn du dich weigerst, werde ich Schwärme von Fliegen auf dich und deine Beamten loslassen. Sie werden dein Volk plagen und kein Haus verschonen. Ja, eure Häuser füllen sich mit Fliegen, und auch der Erdboden ist von ihnen bedeckt! 18 Nur die Provinz Goschen, in der mein Volk wohnt, werde ich verschonen. Dort wird keine einzige Fliege zu finden sein. Daran sollst du erkennen, dass ich der HERR bin, auch hier in diesem Land! 19 Ich werde mein Volk vor den Fliegenschwärmen verschonen, aber dein Volk werden sie gnadenlos plagen. Schon morgen soll dies geschehen!« 20 Der HERR tat, was er gesagt hatte. Er ließ riesige Fliegenschwärme kommen, die den Königspalast, die Häuser der Hofbeamten und ganz Ägypten überzogen und schweren Schaden anrichteten. 21 Da rief der Pharao Mose und Aaron zu sich und sagte: »Ihr dürft losziehen und eurem Gott Opfer darbringen – bleibt aber hier im Land!« 22 »Das geht nicht«, erwiderte Mose, »es wäre für die Ägypter abscheulich, mit ansehen zu müssen, was wir dem HERRN, unserem Gott, opfern. Sie würden uns vor Empörung steinigen! 23 Darum wollen wir drei Tagereisen weit in die Wüste ziehen, dort Tiere schlachten und sie dem HERRN, unserem Gott, als Opfer darbringen. Das hat er uns befohlen!« 24 »Gut«, lenkte der Pharao ein, »ihr dürft in die Wüste gehen und dort dem HERRN, eurem Gott, opfern. Nur entfernt euch nicht zu weit, und betet auch für mich!« 25 Mose versprach: »Sobald ich den Palast verlassen habe, werde ich zum HERRN beten. Ab morgen werden die Fliegenschwärme euch nicht mehr quälen, weder dich noch deine Beamten noch dein Volk. Doch täusche uns nicht wieder! Du hast uns erlaubt, loszuziehen und dem HERRN Opfer darzubringen. Das darfst du nicht wieder zurücknehmen!« 26 Mose verließ den Pharao und betete zum HERRN. 27 Der HERR erhörte seine Bitte und befreite den Pharao, seine Hofbeamten und das ganze ägyptische Volk von der Plage. Nicht eine Fliege blieb übrig. 28 Doch auch dieses Mal änderte der Pharao seine Meinung und ließ die Israeliten nicht gehen.