1* After Saul returned from pursuing the Philistines, he was told, ‘David is in the Desert of En Gedi.’2So Saul took three thousand able young men from all Israel and set out to look for David and his men near the Crags of the Wild Goats.3He came to the sheepfolds along the way; a cave was there, and Saul went in to relieve himself. David and his men were far back in the cave.4The men said, ‘This is the day the Lord spoke of when he said* to you, “I will give your enemy into your hands for you to deal with as you wish.” ’ Then David crept up unnoticed and cut off a corner of Saul’s robe.5Afterwards, David was conscience-stricken for having cut off a corner of his robe.6He said to his men, ‘The Lord forbid that I should do such a thing to my master, the Lord’s anointed, or lay my hand on him; for he is the anointed of the Lord.’7With these words David sharply rebuked his men and did not allow them to attack Saul. And Saul left the cave and went his way.8Then David went out of the cave and called out to Saul, ‘My lord the king!’ When Saul looked behind him, David bowed down and prostrated himself with his face to the ground.9He said to Saul, ‘Why do you listen when men say, “David is bent on harming you”?10This day you have seen with your own eyes how the Lord gave you into my hands in the cave. Some urged me to kill you, but I spared you; I said, “I will not lay my hand on my lord, because he is the Lord’s anointed.”11See, my father, look at this piece of your robe in my hand! I cut off the corner of your robe but did not kill you. See that there is nothing in my hand to indicate that I am guilty of wrongdoing or rebellion. I have not wronged you, but you are hunting me down to take my life.12May the Lord judge between you and me. And may the Lord avenge the wrongs you have done to me, but my hand will not touch you.13As the old saying goes, “From evildoers come evil deeds,” so my hand will not touch you.14‘Against whom has the king of Israel come out? Who are you pursuing? A dead dog? A flea?15May the Lord be our judge and decide between us. May he consider my cause and uphold it; may he vindicate me by delivering me from your hand.’16When David finished saying this, Saul asked, ‘Is that your voice, David my son?’ And he wept aloud.17‘You are more righteous than I,’ he said. ‘You have treated me well, but I have treated you badly.18You have just now told me about the good you did to me; the Lord gave me into your hands, but you did not kill me.19When a man finds his enemy, does he let him get away unharmed? May the Lord reward you well for the way you treated me today.20I know that you will surely be king and that the kingdom of Israel will be established in your hands.21Now swear to me by the Lord that you will not kill off my descendants or wipe out my name from my father’s family.’22So David gave his oath to Saul. Then Saul returned home, but David and his men went up to the stronghold.
Nya Levande Bibeln
David skonar Sauls liv
1David fortsatte sedan upp mot grottorna vid En-Gedi.2När Saul kom tillbaka från striden mot filisteerna, fick han reda på att David hade gått till En-Gedis öken.3Han valde ut tre tusen män bland hela Israel och gick för att söka efter honom vid Stenbocksklipporna.4På ett ställe, där vägen passerade några fårfållor, gick Saul in i en grotta för att göra sina behov. Det råkade vara just den plats dit David och hans män tagit sin tillflykt.5"Nu har tillfället kommit", viskade Davids män till honom. "Detta är vad Herren menade, när han sa: 'Jag ska ge Saul i din hand, så att du kan göra som du vill med honom!' " Då smög David sig fram och skar av en bit av Sauls mantel.6Men hans samvete började omedelbart oroa honom.7"Jag skulle inte ha gjort det", sa han till sina män. "Det är inte rätt att göra så mot Guds utvalde kung. Man ska inte lyfta sin hand mot Guds smorde!"8David höll tillbaka sina män och tillät inte att de dödade Saul. När Saul lämnat grottan och gått sin väg, kom David ut efter honom och ropade: "Min herre och min kung!" Och när Saul vände sig om, bugade sig David djupt inför honom.10Sedan ropade han till Saul: "Varför lyssnar du till dem som säger att jag försöker skada dig? I dag har du sett att det inte är sant. Herren gav dig i min hand där i grottan, och några av mina män tyckte att jag skulle döda dig, men jag skonade dig. Jag tänkte nämligen: 'Jag vill inte förgripa mig på Herrens utvalde kung.'12Kan du se vad jag har i min hand? Det är ena hörnet av din mantel! Jag skar av det, men jag dödade dig inte! Är inte detta bevis nog för att jag inte tänker skada dig, och att jag inte har syndat mot dig, även om du står efter mitt liv?13Herren får döma mellan oss. Kanske kommer han att döda dig för vad du har försökt göra mot mig, men jag tänker aldrig göra dig något illa. Ett gammalt ordspråk säger ju:14'Den som är ond gör vad ont är.' Därför vill inte jag röra dig.15Vem är det Israels kung försöker ta till fånga? Är det meningen att han ska använda sin tid till att jaga någon, som är lika farlig som en död hund och lika stark som en loppa?16Herren är vår domare, och han ska döma vem som har rätt och straffa den skyldige. Han är min försvarare, och han ska rädda mig undan dig!"17Saul ropade tillbaka: "Är det verkligen du, min son David?" Sedan började Saul gråta högt.18Han sa till David: "Du är en bättre människa än jag, för du har lönat ont med gott.19Ja, du har visat din storhet i dag, för när Herren gav mig i din hand, dödade du mig inte.20Vem låter sin fiende komma undan, när han har honom i sin makt? Herren ska belöna dig för den godhet du har visat mig i dag!21Nu inser jag att du kommer att bli kung och att Israel blir ditt rike.22Lova mig därför med en ed inför Herren, att du inte kommer att döda min familj och förgöra mina ättlingar."23David lovade Saul detta. Saul gick tillbaka hem, men David och hans män återvände till sin grotta.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.