1David was in Naioth at Ramah. He ran away from there to where Jonathan was. He asked him, ‘What have I done? What crime have I committed? I haven’t done anything to harm your father. So why is he trying to kill me?’2‘That will never happen!’ Jonathan replied. ‘You aren’t going to die! My father doesn’t do anything at all without letting me know. So why would he hide this from me? He isn’t going to kill you!’3But David strongly disagreed. He said, ‘Your father knows very well that you are pleased with me. He has said to himself, “I don’t want Jonathan to know I’m planning to kill David. If he finds out, he’ll be very sad.” But I’m very close to being killed. And that’s just as sure as the LORD and you are alive.’4Jonathan said to David, ‘I’ll do anything you want me to do for you.’5So David said, ‘Tomorrow is the time for the New Moon feast. I’m supposed to eat with the king. But let me go and hide in the field. I’ll stay there until the evening of the day after tomorrow.6Your father might miss me. If he does, then tell him, “David begged me to let him hurry home to Bethlehem. A yearly sacrifice is being offered there for his whole family group.”7Your father might say, “That’s all right.” If he does, it will mean I’m safe. But he might become very angry. If he does, you can be sure he’s made up his mind to harm me.8Please be kind to me. You have made a covenant with me in front of the LORD. If I’m guilty, kill me yourself! Don’t hand me over to your father!’9‘I would never do that!’ Jonathan said. ‘Suppose I had even the smallest clue that my father had made up his mind to harm you. Then I would tell you.’10David asked, ‘Who will tell me if your father answers you in a mean way?’11‘Come on’, Jonathan said. ‘Let’s go out to the field.’ So they went there together.12Then Jonathan spoke to David. He said, ‘I promise you that I’ll find out what my father is planning to do. I’ll find out by this time the day after tomorrow. The LORD, the God of Israel, is my witness. Suppose my father has kind feelings towards you. Then I’ll send you a message and let you know.13But suppose he wants to harm you. And I don’t let you know about it. Suppose I don’t help you get away in peace. Then may the LORD punish me greatly. May he be with you, just as he has been with my father.14But always be kind to me, just as the LORD is. Be kind to me as long as I live. Then I won’t be killed.15And never stop being kind to my family. Don’t stop even when the LORD has cut off every one of your enemies from the face of the earth.’16So Jonathan made a covenant of friendship with David and his family. He said, ‘May the LORD hold David’s enemies responsible for what they’ve done.’17Jonathan made David promise his friendship again because he loved him. In fact, Jonathan loved David just as he loved himself.18Then Jonathan said to David, ‘Tomorrow is the time for the New Moon feast. You will be missed, because your seat at the table will be empty.19Go to the place where you hid when all this trouble began. Go there the day after tomorrow, when evening is approaching. There’s a stone out there called Ezel.20Wait by it. I’ll shoot three arrows to one side of the stone. I’ll pretend I’m practising my shooting.21Then I’ll send a boy out there. I’ll tell him, “Go and find the arrows.” Suppose I say to him, “The arrows are on this side of you. Bring them here.” Then come. That will mean you are safe. You won’t be in any danger. And that’s just as sure as the LORD is alive.22But suppose I tell the boy, “The arrows are far beyond you.” Then go. That will mean the LORD is sending you away.23And remember what we talked about. Remember that the LORD is a witness between you and me for ever.’24So David hid in the field. When the time for the New Moon feast came, the king sat down to eat.25He sat in his usual place by the wall. Jonathan sat opposite him. Abner sat next to Saul. But David’s place was empty.26Saul didn’t say anything that day. He said to himself, ‘Something must have happened to David to make him “unclean”. That must be why he isn’t here.’27But the next day, David’s place was empty again. It was the second day of the month. Finally, Saul spoke to his son Jonathan. He said, ‘Why hasn’t the son of Jesse come to the meal? He hasn’t been here yesterday or today.’28Jonathan replied, ‘David begged me to let him go to Bethlehem.29He said, “Let me go. Our family is offering a sacrifice in the town. My brother has ordered me to be there. Are you pleased with me? If you are, let me go and see my brothers.” That’s why he hasn’t come to eat at your table.’30Saul became very angry with Jonathan. He said to him, ‘You are an evil son. You have refused to obey me. I know that you are on the side of Jesse’s son. You should be ashamed of that. And your mother should be ashamed of having a son like you.31You will never be king as long as Jesse’s son lives on this earth. And you will never have a kingdom either. So send someone to bring the son of Jesse to me. He must die!’32‘Why do you want to put him to death?’ Jonathan asked his father. ‘What has he done?’33But Saul threw his spear at Jonathan to kill him. Then Jonathan knew that his father wanted to kill David.34So Jonathan got up from the table. He was very angry. On that second day of the feast, he refused to eat. He was very sad that his father was treating David so badly.35The next morning Jonathan went out to the field to meet David. He took a young boy with him.36He said to the boy, ‘Run and find the arrows I shoot.’ As the boy ran, Jonathan shot an arrow far beyond him.37The boy came to the place where Jonathan’s arrow had fallen. Then Jonathan shouted to him, ‘The arrow went far beyond you, didn’t it?’38He continued, ‘Hurry up! Run fast! Don’t stop!’ The boy picked up the arrow and returned to his master.39The boy didn’t know what was going on. Only Jonathan and David knew.40Jonathan gave his weapons to the boy. He told him, ‘Go back to town. Take the weapons with you.’41After the boy had gone, David got up from the south side of the stone. He bowed down in front of Jonathan with his face to the ground. He did it three times. Then they kissed each other and cried. But David cried more than Jonathan did.42Jonathan said to David, ‘Go in peace. In the name of the LORD we’ve promised to be friends. We have said, “The LORD is a witness between you and me. He’s a witness between your children and my children for ever.” ’ Then David left, and Jonathan went back to the town.
Nya Levande Bibeln
Jonatan räddar Davids liv
1David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan."Vad har jag gjort?" undrade han. "Varför är din far ute efter mitt liv?"2"Det är inte sant!" protesterade Jonatan. "Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet."3"Det är klart att du inte vet om det!" sa David upprörd. "Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!"4"Vad tycker du att jag ska göra?" undrade Jonatan.5David svarade: "I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen.6Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.7Om han säger: 'Jaså, på det sättet', då vet du att allt är väl, men om han blir arg, så vet du att han planerar att döda mig.8Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!"9"Naturligtvis inte!" utbrast Jonatan. "Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?"10Då frågade David: "Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?"11"Kom med mig ut på fälten", svarade Jonatan.12De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: "Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig.13Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far!14Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever,15utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender."16Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet.17Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv.18Sedan sa Jonatan: "Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom.19I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.20Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål.21Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder.22Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart.23Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne."24David gömde sig ute på fälten. När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom.26Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren.27Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: "Varför har inte David varit här varken i går eller idag?"28"Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest", svarade Jonatan. "Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det."30Saul började då koka av vrede."Du är son till en hora!" skrek han åt honom. "Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor?31Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!"32"Men vad har han gjort?" frågade Jonatan. "Varför ska han dödas?"33Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa,34och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David.35Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna.36"Spring nu", sa han till pojken, "så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem."Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom.37När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: "Pilen är längre fram,38skynda dig, skynda dig, vänta inte." Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre,39men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David.40Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.41Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest.42Slutligen sa Jonatan till David: "Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet."43Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.