Psalm 142 | Menge Bibel

1 Ein Lehrgedicht Davids, als er sich in der Höhle befand, ein Gebet. 2 Laut schrei’ ich zum HERRN, laut fleh’ ich zum HERRN, 3 ich schütte meine Klage vor ihm aus, tue kund vor ihm meine Not. 4 Wenn mein Geist in mir verschmachtet*, du kennst doch meinen Lebenspfad. Auf dem Wege, den ich wandeln will*, hat man mir heimlich ein Fangnetz ausgespannt. 5 Blick’ ich nach rechts und halte Umschau: ach, da ist keiner, der mich versteht*! Verschlossen ist mir jede Zuflucht: niemand fragt nach mir! 6 Ich schreie, HERR, zu dir, ich sage: »Du bist meine Zuflucht, mein Anteil im Lande der Lebenden!« 7 Ach, merk’ auf mein Flehn, denn ich bin gar schwach geworden! Rette mich vor meinen Verfolgern, denn sie sind mir zu stark! 8 Führe mich aus der Umkreisung hinaus, damit ich deinen Namen preise! Die Gerechten werden bei mir erwarten, daß du mir wohltust.

nuBibeln

En förtvivlads bön

1 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön. 2 Jag ropar med hög röst till HERREN, jag ropar med hög röst till HERREN och ber om nåd. 3 Jag utgjuter min klagan inför honom, jag berättar om min nöd för honom. 4 När jag är färdig att ge upp, vet du hur jag har det. På den väg jag går har de lagt ut snaror för mig. 5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig. Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig. 6 Jag ropar till dig, HERRE, jag säger: ”Du är min tillflykt, min del i de levandes land.” 7 Lyssna till mitt rop, för jag är förtvivlad. Rädda mig från mina förföljare, för de är starkare än jag. 8 För mig ut ur mitt fängelse, så att jag kan prisa ditt namn. Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig, för du har varit god mot mig.

Psalm 142 | Menge Bibel nuBibeln

En förtvivlads bön