1Für den Chormeister. Von Jedutun. Ein Psalm Davids.2Ich sagte: Ich will auf meine Wege achten,
damit ich nicht sündige mit meiner Zunge.
Ich lege meinem Mund einen Zaum an,
solange der Frevler vor mir steht.3So blieb ich stumm und still; /
ich schwieg, vom Glück verlassen,
doch mein Schmerz war aufgerührt.4Heiß wurde mir das Herz in der Brust, /
bei meinem Grübeln brennt ein Feuer;
da redete ich mit meiner Zunge.5HERR, lass mich erkennen mein Ende und die Zahl meiner Tage!
Ich will erkennen, wie vergänglich ich bin!6Siehe: Du machtest meine Tage nur eine Spanne lang, /
meine Lebenszeit ist vor dir wie ein Nichts.
Nur als Hauch steht jeder Mensch da. [Sela]7Nur wie ein Schattenbild wandelt der Mensch dahin, /
um ein Nichts macht er Lärm.
Er rafft zusammen und weiß nicht, wer es einheimst.8Und nun, HERR, worauf habe ich gehofft?
Meine Hoffnung, sie gilt dir!9Entreiß mich all meinen Sünden!
Überlass mich nicht dem Spott des Toren!10Ich bin verstummt, ich tue den Mund nicht mehr auf.
Denn so hast du es gefügt.11Nimm deine Plage weg von mir!
Unter der Wucht deiner Hand bin ich vergangen.12Du strafst und züchtigst den Mann wegen seiner Schuld, /
der Motte gleich hast du zerstört, was er begehrt,
ein Hauch nur ist jeder Mensch. [Sela]13Hör mein Gebet, HERR, vernimm mein Schreien,
schweig nicht zu meinen Tränen!
Denn ich bin ein Gast bei dir,
ein Beisasse wie alle meine Väter.14Blick weg von mir, /
sodass ich heiter blicken kann,
bevor ich dahinfahre und nicht mehr da bin!*
Nya Levande Bibeln
Nu hoppas jag på dig, Herre!
1Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!3Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.4Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:5Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.6Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig. Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.8Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.9Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!10Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.11Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.12När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!13Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.14Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.