— Poslední zkouška bratrů - Bratři jsou obviněni z krádeže. Juda je ochoten obětovat se za nejmladšího.
1 Josef pak přikázal správci svého domu: „Naplň žoky těch mužů potravou, kolik jen budou moci unést, a stříbro každého z nich vlož navrch do jeho žoku.2 Můj kalich, ten stříbrný, vlož navrch do žoku nejmladšího spolu se stříbrem za nakoupené obilí.“ I učinil, jak mu Josef uložil.3 Ráno za svítání byli ti muži propuštěni i se svými osly.4 Když vyšli z města a nebyli ještě daleko, řekl Josef správci svého domu: „Pronásleduj ty muže. Až je dostihneš, řekni jim: ‚Proč jste se za dobro odvděčili zlem?5 Což jste nevzali to, z čeho můj pán pije a čeho používá k věštění? Zle jste se zachovali, že jste to udělali!‘“6 Když je správce dostihl, řekl jim ta slova.7 Odvětili mu: „Proč mluví můj pán taková slova? Tvoji otroci jsou daleci toho, aby udělali něco takového!8 Vždyť stříbro, které jsme našli navrchu ve svých žocích, jsme ti přinesli ze země kenaanské zpět. Jak bychom mohli ukrást stříbro nebo zlato z domu tvého pána?9 U koho z tvých otroků se to najde, ten ať zemře a my se staneme otroky svého pána!“10 Správce souhlasil: „Dobře, ať je po vašem. Ten, u koho se to najde, se stane mým otrokem; vy budete bez viny.“11 Každý rychle složil svůj žok na zem a rozvázal jej.12 Nastala prohlídka; začala nejstarším a skončila u nejmladšího. Kalich se našel v žoku Benjamínově. 13 Tu roztrhli svůj šat, náklad naložili na osly a vrátili se do města.14 Tak přišel Juda se svými bratry do Josefova domu. Josef tam ještě byl; i padli před ním k zemi.15 Josef se na ně rozkřikl: „Co jste to spáchali za čin! Což nevíte, že muž jako já všechno uhodne?“16 Juda odvětil: „Co můžeme svému pánu říci? Jak to omluvíme? Čím se ospravedlníme? Sám Bůh stíhá tvé otroky za jejich provinění. Teď jsme otroky svého pána, my i ten, u něhož se kalich našel.“17 Josef řekl: „Takového jednání jsem dalek; mým otrokem se stane jen ten, u něhož se našel kalich, a vy odejděte v pokoji k svému otci.“ 18 Juda k němu přistoupil a řekl: „Dovol, můj pane, aby tvůj otrok směl promluvit ke svému pánu. Ať proti tvému otroku nevzplane tvůj hněv. Ty jsi přece jako sám farao.19 Můj pán se svých otroků vyptával: ‚Máte ještě otce nebo bratra?‘20 My jsme svému pánu odvětili: ‚Máme ještě starého otce a malého hocha, kterého zplodil ve svém stáří. Jeho bratr je mrtev, zůstal tedy po své matce sám; jeho otec jej miluje.‘21 Nato jsi svým otrokům řekl: ‚Přiveďte ho sem ke mně, chci ho vidět na vlastní oči.‘22 My jsme svému pánu odvětili: ‚Ten chlapec nemůže svého otce opustit. Opustí-li jej, otec zemře.‘23 Ale ty jsi svým otrokům řekl: ‚Nepřijde-li sem s vámi váš nejmladší bratr, nikdy nespatříte mou tvář.‘24 Když jsme pak přišli k tvému otroku, mému otci, oznámili jsme mu slova mého pána.25 Později náš otec řekl: ‚Nakupte nám znovu trochu potravy!‘26 My jsme odvětili: ‚Nemůžeme tam sestoupit. Sestoupíme tam jen tehdy, bude-li s námi náš nejmladší bratr. Tvář toho muže nespatříme, nebude-li náš nejmladší bratr s námi.‘27 Tvůj otrok, náš otec, nám řekl: ‚Vy víte, že mi má žena porodila dva syny.28 Jeden mi odešel. Naříkal jsem: Rozsápán je, rozsápán. Už jsem ho nespatřil.29 Vezmete-li mi i tohoto a přijde-li o život, uvalíte na mé šediny neštěstí a přivedete mě do podsvětí.‘30 Co teď, až přijdu k tvému otroku, svému otci, a chlapec, na němž lpí celou svou duší, s námi nebude?31 Jakmile spatří, že chlapec s námi není, umře. Tvoji otroci uvalí žal na šediny tvého otroka, našeho otce, a přivedou ho do podsvětí.32 Tvůj otrok se za toho chlapce, aby ho otec pustil, zaručil takto: ‚Nepřivedu-li ho k tobě, prohřeším se proti svému otci na celý život.‘33 Proto dovol, aby tvůj otrok zůstal u svého pána v otroctví namísto tohoto chlapce, a chlapec ať smí se svými bratry odejít.34 Jak bych mohl k svému otci přijít, kdyby chlapec nebyl se mnou? Což bych se mohl dívat na utrpení, které by mého otce postihlo?“
Nya Levande Bibeln
1När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna.2Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd.3Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor.4När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: "Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem.5Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?' "6Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om.7"Vad pratar du om egentligen?" frågade de. "Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt?8Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus?9Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever."10"Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav", svarade mannen. "Ni andra går fria."11De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem.12Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck.13Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden.14Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.15"Vad är det ni försöker göra?" frågade Josef. "Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?"16Juda svarade uppgivet: "Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns."17"Nej", sa Josef. "Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far."18Då steg Juda fram och sa: "Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv.19Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror,20och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.'21Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.'22Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.'23Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.'24Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt.25Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat',26svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.'27Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att28en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess.29Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.'30Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas.31Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död.32Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid.33Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder.34Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan."
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.