Psalm 77 | Nya Levande Bibeln

Gud, du har väl inte övergett mig

1 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna! 3 Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig. 4 När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod. 5 Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer. 6 Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr, 7 på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu. 8 Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig? 9 Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte? 10 Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar? 11 Jag sa: "Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr. 12 Jag kommer ihåg alla hans stora under. 13 Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem." 14 Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du? 15 Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt. 16 Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten. 17 När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet! 18 Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade. 19 Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade. 20 Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där! 21 Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.