1Efter 14 år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus var också med oss.2Den gången reste jag dit därför att Gud hade visat mig att jag skulle göra det. Och vid ett särskilt möte träffade jag församlingens ledare och berättade för dem om innehållet i det glada budskap jag sprider till icke-judiska folk. Jag ville att de skulle godkänna min undervisning, så att jag inte hade arbetat, eller fortsatte att arbeta, i onödan bland dessa folk.3Och de accepterade min undervisning. De krävde inte ens att min icke-judiska reskamrat Titus skulle omskäras.4Just frågan om omskärelse av icke-judiska män var en av de saker vi diskuterade. Några falska troende hade nämligen lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet Jesus Kristus har gett alla som lever i gemenskap med honom. Dessa män ville göra oss till slavar under judiska regler och lagar.5Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav. Vi ville att alla icke-judar även i framtiden skulle få höra ett oförändrat budskap om Jesus.6Ledarna för församlingen i Jerusalem accepterade alltså min undervisning. Att dessa ledare tidigare hade varit Jesus närmaste efterföljare hör inte hit, för i Guds ögon är alla lika. Men dessa män, som nu har ett så högt anseende bland alla de troende, ville alltså inte lägga till något till min undervisning.7Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida det glada budskapet om Jesus till icke-judiska folk, medan Petrus hade fått i uppdrag att arbeta bland judarna.8Samma Gud som hade gett Petrus kraft att vara hans sändebud bland judarna, hade ju gett mig kraft att arbeta bland icke-judiska folk.9Så när församlingens främsta ledare, Jakob, Petrus och Johannes, förstod vilket uppdrag Gud i sin godhet hade gett mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle fortsätta att arbeta bland icke-judiska folk, medan de själva skulle arbeta bland judarna.10Det enda de bad oss om var att vi skulle hjälpa de fattiga bland de troende i Jerusalem, och det har jag verkligen försökt göra sedan dess.
Paulus gick emot Petrus i Antiochia
11Men när Petrus kom till Antiochia blev jag tvungen att anklaga honom helt öppet, eftersom han handlade alldeles fel.12När han först kom till oss brukade han äta tillsammans med de troende som inte var judar, men när några andra troende kom från Jakob och församlingen i Jerusalem, vågade han inte längre äta tillsammans med icke-judar. Han var rädd för att bli ovän med den grupp som krävde att alla troende män som inte var judar måste omskäras.13De andra troende judarna betedde sig på samma fega sätt, och till och med Barnabas drogs med i detta.14Men när jag såg att de handlade tvärtemot det sanna budskapet om Jesus, då sa jag till Petrus inför alla de troende: ”Du är född jude, men följer sedan länge icke-judiska traditioner istället för judiska. Varför vill du då plötsligt tvinga icke-judarna att följa judiska traditioner?15Du och jag föddes som judar. Vi är inte några ’syndare’ som inte känner till Moses lag*.16Men vi insåg att man blir skuldfri inför Gud genom att tro på Jesus Kristus, och inte genom att lyda lagen. Därför började vi själva tro på Kristus, så att vi skulle bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus och inte på grund av att vi lytt lagen. Ingen kan ju någonsin bli skuldfri inför Gud genom att lyda lagen.17Vi som ville bli skuldfria inför Gud genom vår tro på Kristus, blev alltså i judarnas ögon lika dessa ’syndare’ som inte känner till Moses lag. Men betyder det att Kristus har fått oss att synda? Nej, naturligtvis inte!18Om jag däremot bygger upp det jag har rivit ner, och än en gång försöker bli skuldfri genom att lyda lagen, då blir jag en verklig syndare.19Det är ju lagen som får mig att synda, och därför har jag övergett lagen, eftersom den ändå inte kunde rädda mig. Ja, jag dog bort från lagen för att leva för Gud, när jag lät mitt gamla jag spikas fast på korset tillsammans med Kristus.20Och nu lever jag, även om mitt gamla jag är dött, för Kristus lever i mig. Så länge jag lever här på jorden, lever jag alltså genom min tro på Guds Son, han som har älskat mig och gett sitt liv för att ta straffet för mina synder.21Jag tillhör inte dem som anser att den nåd Gud visade oss var meningslös. Om vi hade kunnat lyda hela Moses lag, och genom detta blivit skuldfria inför Gud, då hade ju inte Kristus behövt dö.”
Nádej pre kazdého
Stretnutie Pavla s apoštolmi
1Až o štrnásť rokov som sa znova vybral do Jeruzalema, tentoraz s Barnabášom a Títom.2Dostal som totiž od Boha pokyn, aby som všetko, čo učím v pohanských krajinách, predložil na uváženie významným osobnostiam cirkvi. Všetko sme v súkromí prerokovali a nikto nemal námietky.3Ba ani Títa, ktorý bol Grék, nenútili, aby sa dal obrezať.4Otázku obriezky rozvírili až niektorí falošní bratia, ktorým sa nepáčil náš kristovsky slobodný postoj voči nariadeniam Mojžišovho zákona. Chceli by nás znova urobiť otrokmi starých príkazov a zákazov,5ale tomu sme sa bránili, aj ubránili. Nikto vás nesmie nútiť, aby ste verili, že spása je v plnení židovských nariadení.6Ani nikto z predstaviteľov cirkvi nepokladal za potrebné dodávať niečo k tomu, čo som vás učil. Mimochodom, pred Bohom ani oni nie sú viac ako my, pred Bohom sme si všetci rovní.7Naopak, keď Peter, Jakub a Ján, stĺpy kresťanského zboru v Jeruzaleme, videli, ako slávne napreduje Božie dielo medzi pohanmi8a že mi v tom Boh pomáha rovnako ako Petrovi v jeho práci medzi Židmi,9podali mne i Barnabášovi pravicu na znak súhlasu. „Pokračujme ďalej v našej práci,“ povedali. „Vy medzi pohanmi a my medzi Židmi!“10Odporúčali nám iba, aby sme nezabúdali na chudobných. A to i mne vždy ležalo na srdci.11Keď však Peter prišiel do Antiochie, musel som ho verejne pokarhať, pretože si to ozaj zaslúžil.12Prišli k nám totiž niektorí bratia od apoštola Jakuba z Jeruzalema, ktorí veľmi úzkostlivo dbali na dodržiavanie obriezky a iných Mojžišových zákonov. Predtým Peter pokojne stoloval s neobrezanými kresťanmi. Teraz sa však zľakol, čo by na to povedali tí „pravoverní“, a začal sa od nich izolovať.13Po ňom sa takisto správali aj ďalší kresťania zo Židov, dokonca aj Barnabáš sa dal strhnúť týmto pokrytectvom.14Keď som to videl, hneď mi bolo jasné, že to nie je v súlade s evanjeliom. Preto som povedal Petrovi verejne pred všetkými: „Ty si rodom Žid, ale zákon už dávno nedodržiavaš. Prečo chceš zrazu svojím správaním nútiť bratov z pohanov, aby zachovávali židovské predpisy?15My obaja sme síce rodom Židia,16ale ako kresťania vieme, že ospravedlnenie nedosahujeme plnením nariadení zákona, ale iba vierou v Ježiša Krista. Skutky podľa zákona nikoho pred Bohom neospravedlnia.
Ospravedlnenie vierou
17My sa teda usilujeme, aby sme boli ospravedlnení v Kristu.18Ale ak by sa ukázalo, že viera v Krista na ospravedlnenie nestačí, že je nevyhnutné dať sa aj obrezať a dodržiavať celý zákon, či by to neznamenalo, že viera v Krista nás vlastne zahubila? Sami vidíte, aký by to bol nezmysel! Veď by som hrešil, keby som teraz podporoval to, proti čomu som až doteraz hovoril!19Zákon ma totiž odsúdil na smrť a rozsudok bol vykonaný; to znamená, že môj starý život sa skončil a ja žijem teraz novým životom pre Boha. S Kristom som bol ukrižovaný aj ja.20Žijem síce, ale to už nie je môj život, to vo mne žije Kristus. Zmysel tomuto životu dáva viera v Božieho Syna, ktorý ma miloval a obetoval sa za mňa.21Nepohŕdam touto Božou milosťou. Keby totiž na ospravedlnenie stačilo plniť nariadenia zákona, bola by obeť Pána Ježiša Krista zbytočná.
Diese Website verwendet Cookies, um Ihnen die bestmögliche Nutzererfahrung bieten zu können.